I've been on a calendar, but never on time. - Marilyn Monroe
Haha, spana in Otis där bak! Såg det inte förrän jag förde över bilden till datorn.
Känner mig oerhört seg i både knopp och kropp ikväll. Men med tanke på vad jag gjort är det inte så konstigt! Dels jobbade jag riktigt mycket under 7 dagar på rad. Har en hundvalp som ska ut flerafleraflera gånger per dag. Inte nog med att springa i trapporna, man ska dessutom aktivera honom (vilket man själv blir ganska slut av..). Majoriteten sitter dock i huvudet - som vanligt. Ingen jobbig känsla direkt men mycket att hålla reda på. Tur jag har min kalender! Fast då är ju grejen att jag alltid tror jag glömt skriva upp något viktigt ändå, haha. Knepigt. Idag har varit en helt vanlig dag om jag skulle sammanfatta den. Till råga på allt hade jag tvätt ikväll. När jag kommer ner för att ta ut första omgången med kläder som varit i torkskåpet är det fortfarande blött! Snacka om irriterande. Petter fick gå ner och lösa det. Han fixade det men kommer inte ihåg om han sa vad som var felet, och om han nu sa det så kommer jag inte ihåg vad han sa. Haha gud vad snurrigt. Men jag lovar er, det är ännu mer snurrigt i min hjärna.
Förutom det fysiska (knät och allt vad det innebär, fick något under ögonlocket i eftermiddags som vägrade lämna sin plats vilket medförde ett rött öga, spänningshuvudvärk, tandvärk osv) så är det, precis som jag sa, en helt okej dag. Det enda som drar ner mig lite är väl att just idag påminns jag lite extra om saker som är svårt för mig. Berättade ju om hur det kan vara att laga middag igår. Kika något inlägg ner. Idag började jag ta fram en kastrull, stekpanna och andra köksredskap. Detta gjorde jag just innan jag skulle ner i tvättis och Petter ut med Otis. Förberedde helt enkelt.
M: Eftersom mina makaroner tydligen blev ÖVERKOKTA (?) förra gången vill jag veta hur många minuter dom ska koka?
P: 3 minuter, som det ALLTID är.
M: Va, bara 3? Du brukar ju säga 8 minuter.
P: Vi köper alltid snabbmakaroner!
M: Jaha.. men varför sa du 8 minuter för nån gång sedan?
P: Jag har aldrig sagt 8 minuter, du frågar ju varje gång och jag svarar alltid 3 minuter.
Du frågar alltid samma sak varje gång!
Inte så att vi blev osams om ni trodde det.. men jag slängde väl ur mig "tack för upplysningen!! Jag vet att jag frågar samma saker ofta men du behöver inte påminna mig. Jag är inte dum bara för att jag är ouppmärksam och glömsk". Var inge mer med det, men jag slänger ofta ur mig saker till dom som står mig närmast. Har en tendens att ta allting bokstavligt talat och även personligt ibland. Inte så konstigt att man blir frustrerad på hela situationen när man inser att man faktiskt inte vet hur länge makaronerna ska koka och måste fråga sin sambo. Och nej.. vi har inte kvar paketet eftersom vi har makaroner, socker, mjöl mm. i glasburkar. Sedan är ju Petter väldigt uppmärksam och har koll på minuter hit och dit så! Haha.
Nä, jag vet inte ens varför jag skrev om makaroner. Kanske inte så intressant! Ville väl mest bara få ur mig lite saker. Så kan det vara ibland. Ikväll känns det bara sorgligt att ständigt påminnas att man är annorlunda än majoriteten, även om det finns många som mig. Man vill så gärna klara av saker som är enkel för andra. Jag vet, man ska inte jämföra sig själv med andra människor.. men det är ju svårt att låta bli. Speciellt när det är dagligen.
Okej, där slutar jag för idag. Jag satte mig ju faktiskt vid datorn för att se något avsnitt av någon serie samt göra kvällsfika!
Hoppas ni alla har haft en fin torsdag. ♥
Life's challenges are not supposed to paralyze you, they're supposed to help you discover who you are.
Tycker rubriken till detta inlägg var väldigt intressant. Det behövdes inte många sekunder innan jag kunde känna igen mig texten. Förut skulle jag nog inte kunnat se lika klart som idag. Men idag är inte förut, idag är idag.
Idag kan jag ta till mig orden i meningen och förstå dom på ett annat sätt. För det är ju faktiskt så det var.. jag såg livets alla utmaningar som en enda stor hopplöshet till slut. Men en vacker dag (hur sagolikt lät inte det där? haha) fick jag bevis på vem jag var. Eller.. det där kan bli fel. Jag menar inte att jag är min diagnos, men från och med den dagen har jag kunnat bearbeta saker på ett annorlunda sätt. Livet har fått en ny mening tack vare de nya verktygen jag fick verktygslådan. Alla utmaningar längs livets gång hjälper oss upptäcka vem vi är. Vem är jag? Hur skulle jag veta vem jag är om jag aldrig möter på några hinder? Tåls att tänka på. Livet innehåller med- och motgångar.
Jo just det, också blev jag sådär "djup" som jag kan bli ibland..
.. vilket inte var tanken just idag. Speciellt inte när klockan precis visade 00.40. Måste sova. Vill i alla fall bara berätta för er vad jag gjorde idag. Var på 'Psykiatriska kliniken' på NUS eftersom en remiss skickats dit. Ni som hängt med ett bra tag vet att jag förra hösten fick min diagnos, ADD, i Skellefteå. Har hela tiden gått där på uppföljningar osv. men eftersom jag bor i Umeå underlättar det såklart om jag går här istället. Så en remiss skickade hit till Umeå och idag fick jag komma. Träffade faktiskt en riktig thärlig kvinna! Tro mig, jag har varit på många turer inom sjukhuset så jag vet att alla människor trivs man inte med. Men denna gång kändes det jättebra. SKÖNT. Kunde liksom andas ut ganska snabbt då jag kom in i rummet där vi satt och pratade. Hon hade läst på om min bakgrund, varför jag var där och sådant. Hade ställt in mig på typ 100 frågor eftersom det alltid är så.. men skillnaden denna gången var väl att jag inte behövde förklara mig på samma sätt. Förut har jag inte kunnat sätta ord på hur jag känner, men eftersom hon visste att jag har ADD avslutade hon ibland mina meningar för hon förstod direkt hur jag menade. En sak som var lite komisk var att hon flera gånger sa "ja, det är typiskt för ADD" och sådana saker. Kändes skönt att få lite bekräftelse på att mina svårigheter faktiskt existerar även om det ofta inte verkar så utåt. Hur som helst, ett väldigt bra besök för min del. Något jag även gillade var att hon i början berättade varför jag var där, utan att jag ens behövde fråga. Hon sa något i stil med:
- Det är ju såhär Micaela, att du är ju här för att vi har fått en remiss från Skellefteå. Vi kommer inte bedöma (det stod "bedömingssamtal" på kallelsen jag fick hem i brevlådan) om du är i behov av hjälp utan istället vilken hjälp du behöver.
Att få höra det ganska direkt gjorde att jag fick ett lugn inom mig. Hade som funderat över det där några veckor. Hon ska ringa mig om 1,5-2 veckor och säga vad dom kom fram till. Troligtvis blir jag skickad till ADHD-mottagningen (ja, dom har tydligen en mottagning för det). Efter telefonsamtalet dröjer det ca 5-6 veckor innan jag får komma dit. Så ja.. nu får jag helt enkelt vänta på det där samtalet och sedan vars jag ska få komma. Man får ta en sak i taget. Något som dock kan hända är väl att vi höjer medicinen.. allt är som ett expriment. Man får prova sig fram hela tiden. Inte bara när det gäller medicin utan hela tiden i vardagen.
Jag menar. Tänk dig detta scenario:
Du lagar mat. Du måste koncentrera dig stenhårt på varje rörelse. Gör du något i fel ordning känns allt kaos. Du tvingas ändå laga maten för det måste ju göras. Kommer någon annan person och t.ex. bara rör om i kastrullen/stekpannan kan det förstöra mycket. Då tappar du kontrollen över matlagningen. Samtidigt som du redan tappat bort dig 3 gånger ska du vara irriterad på att personen bara rörde om, även fast du egentligen vet att det gjorde ingen skada, men du är irriterad och nästan arg ändå. Fläkten är på hela tiden vilket inte bara är en stress utan även ett störande moment. Det går liksom inte prata med dig då fläkten är på. Du säger va hela tiden bara för du inte kan koncentrera dig på vad som sägs för maten tar upp all din koncentration. Ju mer du försöker anstränga dig desto värre blir det. Du blir frustrerad på dig själv eftersom du ständigt påminns om alla svårigheter du har.
Bara en minuts insyn om hur en "enkel" vardagssak kan vara för mig. Jag menar att mycket får man lära sig själv eller hjälpa andra hur dom ska göra. Petter vet att han måste komma till köket och kanske säga samma sak 5 gånger, men han accepterar det. Klart han blir irriterad många gånger och ropar saker men orkar inte säga samma sak 2 gånger så han säger "det var inget" vilket gör mig irriterad osv. Det blir ju en ond cirkel många gånger.. men det är inget jag kan haka upp mig på. Det är vardagsmat för mig. Värre situationer finns verkligen. Nästan så att jag har lust att skratta åt mig själv, bara för det är så lustigt. Jag är som antingen eller. Antingen missar jag bussen eller så står jag och väntar på den i 15 minuter. Antingen är jag inte alls koncentrerad men kan ändå hyperfokusera. Hatar när andra avbryter mig själv men avbryter ofta andra. Fast det har ju med koncentrationen att göra. Jag gör det omedvetet.. bara för att säger jag inte saker direkt glömmer jag ofta bort vad jag skulle säga.
Nä herregud, nu måste jag sluta. Skrivandet blir ofta en hyperfokusering som ni märker.. både bra och dåligt. Orkar absolut inte läsa vad jag skrivit, men jag hoppas det blev någorlunda läsbart. Nu ska jag göra som Otis -SOVA!
Everywhere I go.
Myser runt i min pyjamas och tofflorna jag fick av mamma i julklapp. Underbart.
Har haft ont i huvudet sedan några timmar tillbaka. Bara för att jag ansträngt mig så mycket HELA dagen. Ibland finns det som inget stopp på mig heller, även fast jag vet att jag går på tomgång. När man är så slut i knoppen att man knappt får fram rätt ord eller blandar ihop dom, då vet jag att jag borde ta det lugnt. Då är det för mycket. För mycket för att min hjärna ska orka/hinna ta in alla intryck. Varför sätter du dig bara inte ner och chillar? tänker väl många nu. Ja, varför gjorde jag inte det tidigare idag? Svaret lyder såhär: Skulle jag sätta mig sitter jag där ett bra tag. Svårt att förklara något som är så komplicerat fast ändå så enkelt.
Något som glädjer mig mitt i all trötthet är att..
.. det var ett jäkla bra tag sedan jag kände mig såhär trött.
.. det mestadels bara är slut på energi. (Hellre trött i huvudet ibland än att känna ångest, stress osv).
Nämen det skrämmer mig lite när jag blir såhär trött. Så trött att jag inte ens kunde höra vad Petter sa. För er som tror att det bara är att sova, det är inte den tröttheten. Det är utav en annan sort. En trötthet som stänger av hjärnan. Skulle beskriva det som att man sover fast ser allt som händer runtomkring. Petter stod liksom framför mig och sa samma sak 3 gånger. Ta det låååångsamt, sa jag. Fjärde gången försökte jag verkligen anstränga mig. Jag hör ju att han säger något, men jag kan inte ta in orden. Låter säkert märkligt för er som aldrig varit med om det, det är till och med märkligt för mig som är med om sådant var och varannan dag. För det är ju så, jag måste ständigt koncentrera mig extra noga på när någon pratar. Just för att jag har svårt för många intryck samtidigt. Men det vet ni.
En dag som denna är jag glad att jag har en förstående sambo. Någon som säger "sätt dig och ta det lugnt ett tag". Någon som inte blir arg för att behöva säga samma sak 10 gånger. Någon som erbjuder sig att låna sina hörlurar så att jag kan lyssna på musik, utan att jag inte ens har frågat. Någon som vet att lugn & ro, musik och ensamhet är vad jag behöver just nu. Någon som jag inte behöver förklara för. Det mina vänner, det är äkta kärlek.
Torsdag.
Denna vecka bara ruuuusar iväg. Fast vid närmare eftertanke känner jag så i princip varje vecka, haha.
Tanken idag var att kliva upp 07.00. Som sedan blev 07.36, 08.00, 10.03 och sist men inte minst klev jag upp 11.24 då jag vaknade av mig själv. Men som jag alltid säger: jag behövde sömnen. Jag behöver inte ligga minus på den fronten för att behöva sömn, ibland behöver jag bara plus för att orka kommande dag. Speciellt när det varit innehållsrika föregående dagar.
Gooood morgon!
Vaknade för drygt en timme sedan. EN TIMME!! Får lite panik när jag vaknar såhär sent, gillar det inte alls. Men jag brukar vid dessa tillfällen intala mig själv att jag behövde sömnen. Tur det är fredag eftersom man då stannar uppe längre (vanligtvis) och jag tog ju medicinen så sent idag så jag kommer ju inte somna innan 01-02 i alla fall.
På morgonkvisten har jag ätit frulle, sett klart glee, ringt ett samtal, fått ett samtal av Petter och kollat min mail. På mailen hade jag 2 mail som jag måste svara på. Båda angående jobb, kul! : ) Sedan väntar jag även på ett samtal (det jag ringde, dom ska ringa upp kl 13.25).
Ska även duscha. Petter sa i telefon "du kan ju försöka göra det innan jag kommer hem". Haha! Lite komiskt ändå.. bara för att han vet att det tar lång tid för mig att göra minsta lilla. Jag sa "men klockan är ju bara 12.22!" och han slutar vid 15-16. Vi ska bort vid 18-tiden så han vill bara mitt bästa. Att jag ska slippa stressa i sista sekund som han vet att jag oftast gör trots att jag har många timmar på mig, som idag. Ibland måste jag komma ihåg att sådant är av omtanke. Han bryr som om mig. Han känner mig så väl att han påminner om dessa saker, som att försöka duscha innan han kommer hem. Att ha människor runt om en som förstår är verkligen viktigt, det betyder allt egentligen. A & O.
Tankar mitt i veckan.
Tidigare idag umgicks jag med fina Anna. Skönt att umgås med någon som förstår en på alla plan. Det där med att förstå är speciellt. Givetvis är det svårt att förstå en annan människa om man själv inte har varit i samma situation, men man kan alltid försöka. Jag är bra på att förstå hur andra personer kan uppleva saker och ting, även om jag själv inte har varit med om exakt samma sak. Dock är det faktiskt sällan man kan säga "jag förstår precis hur du menar". Det är nog därför jag trivs så bra i Annas sällskap. Jag behöver inte komma med bortförklaringar ifall jag inte orkar ses en dag även om vi har planerat det. Det räcker med ett "jag känner inte för det" eller "jag orkar inte". I mångas ögon är det svårt att förstå skillnaden mellan vanlig trötthet och våran trötthet. Att man inte orkar kan ju ses som att man skiter i saker (eller människor), är lat eller att man bara tänker på sig själv. Det är så mycket större än så. Svårt är bara förnamnet när det gäller att beskriva dessa saker.. som jag och Anna pratade om idag, att förklara saker för någon kan vara väldigt svårt. Även där kommer ett "jag förstår!" in.
Hur som helst. Tillbaka till där jag var. Jo. Det där med förståelse. Ofta får jag en känsla av ensamhet. Varför är jag såhär? Varför sa jag så? Varför tänker inte andra som mig? Varför är jag så annorlunda? Med Anna slipper jag känna så. Självklart vet jag andra som har ADHD osv. men ingen jag umgås med. Man får något slags bevis på att man inte är ensam. Nu låter det kanske som att jag umgås med henne bara för att jag inte ska behöva känna mig ensam, så är det självklart inte! Anna är en dundersöt tjej som jag verkligen gillar att ha som vän. Men det är nog mycket det där med att vi förstår varandra. Man behöver inte försöka dölja något av sitt tänkande eller beteende på något sätt. Äh, jag vet inte riktigt vars jag är på väg med detta inlägg.. men Anna du förstår mig. Haha! : )
Jag är helt enkelt glad att det finns någon jag trivs att umgås med som är som mig. Självklart har man olika personligheter och egenskaper som vilken människa som helst, men det är inte varje dag man möter någon som har så många likheter som en själv. Det måste ju vara en positiv sak med att ha en diagnos - man har någon som förstår utan att man behöver förklara. Man kan dela erfarenheter, tankar och känslor utan att det känns obekvämt.
8 hours.
- Väntat på 2 samtal. Fick 1. Dvs att 1 återstår.. jag som hatar att vänta.
- Lagat middag i 1,5 timme. Under tiden hann jag diska och torka kylskåp + några köksluckor.
- Bokat tvättstugan (påminnelse till mig själv: skriv upp det i kalendern)
- Varit på cykeltur för att hämta en sak. På den hemskt dåliga bilden ovan ser ni min nya röda jacka som fick invigas ikväll, det är ruskigt kallt ute. Mer om den i ett senare inlägg. Tänkte 'också ska jag ta på mig vantar'. Drog upp dragkedjan på jackan. Tror ni jag fick med mig dom? Haha nej..
- Varit Petters vänstra hand då han satte fast magneter på några luckor. Äntligen kan man stänga de sista köksluckorna + garderoberna i sovrummet!!
- Startat diskmaskinen. Påminde P då jag for att han skulle stänga av den och öppna den.
- Stängt av diskmaskinen och vädrat den. (Ibland är det skönt att andra också inte kommer ihåg allt)
- Bläddrat igenom tidningen Buffé som vi fick för flera dagar sedan. Några rabatter med också, trevligt.
- Tagit ett tuggummi.
- Pratat med mami i telefon.
- Varit irriterad över att min nyckelring gick sönder just när jag skulle fara. Måste ha en, annars är den svår att hitta.
- Öppnat ett fint kuvert.
- Kissat.
- Smörjt in händerna.
- Tagit försvarets hudsalva på läpparna. (blir alltid så torr när vintern kommer..)
Ifall ni ville veta vad jag gjort de senaste 8 timmarna.. fast när jag skriver detta ser det mycket ut. Vilket det är, för att vara mig. Jag kanske borde börja skriva ner vad jag gjort vissa dagar när det känns som att man inte gjort något. För de dagarna känner man sig hopplös, att man inte fått något gjort. Sedan behöver man inte alltid få något gjort heller. MEN. Har man den känslan är det skönt att få bekräftelse på att man HAR gjort något i alla fall. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt för någon annan. Har du suttit i soffan en hel dag? SKÖNT! Se det som att du tagit hand om dig själv. Lyssnat på din egen kropp. Har du borstat tänderna idag? BRA! Då kommer inte karius och baktus på besök.. hihi.
Nämen ni förstår hur jag menar, hoppas jag. Vad som kan vara mycket för en människa, kan vara lite för en annan. Så länge man själv känner att man är nöjd med sig själv och att man är lycklig över något, så räknas allt.
Cake.
Såhär såg det ut igårkväll när jag var på födelsedagskalas. Gotårta!
Lördag till söndag var jag ute på landet där jag hunnit med en hel del. Gått på marknad, varit på häggströms, spelat plump, spelat vänd tia (7854375 gånger) och umgåtts. I lördags innan vi åkte iväg skrev jag att jag tänkte göra några tidsinställda inlägg, men som ni kanske märkte blev det inte av. Anledningen? Tid och stress. Så är det ofta, men i lördags var det inte kul. Klev upp vid 10, duschade och gjorde mysfrukost till mig och Petter. Kvällen innan hade jag skrivit ner vad jag skulle ha med. Gjorde till och med iordning det mesta så att jag inte skulle behöva tänka så mycket på det när väl lördagsmorgonen kom. Det gick ju som det gick.
Klockan hann bli så mycket som 13 innan vi tog oss iväg... suck. Egentligen hade vi ingen exakt tid att passa men vi sa att vi skulle försöka få oss iväg vid 12. Jag behöver ha ett klockslag så jag vet hur mycket tid jag har på mig. Då kanske man tycker att jag borde hinna jämt? Så är inte fallet. Svårt att förklara, men tankarna tar upp all tid, så innan jag ens gjort något är jag helt slut. Sprang runt här som en förvirrad höna. Såhär i efterhand kommer jag knappt ihåg vad som tog sådan lång tid.. det var väl mest småsaker.
Vattna blommorna. Ta up soporna. Digitalkameran skulle med men i väskan låg bara fodralet. Kameran har alltid varit i fodralet så det är första gången den var borta. Eller.. den har varit borta förut men då när det varit fodralet. Sprang runt och letade den i säkert 20 minuter. Gissa vars den var? I väskan såklart. Jag som hade kollat 2-3 gånger där redan, tittade väl inte så noga. Var inte uppmärksam nog. Hittade inte min svarta skjorta som jag ville ha. Inte i tvättkorgen, inte i någon garderob, inte någonstans. Hittade den inte innan vi for och sedan vi kom hem igår har jag faktiskt inte ens tänkt på att den är borta. Kanske den är hos mamma i Skellefteå? Inte vet jag. Den förvirrade hönan fortsatte med att springa runt, runt, runt. Stänga av datorn som jag höll på att glömma. När vi väl tog oss iväg hade jag inte ens borstat håret eller sminkat mig, det gjorde jag i bilen. Bara så vi kunde komma iväg. Givetvis glömde jag något. Tandborsten. Fast jag skrivit ner det i kalendern. Men vad gör väl det, en tandborste hit eller dit.
Vattna blommorna. Ta up soporna. Digitalkameran skulle med men i väskan låg bara fodralet. Kameran har alltid varit i fodralet så det är första gången den var borta. Eller.. den har varit borta förut men då när det varit fodralet. Sprang runt och letade den i säkert 20 minuter. Gissa vars den var? I väskan såklart. Jag som hade kollat 2-3 gånger där redan, tittade väl inte så noga. Var inte uppmärksam nog. Hittade inte min svarta skjorta som jag ville ha. Inte i tvättkorgen, inte i någon garderob, inte någonstans. Hittade den inte innan vi for och sedan vi kom hem igår har jag faktiskt inte ens tänkt på att den är borta. Kanske den är hos mamma i Skellefteå? Inte vet jag. Den förvirrade hönan fortsatte med att springa runt, runt, runt. Stänga av datorn som jag höll på att glömma. När vi väl tog oss iväg hade jag inte ens borstat håret eller sminkat mig, det gjorde jag i bilen. Bara så vi kunde komma iväg. Givetvis glömde jag något. Tandborsten. Fast jag skrivit ner det i kalendern. Men vad gör väl det, en tandborste hit eller dit.
Okej, känner att jag måste sluta tänka vad jag gjorde i lördags innan vi for. Vi kom iväg och det är väl huvudsaken. På marknaden var det ganska mycket folk, tycker inte riktigt om folksamlingar. Trevligt och mysigt var det i alla fall, specielltn är vi gick bland stånden där det inte var så mycket folk. Men har svårt att koncentrera mig då jag vill kolla på något. Går mest bara förbi allting. På marknaden mötte vi upp Petters mamma och syster. Tog varsin hamburgare och köpte även med oss munkar som vi sedan åt när vi kom hem till hans mamma. GÖTT! : ) Igår, dagen efter marknaden, hittade jag en burk med fanta som jag köpte till hamburgaren.. haha! Måste skratta lite åt mig själv där. Det var ganska kallt och blåsigt på marknaden så jag stoppade den i väskan så jag kunde äta upp hamburgaren istället för att hålla i burken som var svinkall. Glömde bort att jag ens hade köpt en fanta, så det var ju trevligt när man väl hittade den i sin egen väska dagen efter. Nu låter det som dessa två dagar bara varit jobbiga och att jag är helt förvirrad jämt. Jag har haft många trevliga stunder, speciellt igår. Lördagskvällen blev ganska dryg eftersom det var alldeles för mycket intryck under dagen och eftermiddagen. Säger ofta "va?" när någon pratar med mig och många tror att jag hör dåligt eller att jag är för lat för att lyssna osv. Tänk dig att du pratar med någon mitt emot dig, du tittar på personens läppar men hör ingenting, eftersom det är som en hårdrockskonsert runtom dig. Eller att någon står med två grytlock i öronen på dig.. så är det ofta för mig. Jag är skicklig på att låtsas hänga med i ett samtal, jag är duktig på att dölja. Det är väl inget att vara stolt över, men det kan faktiskt vara bra i vissa situationer. Men inte alltid.
I lördagskväll skulle vi spela plump, aldrig i min vildaste fantasi tänkte jag. Det är en svår situation sådana gånger. Att man inte kan delta i något bara för att man stressat på morgonen och sedan gått på marknad. Men jag avstod för min egen skull. Man måste inte alltid ta hänsyn till andra bara för att dom ska tycka man är trevlig och rar. Nu var det ju Petters familj vi var hos så dom förstår ändå varför jag inte orkar. Jag satt ändå med vid bordet, och bara det är bra för att vara mig. Eftersom jag avstod på lördagen klarade jag faktiskt av att spela igår istället! Se vad man lär sig om man lyssnar på sin egen kropp. : ) Jag blir ständigt bättre på att veta vad jag behöver för att må så bra som möjligt. Det är en skön känsla, när man faktiskt säger nej för sin egen skull. Inte bara flyter med, som jag gjorde förut.. bara för att man ska uppfattas som en perfekt människa. För det är jag inte. Inte du heller. Ingen.
Ville bara dela med mig av hur många dagar ser ut för mig. Det är ju inte alltid jag skriver sådant på bloggen, men det är ju oftare än vad ni tror. Inte bara en gång per år, månad eller vecka. Men ju längre tid som går desto bättre blir jag på att hantera vardagen.
Lördag.
God morgon! ♥
Hoppas att ni alla har fått en härlig sömn under nattens gång. Vi gick och la oss just innan 02 så har sovit ungefär 7 timmar. Skönt att jag kunde somna direkt! Ibland kan jag inte somna på flera timmar. Har haft perioder förut i livet då jag haft sömnproblem så kan vara så nu igen. Men ibland vet jag att det är pga. att jag tagit medicinen för sent på dagen. Tar den varje morgon men om jag sovit för länge och ska lägga mig tidigt så kan jag inte somna. Frustrerande. Men vissa dagar tar jag den inte eftersom jag vet att jag då inte kommer kunna somna. Om jag vaknar alldeles för sent.
Idag, då det är lördag, klev jag upp klockan 10. Ganska bra tid att ta den då det är helg eftersom man brukar vara uppe lite längre på kvällarna då. Annars är bästa tiden om jag tar den vid 7-8. Fast det händer inte så ofta.
I've been keeping busy all the time
Såhär känner vi väl oss alla ibland.
Har varken en bra eller dålig dag. Jag som bara.. är. Oh vad skönt, kanske någon som läser tänker. Nja. Inte sådär jätteskönt skulle jag påstå. Antar att det är rastlösheten som smyger sig på. Lustigt det där med min rastlöshet. Samtidigt som jag är det vet jag att jag är för trött för att orka något som kräver mycket energi. Lagom med energi då? Nja.. inte riktigt det heller. Man blir förvirrad bara av att försöka förklara logiskt, för det är inte logiskt alla gånger.
Gick i alla fall ner för att se om det fanns någon tvätttid. Näe, inte det heller. Förmiddagen har varit lite mystisk, faktiskt. Låt mig berätta.
Allting började när jag hade vaknat vilket jag gjorde ungefär klockan 09.00. 15 minuter senare håller jag på göra frukost. Hann väl bara ta fram juice och mackorna innan något högt och konstigt lät i köket. Vad tusan?! tänkte jag. Försökte lista ur var det kom ifrån. Här är vad jag trodde att det var, i turordning.
1. Grannen som kokar kaffe. Nej, ljudnivån ökar vilket betyder att dom i så fall måste ha världens största kaffemaskin.
2. Någon som är på taket. Tittar ut och försöker se om jag ser något/någon. Lite svårt när man har taket ovanför sig men tittade i ett fönster på huset mitt emot, det speglade sig. Nej.
3. Låter som det är inne i väggen. Öppnar skafferiet och en annan kökslucka. Nähe, inget där heller.
3. Låter som det är inne i väggen. Öppnar skafferiet och en annan kökslucka. Nähe, inget där heller.
Kom alltså inte fram till vad det var. Frustrerande.
Efter någon timme kom det inget vatten ur kranen. Vilket betyder att jag inte kört diskmaskinen (som är full) eller duschat. Borstat tändern gjorde jag i alla fall, haha. Så ja, här sitter jag i leggings och pyjamaströja - än. Vad som är skönt är väl att jag inte behöver stressa, har bara en tid att passa och den är ikväll. Men nu har några saker skjutits upp som jag inte kan påverka vilket gör mig.. hittar inte ordet.. stressad kanske. Hamnar efter i min planering.
Efter någon timme kom det inget vatten ur kranen. Vilket betyder att jag inte kört diskmaskinen (som är full) eller duschat. Borstat tändern gjorde jag i alla fall, haha. Så ja, här sitter jag i leggings och pyjamaströja - än. Vad som är skönt är väl att jag inte behöver stressa, har bara en tid att passa och den är ikväll. Men nu har några saker skjutits upp som jag inte kan påverka vilket gör mig.. hittar inte ordet.. stressad kanske. Hamnar efter i min planering.
Nåja. Några andra konstiga saker var att ingen lampa i trapphuset fungerade när jag gick ner i tvättstugan. Utanför tvättdörren var det stänkt lite vatten. Inne i tvättstugan var det skitit på golvet + vatten. Som att det spolats smutsigt vatten där. När jag kom upp från tvättstugan märkte jag att vi har en dörr bredvid våran?! Haha.. alltså. Orkar inte. Jag har inte ens märkt det förrän nu. Jag menar, vi har bott här sedan juli. Vet inte vad det är för dörr, inte en vanlig ytterdörr i alla fall. Mer som en mindre dörr som smälter in i väggen. Min tanke med detta är förstås att det kanske var någon som öppnade den imorse för att fixa något. Kanske ledningar, avlopp, el? Kan inget sådant, vet ju inte ens vad som döljer sig bakom den.. men den ligger där vi har köket. Sådär, nu har jag nog fått ihop en liten del i alla fall. : )
Ni ser, min hjärna är som vanligt på högvarv!
Konsten att minnas.
Det är inte lätt när det är svårt. Det är inte lätt att minnas att man ska minnas.
Jag som vill tvätta innan imorgon. Tanterna här trapphuset bokar alltid, hoppas det finns någon tid IDAG. Blä.
Fredag.
Sitter framför tvn och äter frukost. Gjorde frukost för en timme sedan men eftersom jag har så mycket i hjärnan har jag inte ätit upp den helt och hållet ännu, haha. Har några päronbitar kvar.
Tittar på 'Efter tio' som går på tv4. Anna Olsson som åker längdskidor medverkar i programmet. Hon vann guld för några år sedan. De pratar mycket om hur knopp och kropp hör ihop. Prestationer, förväntan och lyckan i att lyckas. Jag kan inte dra alla över en kam eller tala för andra människor men för mig kan detta förknippas med många saker - speciellt npf.
Åh. Även fast jag skriver i en rasande fart är det lite svårt, saker som dessa. Äta mina päronbitar, lyssna och se på tvn och samtidigt skriva här om saker dom pratar om. Men jag kan inte skriva det efteråt. Får jag en impuls att skriva måste jag göra det NU, för sen kan motivationen vara borta.
Förbättra genom mental träning.
Nu kommer de in på att vanliga människor också behöver några positiva mentala ord i livet. Skriv ner 3 bra saker. Inte bara saker du är nöjd med, utan saker du blivit bättre på. Egenskaper som finns hos dig, men som har förstärkts. Alla behöver tanka positiv energi men det är inte alltid lätt att göra det ensam, därför behöver vi peppa varandra. Lyssna, prata, försöka förstå.
En enkel övning är att tänka 5 bra saker innan man somnar och tar med sig det i det undermedvetna och sedan in i sömnen. När man vaknar tänker man 'Åh, detta kommer bli en riktigt bra dag!'. Enkel övning. Tänker på de två orden som han (typ hennes gamla tränare tror jag) sa. För det första är det nog inte så enkelt för många att komma på 5 saker just innan man ska somna. Fast det jag funderar mest på är, bara för att det är enkelt för en person behöver det inte vara så för en annan. Vad som fungerar för dig, kanske inte fungerar för mig. Och tvärtom. Vi är alla så olika. Nu pratade de förstås inte om npf men jag försöker koppla ihop de två sakerna och se ett samband. Jag har ju alltid varit en person som analyserar och tänker ett steg längre. Ibland är det negativt men det kan även vara positivt.
En annan sak de nämnde fastnade i mitt huvud. Eller fastnade och fastnade.. jag kom på nu när det är reklam att dom också sa detta, haha. Prestationer och att lyckas. Två saker som jag ständigt dras med, det gör nog alla - mer eller mindre.
Herregud, nu blev det för mycket i hjärnan. Nu är det andra personer. Dom pratar om ADHD, bloggar osv. Oddsen på det? Ska koncentrera mig nu så kanske jag återkommer med några tankar om det dom pratar om nu.
Åh. Även fast jag skriver i en rasande fart är det lite svårt, saker som dessa. Äta mina päronbitar, lyssna och se på tvn och samtidigt skriva här om saker dom pratar om. Men jag kan inte skriva det efteråt. Får jag en impuls att skriva måste jag göra det NU, för sen kan motivationen vara borta.
Förbättra genom mental träning.
Nu kommer de in på att vanliga människor också behöver några positiva mentala ord i livet. Skriv ner 3 bra saker. Inte bara saker du är nöjd med, utan saker du blivit bättre på. Egenskaper som finns hos dig, men som har förstärkts. Alla behöver tanka positiv energi men det är inte alltid lätt att göra det ensam, därför behöver vi peppa varandra. Lyssna, prata, försöka förstå.
En enkel övning är att tänka 5 bra saker innan man somnar och tar med sig det i det undermedvetna och sedan in i sömnen. När man vaknar tänker man 'Åh, detta kommer bli en riktigt bra dag!'. Enkel övning. Tänker på de två orden som han (typ hennes gamla tränare tror jag) sa. För det första är det nog inte så enkelt för många att komma på 5 saker just innan man ska somna. Fast det jag funderar mest på är, bara för att det är enkelt för en person behöver det inte vara så för en annan. Vad som fungerar för dig, kanske inte fungerar för mig. Och tvärtom. Vi är alla så olika. Nu pratade de förstås inte om npf men jag försöker koppla ihop de två sakerna och se ett samband. Jag har ju alltid varit en person som analyserar och tänker ett steg längre. Ibland är det negativt men det kan även vara positivt.
En annan sak de nämnde fastnade i mitt huvud. Eller fastnade och fastnade.. jag kom på nu när det är reklam att dom också sa detta, haha. Prestationer och att lyckas. Två saker som jag ständigt dras med, det gör nog alla - mer eller mindre.
Herregud, nu blev det för mycket i hjärnan. Nu är det andra personer. Dom pratar om ADHD, bloggar osv. Oddsen på det? Ska koncentrera mig nu så kanske jag återkommer med några tankar om det dom pratar om nu.
Tisdag.
Passar nästan att skriva god morgon såhär i början av detta inlägg. Även om klockan är 12.50. Jag vaknade faktiskt för knappt en timme sedan.. haha. Egentligen "borde" jag väl bli stressad och tycka att jag inte kommer hinna med någonting idag. Så är inte fallet. Jag ser det som något jag behövde, sömnen. Hade väldigt svårt att somna igår. Jag tittar aldrig på klockan om jag har svårt att somna eftersom jag då bara blir mer stressad över att hinna somna. Skulle jag gissa så låg jag väl vaken till 3-4. Efter att ha bott här några månader har jag lärt mig att dom delar ut tidningen i trapphuset, fast jag vet inte vilken tid.. men troligtvis är det någon gång tidigt på morgonen.
Istället för att jaga upp mig själv (vilket jag inte tjänar något på) så tar jag det lugnt. Drog på mig mina rosa pyjamasbyxor och min pyjamaströja som är samma färg. På med mina röda fluffsockar. In till köket för att göra en gröttallrik. Startar datorn. Loggar in. Gröten piper.. haha eller alltså, micron piper att den är färdig efter några minuter. Som vanligt hinner den pipa 3-5 gånger innan jag orkar gå tillbaka till köket. Glömmer bort att den pep. Tar gröten + tillbehör. Kryper upp i soffan framför datorn som redan står på vardagsrumsbordet. Äter upp gröten samtidigt som jag kollar på filmen jag började se igår. Även fast jag sett både igår och idag har filmen endast varit i 42 minuter. Vilket är ett ganska tydligt tecken på att jag fort blir rastlös och hittar andra saker att göra. Plocka undan disken. Borsta tänderna. Ta upp posten ur brevlådan. Kolla runt på internet. Spela wordfeud. Höll på skriva tända ljus.. men det gör jag direkt när jag vaknar! Så mysigt.
Där har ni hur mina första 50 minuter kan vara en morgon.
Men idag kommer bli en utav de lugnare dagarna, för imorgon behöver jag all kraft och energi jag kan få. Känner mig själv så väl, så nu vet jag vad som krävs för att få en bra dag imorgon. Jag behöver ha kontroll på hur morgondagen ser ut. Måste vila och bara vara hemma för att tanka bensin i min motor. Sedan ska vi faktiskt och storhandla (vilket är kul men jobbigt med alla ljud) vilket påminner mig om att jag äntligen ska hämta min kalender!! Den har varit hos min kompis pojkvän typ en vecka så jag känner mig verkligen inte hel. Kalendern är mitt liv.. nästan. Den får mig att känna att jag har mer koll på läget. Kontroll över situationer. En smula mindre kaos i hjärnan.
Där har ni hur mina första 50 minuter kan vara en morgon.
Men idag kommer bli en utav de lugnare dagarna, för imorgon behöver jag all kraft och energi jag kan få. Känner mig själv så väl, så nu vet jag vad som krävs för att få en bra dag imorgon. Jag behöver ha kontroll på hur morgondagen ser ut. Måste vila och bara vara hemma för att tanka bensin i min motor. Sedan ska vi faktiskt och storhandla (vilket är kul men jobbigt med alla ljud) vilket påminner mig om att jag äntligen ska hämta min kalender!! Den har varit hos min kompis pojkvän typ en vecka så jag känner mig verkligen inte hel. Kalendern är mitt liv.. nästan. Den får mig att känna att jag har mer koll på läget. Kontroll över situationer. En smula mindre kaos i hjärnan.
Bloggtips - Anna!
Senaste tiden har jag inte lagt så mycket fokus på min diagnos ADD här i bloggen. Finns väl ingen bra förklaring till varför jag inte skrivit så mycket om det, inte ens när jag tänker efter. Fast.. eftersom jag alltid tänker ett steg längre så finns det ju faktiskt anledningar. Dels har det varit fruktansvärt mycket annat i mitt liv senaste månaderna och dels mår jag bättre än förut. Jaha, och? Tänker ni säkert. Jag vet inte varför, men av någon anledning är det lättare att skriva av sig när man har sina sämre dagar. I alla fall är det så för min del. Alla är vi olika.
Något som inte syns är hur jag fortfarande, varje dag, kämpar med att klara av vardagen. Tänk att något som kan vara en sådan stor del av mig.. sällan syns. Endast dom som står mig nära kan se hur livet är för mig. Tankspridd som jag är, kom just på en sak! I övermorgon är det precis 1 år sedan jag fick min diagnos. Låter så fel att säga "då fick jag min diagnos" eftersom jag tycker det låter som att man helt plötsligt fick den. Sanningen är att jag fick min diagnos, men för mig var det mer som ett svar på varför allting varit som det varit. Varför jag har känt som jag känt. Varför det har gått som det har gått. Alla mina frågor fick helt plötsligt ett svar. Men.. jag tror jag skriver mer om detta på onsdag. På tal om onsdag. Snacka om händelserik dag. Dels är det 1 år sedan jag fick min diagnos. Men 2 andra saker händer också på onsdag. Först ska jag på en jobbintervju och på kvällen ska jag följa Anna på en sak!
Anna - här hittar ni hennes blogg.
Hon är faktiskt anledningen till varför jag skriver detta inlägg. Som vanligt sätter tankarna och känslorna igång när jag skriver, så ni fick en liten text här ovanför också. Men det är väl aldrig fel. Det är aldrig fel hur man tänker och hur man mår. Hur som helst. Denna tjej, Anna, är en person jag vill uppmärksamma! Hon har också diagnosen ADD och fick den nu i höst. På sin blogg skriver hon mycket om hur vardagen kan vara för oss som har ADD. Varje gång (varje dag) när jag kikar in hos henne är det som att jag själv kunde skrivit samma text. Samma ord. Samma meningar. Enligt mig uttrycker hon sig riktigt bra! Hon sätter ord på hur vi tänker och hur vi känner. Sedan är vi alla fortfarande olika personer med olika egenskaper och personligheter, men hon får verkligen fram hur jävlig en dag kan vara. Samtidigt som hon i nästa inlägg kan beskriva en positiv känsla om sig själv. Som te.x. saker hon är stolt över med sig själv!
Även om ni själv har en diagnos eller inte, tycker jag ni ska kika in hos Anna. Hon är värt ett besök, minst.
Remember.
Att skriva. Ord - små som stora. Spelar ingen roll vad jag skriver, bara jag gör det.
Frustrerande är ett passande ord i precis denna sekund, och kanske några sekunder före men även efter. Spekulera är ett bra ord för att förklara vad jag gör. Inte alltid, men ofta. Tänker att jag gjorde det mer förut, spekulera. Ibland känns det som om jag tappat mig själv, även om bara känslan infinner sig ett fåtal sekunder. Rädd är ett bra ord för den känslan. En person som mig tänker alltid ett steg längre.
Nä. Nu blev det för mycket i hjärnan. Överbelastat.
Istället ska jag skriva i min kalender, har några saker jag ska göra imorgon. Problemet är bara att jag ibland glömmer att skriva in vissa saker. Mer om min kalender och det som hör till en annan gång. Påminn mig!! (Haha).
Frustrerande är ett passande ord i precis denna sekund, och kanske några sekunder före men även efter. Spekulera är ett bra ord för att förklara vad jag gör. Inte alltid, men ofta. Tänker att jag gjorde det mer förut, spekulera. Ibland känns det som om jag tappat mig själv, även om bara känslan infinner sig ett fåtal sekunder. Rädd är ett bra ord för den känslan. En person som mig tänker alltid ett steg längre.
Nä. Nu blev det för mycket i hjärnan. Överbelastat.
Istället ska jag skriva i min kalender, har några saker jag ska göra imorgon. Problemet är bara att jag ibland glömmer att skriva in vissa saker. Mer om min kalender och det som hör till en annan gång. Påminn mig!! (Haha).
Much more than a Grammy award.
Middagsgästerna for för ett tag sedan och nu är det bara en sak som gäller resten av kvällen: CHILLA. För att tala klarspråk är jag riktigt trött i huvudet. Under dagen har det varit många intryck och mycket information. Till slut stänger jag av. Önskar att jag gjorde det direkt men ibland går jag på i 110 tills kvällen kommer. Då jag kan andas ut. Helt och hållet. Fast, egentligen är sömnen det enda som gör mig avslappnad helt och hållet. Man behöver inte tänka, får tid att få energi till kommande dag och framför allt så får hjärnan en chans till återhämtning. Att ständigt vara igång är tröttsamt för vem som helst, skillnaden är väl bara att vissa behöver mer tid åt lugn och ro. Jag är alltid (oftast i alla fall) lugn och trevlig. Det är i alla fall hur omgivningen uppfattar mig, speciellt eftersom det är den sidan jag väljer att visa. Inte alltid medvetet utan av en vana och även en oro. Svårt. Jag vet. När man inte kan ta på en känsla är det ännu svårare att beskriva den i ord. På något sätt är min terapi att skriva. Ända sedan barnsben har pennan varit min trygghet. Pennan har bytts ut mot tangenter men det viktigaste för mig är bara att få ner det nånstans. I ord kommer tankar sällan som jag vill förmedla dom, men när jag väl får skriva kommer det automatiskt. Fråga mig inte varför. Inte ens jag själv behöver veta. Huvudsaken är att det kommer ut, det som finns på insidan.
Såhär är jag ibland. Måste få sätta ord på det som känns, även om det är som en dimma för er. Kanske någon förstår, kanske inte. Så länge jag har något kreativt som jag kan fly till, då andas jag. För mig kommer något kreativt alltid att finnas, än så länge har det varit ord. Fast.. vid närmare eftertanke så mycket annat också. När jag var mindre ritade jag varje dag, hela tiden. Sång är något som ligger mig varmt om hjärtat också. Speciellt att lyssna på låtar. Dom tar mig till en annan värld för stunden.
Nu blir det sådär, det jag talar om. Orden rinner iväg. Efteråt kan jag aldrig förstå hur jag kunde skriva flera meningar så snabbt, utan att tänka. Wow. Det där har jag aldrig tänkt på förrän nu när jag skrev det.. att när jag skriver behöver jag knappt tänka. Låter konstigt då man ibland tänker efter på vad man skriver - men det gör jag oftast inte. När det handlar om känslor och tankar finns det redan inom mig, och när jag väl skriver kommer det bara ur mig, snabbare än jag kan tänka "vad ska jag skriva?".
Orkar inte ens läsa igenom texten jag nu har skrivit, det får vara som det är. Jag är för trött i huvudet för att orka. Motorn har lagt av för idag, men med lite bensin under natten (sömn) ska den startas imorgon igen. För att återkoppla till middagsgästerna så berättar jag mer om det imorgon. Nu måste jag prioritera mig själv, vilket man måste göra för att må bra i längden.
Måndag.
Har varit vaken sedan kl 07 men egentligen inte gjort något "vettigt". Ätit frukost, dammsugat i datarummet och vardagsrummet, kissat, borstat tänderna och sådant nödvändigt.. haha. Har även nyss kokat en majskolv som jag för övrigt glömde bort. Började koka och efter 20-30 minuter hörde jag nåt ljud.. bubbel bubbel. JUST JA! Jag håller på göra en majskolv, haha. Men det är jag i mitt nötskal. : )
Har pratat med både mamma & Petter i telefonen efter jag kokat klart min majskolv så jag kanske borde börja äta den nu?! Den har antagligen svalnat. Men nej, istället satte jag mig här och skrev detta. Ni fick i alla fall en inblick på hur mitt liv kan se ut!
Tänker tillbaka.
Tänker tillbaka på det förflutna. Tänker på hur saker och ting var förut. Tänker på tankarna och känslorna i dåtid.
För bara ett år sedan var det mesta som det alltid har varit. Livet rullade på, som vanligt. Uppförsbackar var ingenting ovanligt. När jag väl tänker tillbaka är det svårt att riktigt minnas alla känslorna som fanns, för att inte tala om tankarna. Samma person, nu som då. Fast ändå inte på något märkligt sätt. Ibland känns det som att det var någon annans liv jag levde, inte mitt eget. Tankarna åt upp mig inifrån utan att jag själv förstod det. Gjorde allting som förväntades av mig. Ofta gick min energi på tomgång för länge. Kraften fanns sällan där. Likheterna mellan idag och förut är många, så därför försöker jag tänka tillbaka på livet som det var förut. Vill påminna mig själv hur jag var, hur jag mådde och hur jag tänkte. I en liten mörk vrå har jag gömt undan hur jag kände och tänkte då. Har inte öppnat den lilla asken där allt finns sparat. Omedvetet har jag låtit det förflutna hamna där. Varför? Frågar jag mig själv. Svaret kommer inte på ett ögonblick, inte heller två. Men efter en längre stunds betänketid förväntas jag av mig själv att ha kommit på ett svar. Kanske måste jag acceptera att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Kanske är det meningen att man inte ska reflektera över saker och ting. Kanske är det meningen att jag ska leva här och nu. Kanske. Men det finns även ett kanske i min vilja som vill tänka tillbaka på den tiden.
Om jag glömmer vem jag var då, hur ska jag då veta vem jag är idag?
Om jag glömmer vem jag var då, hur ska jag då veta vem jag är idag?
Vid en tidpunkt då och då måste jag stanna upp. Inte för att påminnas av det negativa utanför att kunna uppskatta det positiva som finns här och nu. Livet finns bara nu, inte förut och inte sen. Innerst inne är jag den jag alltid varit, skillnaden är bara att jag förstår varför. Tacksam för att det finns en anledning. Snart har det gått ett år. Ett år sedan jag fick min diagnos, fast som alltid har funnits hela mitt liv. Äntligen fick jag verktyg som jag kunde använda mig av för att förstå mig själv, och som även andra kunde använda sig av. Förståelsen blev bättre men för många glömms det bort. Givetvis har många saker blivit till det bättre, men vad folk behöver veta är att vissa svårigheter som finns hos mig fortfarande finns kvar, och kommer förmodligen alltid att göra det. Jag ser det inte som något negativt, tvärtom. Idag vet jag vad jag mår bra av, hur jag behöver ha vardagen och hur jag fungerar. Egentligen tror jag det är svårare för andra. Personer som inte vet hur dom ska möta mig, som inte förstår, som har glömt. Ignorerar sådant som faktiskt är en stor del av mig. Jag pratar sällan om min diagnos, för den har alltid funnits som egenskaper hos mig. Jag är absolut inte min diagnos, men det är en del av mig som inte får glömmas bort.
Musiken och att skriva har alltid varit en hjälpande hand för mig. Har mina perioder men dom försvinner aldrig. Musik kan kännas i själen och ord kan tolkas olika. Det finns något för alla, det gäller att hitta det man mår bra av ända in i hjärtat, även om det bara är för stunden.
Milestone.
Så in i helvete jävla bra jag är. Fy och fan vad härligt. Ja, idag får man svära. Denna dag har bara varit helt fantastisk från början till slut. Att inte behöva känna en enda uns av oro, stress, rastlöshet eller dåligheter.
Jag blev väckt av jobbet 06.50 som frågade om jag kunde jobba 07-12 på min lediga dag. Tackade ja.
Åt glass, maränger och chockladsås med en utav mina närmsta vänner.
Cyklade i solskenet.
Min sambo lagade middag så jag fick komma till ett dukat bord och färdig mat.
Slappade lite tillsammans med Johanna efter hon slutat jobbet.
Förut hade jag sovit bort förmiddagen. Suttit vid datorn allt för länge. Inte orkat vara med någon vän. Varit stressad 99,9% av dagen. Tänkt på allt jag "måste göra". Virrat runt för att sedan vara helt slut. Idag är första gången på riktigt länge som jag känner.. jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda. Lycklig på riktigt tror jag. Skillnaden är bara att jag inser att jag är så jävla lycklig. Visst, jag dammsugade, bäddade och diskade på eftermiddagen men inte för att jag "måste" utan helt enkelt för att jag hade lust att göra fint. Då slipper jag göra det senare. Skillnaden mellan den gamla Mickan och den nya? Mitt nya jag tar tag i saker. Vågar mer. Lever livet.
Imorgon kanske är sämre, kanske bättre. Allt jag vet i denna stund är att jag är så fruktansvärt glad. Värmen och glädjen känns ända in i själen, ända in i hjärtat. Om alla år jag har kämpat var för denna dag var det verkligen värt det. Ärligt. Det var värt det. Johanna sa idag "efter regn kommer solsken". Hur många gånger man än har hört det har jag aldrig riktigt kunnat lita på det, för det har alltid varit det ena efter det andra. Givetvis består livet av både med och motgångar men det är inte förrän idag jag inser att allting löser sig. Hur jävligt det än kan vara kommer en bättre idag. Idag är min dag.
Frågan är varför just idag skulle komma att bli en utav de mest underbara dagar i mitt liv. Troligtvis för att jag inser hur mycket jag har att glädjas åt. Flyttat hemifrån när jag var 18 år. Bodde med en tjejkompis 1 år. Blev sambo med min pojkvän för drygt 6 månader sedan. Flyttade till en annan stad första gången jag flyttade hemifrån. Har lyckats haft 4 jobb under mitt 20-åriga liv. Gick om 8an men fortsatte kämpa på. Slutade gymnasiet under hösterminen i 3an. Fick min diagnos ADD i höstas. Började äta medicin. Mådde skit, för att sedan må mycket bättre. Sedan alla mina vänner, släkt och familj. Finns inte ord.
När jag nu har skrivit allt detta har jag faktiskt kommit fram till en viktig sak. Vill ni veta vad som är den verkliga skillnaden? Jag har utvecklats. Jag har alltid varit smart, kreativ, öppen och ödmjuk men det räcker tyvärr inte verkligheten. Hemligheten heter mod. Istället för att låta folk trampa på mig, köra över mig eller bara se på har jag tagit tag i saker. I flera år flöt jag bara på längs livets gång för det var det enda jag kunde göra. Aldrig förstod jag varför jag inte klarade saker. Varför jag alltif låg efter i skolan. Varför jag var trött. Varför jag var stressad. Förut var jag, idag lever jag. Det är skillnaden. Man måste våga för att vinna, äntligen var det min tur att vinna. Jag vann allt jag någonsin bara tidigare drömt om. Känslan av att jag duger. Till alla er där ute vill jag säga samma sak - ni duger precis som ni är!! Det spelar ingen roll vilken ålder ni är, vilket land ni kommer från, vilket kön ni är, vilken sexuell läggning ni har, vilken vikt eller längd ni har, vilken diagnos eller inte ni har. Ni duger alla precis som ni är just nu. Vars ni än är i livet har ni klarat er såhär långt. Det gäller bara att aldrig ge upp. Ibland orkar man inte, och då får man har någon som bär en på sina axlar. Tacksamheten att jag hade min mamma hela min uppväxt tog mig genom alla dagar då jag inte orkade. Hon orkade åt mig. Idag orkar jag själv, på egen hand.
För bara en månad sedan fick jag mitt nuvarande jobb, gissa vad som hände idag? Fick äntligen besked om ett jobb som jag var på intervju på för ett tag sedan. Jag fick det!!! Hur underbart är inte det. Att det dessutom är en fast tjänst är ju bara helt galet. Jag sa ju det, allting ordnar sig. Förr eller senare, jag lovar. Jag är ett levande exempel.
Bara tankar på en fredag.
Som vanligt när jag skriver om tankar, känslor och funderingar blir det spontana inlägg. Egentligen sitter jag och ser på American Idol men har väl tryckt på paus 76845684 under tiden. Gick på statiol och köpte frukost. Ringde ett samtal, inget svar. Gick på toa. Fotade lite, men bara någon minut för sedan blev jag less. Drog upp persiennerna, men drog sedan ner direkt eftersom datorn och tvn bländas. All denna rastlöshet.
Jag vill inte att detta ska bli ett "deppinlägg" för det mesta går faktiskt bra nu, mestadels. Men det går inte på en dag. Ett litet steg varje dag är ett steg närmare. Det krävs en himla massa energi, tårar, förvirring, irritation, ilska, envishet, beslutsamhet men även en massa kramar, leenden, fina människor, kloka ord och mod. När man känner att man kommit en bit på vägen så inser man att allting har varit värt det. Man växer som människa, mer än vad man tror.
Har varit vaken drygt 2 timmar men känns som jag inte har åstadkommit någonting. Steg ju upp för att kunna hinna ta det lugnt innan jobbet eftersom jag vet att jag behöver det, för att orka. Måste ringa samtalet igen eftersom ingen svarade. Måste deklarera. Måste diska. Måste bädda. Måste äta lunch. Måste packa väskan. Måste göra mig klar. Måste göra det ena efter det andra. Det lustiga med alla dessa måsten är att jag är hindret. Om jag bara kunde tänka lite annorlunda. Om jag bara kunde släppa oron. Om jag bara kunde släppa alla måsten. För även fast alla dessa måsten finns inuti mig vet jag innerst inne att jag inte måste allting. Där krockar det. Istället för att göra något blir det ingenting. När jag väl orkar göra flera saker nu på förmiddagen kör jag slut på mig själv efter bara några minuter och sedan dör lite i soffan. måste. återhämta. mig.För att slippa ångesten ska jag göra en liten plan för vad jag ska göra innan jag går till jobbet. NU ska jag göra detta, annars blir allting inte av och jag får som vanligt stressa.
- Diska
- Ringa samtalet
- Bädda
- Deklarera ångrar mig. Det får bli ikväll..
- Packa allt som ska med till jobbet
- Äta lunch
- Fortsätta se American Idol
- Gå till jobbet
Jag vill inte att detta ska bli ett "deppinlägg" för det mesta går faktiskt bra nu, mestadels. Men det går inte på en dag. Ett litet steg varje dag är ett steg närmare. Det krävs en himla massa energi, tårar, förvirring, irritation, ilska, envishet, beslutsamhet men även en massa kramar, leenden, fina människor, kloka ord och mod. När man känner att man kommit en bit på vägen så inser man att allting har varit värt det. Man växer som människa, mer än vad man tror.
