För bara ett år sedan var det mesta som det alltid har varit. Livet rullade på, som vanligt. Uppförsbackar var ingenting ovanligt. När jag väl tänker tillbaka är det svårt att riktigt minnas alla känslorna som fanns, för att inte tala om tankarna. Samma person, nu som då. Fast ändå inte på något märkligt sätt. Ibland känns det som att det var någon annans liv jag levde, inte mitt eget. Tankarna åt upp mig inifrån utan att jag själv förstod det. Gjorde allting som förväntades av mig. Ofta gick min energi på tomgång för länge. Kraften fanns sällan där. Likheterna mellan idag och förut är många, så därför försöker jag tänka tillbaka på livet som det var förut. Vill påminna mig själv hur jag var, hur jag mådde och hur jag tänkte. I en liten mörk vrå har jag gömt undan hur jag kände och tänkte då. Har inte öppnat den lilla asken där allt finns sparat. Omedvetet har jag låtit det förflutna hamna där. Varför? Frågar jag mig själv. Svaret kommer inte på ett ögonblick, inte heller två. Men efter en längre stunds betänketid förväntas jag av mig själv att ha kommit på ett svar. Kanske måste jag acceptera att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Kanske är det meningen att man inte ska reflektera över saker och ting. Kanske är det meningen att jag ska leva här och nu. Kanske. Men det finns även ett kanske i min vilja som vill tänka tillbaka på den tiden.
Om jag glömmer vem jag var då, hur ska jag då veta vem jag är idag?

Vid en tidpunkt då och då måste jag stanna upp. Inte för att påminnas av det negativa utanför att kunna uppskatta det positiva som finns här och nu. Livet finns bara nu, inte förut och inte sen. Innerst inne är jag den jag alltid varit, skillnaden är bara att jag förstår varför. Tacksam för att det finns en anledning. Snart har det gått ett år. Ett år sedan jag fick min diagnos, fast som alltid har funnits hela mitt liv. Äntligen fick jag verktyg som jag kunde använda mig av för att förstå mig själv, och som även andra kunde använda sig av. Förståelsen blev bättre men för många glömms det bort. Givetvis har många saker blivit till det bättre, men vad folk behöver veta är att vissa svårigheter som finns hos mig fortfarande finns kvar, och kommer förmodligen alltid att göra det. Jag ser det inte som något negativt, tvärtom. Idag vet jag vad jag mår bra av, hur jag behöver ha vardagen och hur jag fungerar. Egentligen tror jag det är svårare för andra. Personer som inte vet hur dom ska möta mig, som inte förstår, som har glömt. Ignorerar sådant som faktiskt är en stor del av mig. Jag pratar sällan om min diagnos, för den har alltid funnits som egenskaper hos mig. Jag är absolut inte min diagnos, men det är en del av mig som inte får glömmas bort.

Musiken och att skriva har alltid varit en hjälpande hand för mig. Har mina perioder men dom försvinner aldrig. Musik kan kännas i själen och ord kan tolkas olika. Det finns något för alla, det gäller att hitta det man mår bra av ända in i hjärtat, även om det bara är för stunden.