Måndag.
Hej vänner! ♥
Har ni smakat granola? Så himla gott! Jag har provat denna smak men den är en favorit i skafferiet vårt. Brukar ha den i både yoghurt och kesella. Extra gott när man blandar i bär.
Nästan 2 veckor sedan sist, har varit lite upp och ner i humöret/känslorna/huvudet. Mycket beroende på min ADD och stress. Något jag lärt mig senaste åren är att när samhällets förväntningar blir för stora så orkar inte min kropp. Med min vilja och envishet kommer jag långt men jag glömmer ofta att känna efter men framför allt att våga lita på min magkänsla. Det låter så fel när jag säger "jag orkar inte" även om så är fallet. Jag orkar inte all press. Mycket är pga min skolgång. Eftersom jag ska plugga till hösten (läsa in gymnasiet) rivs gamla sår upp. Skolan borde innebära så många positiva saker men för mig har den präglats av mestadels negativa ting. Orkar inte dra upp allting som varit under alla år men ni som känner mig vet.
Jag har träffat en studievägledare 3 gånger senaste veckorna vilket varit skönt. Jag behöver få hjälp med många saker inom skolan hur svårt det än är att inse det för mig själv. Jag är 22 år och har inte en gymnasieexamen, bara att ha det hängde över sig är stor. Längtar ändå till skolan. En nystart tredje gången gillt. Ny skola. Komvux. Mer seriöst än gymnasiet. Nya vänner. Ny miljö. Ny vardag. Rädslan finns inom mig fast jag försöker vara stark. Måste vara stark. Denna gången ska jag klara det, inget annat finns på kartan.
Förra helgen kom bakslaget. Har nog aldrig varit så rädd för mig själv. Panikångest. Jag har extrem spindelfobi så jag har fått det några gånger förut men aldrig som i lördags. Då var det inte för någon jävla spindel, då var det för att jag inte orkade. Min kropp orkade inte. Försöker att leva upp till samhällets krav fungerar inte för mig. Behöver gå min egen väg för att lyckas. Hitta genvägar när saker inte blir som man tänkt sig. Annars blir det som förra helgen. La mig i sängen redan 21.30 (på en lördag!), tårarna började rinna. Brydde mig inte om någonting annat än att jag bara ville vara där - just då. I sängen. Sova i minst en månad. Energinivån var inte på noll, den var på minus. Kände hur ångesten växte inom mig. Hur jag sen började få panik. Kvävningskänslor. Trodde jag höll på dö. Varenda muskel i kroppen spände sig. Hade täcket i mina händer och kramade så hårt jag kunde. Funderade om detta var slutet. Slutet på allt. Jag kan inte ens förstå att jag sitter här och skriver detta som varenda människa på denna jord kan läsa. Men jag känner att jag vill, jag behöver skriva av mig. Känns som en slags terapi. Jag vill dela med mig. Kanske finns det någon som känner igen sig. Det sista jag vill är att någon känner sig ensam och inte tror att någon förstår. Jag förstår.
För att jag ska må så bra som möjligt behövs många viktiga faktorer. Speciellt till hösten. Jag måste må bra för att skolgången ska fungera, annars blir det bara som förut - och det tänker jag inte låta hända. Aldrig någonsin. Det är nu eller aldrig. Jag vill detta.
På onsdag ska jag träffa studievägledaren och då besluta vilka kurser jag ska läsa samt att han ska hjälpa mig med ansökan. Förvirring är bara förnamnet. Känner mig både glad och ledsen på samma gång. Det som är mest jobbigt egentligen är att det är för många saker som ska göras. Kontroll tycker jag om att ha. När jag vet hur jag ska göra och när. Vet jag inte det faller världen samman bit för bit och ibland hela världen samtidigt, som förra helgen.
Det kommer krävas mycket. Jag & Petter kommer nog testas på vårt förhållande som aldrig förut. Han jobbar 07-16 och jag kommer studera vilket betyder att jag inte är ledig på samma sätt som honom när skolan är slut. Med mina koncentrationssvårigheter vet jag inte ännu hur det kommer gå men att det ska gå det vet jag. En utmaning minst sagt men jag är redo för att ta den.
Paus.
Behöver minska ner på allt som som bidrar till min stress. Bloggen är en utav dom, jag börjar här.
Jag känner igen signalerna. Tänker inte sjunka till botten utan istället ta tag i detta. Det är inget trevligt ställe att vara på, jag vägrar hamna där ännu en gång. När man stressad över minsta lilla, är oerhört lättirriterad, fräser åt de i sin närhet, har en trötthet som inte är av denna värld, sover sämre, har dagligen ont i nacken pga spända muskler, känner kaos i hjärnan - då behöver jag vända livet. Upp & ner. Bara sådär. Kosta vad det kosta vill, jag tänker inte må dåligt för något jag inte har valt. För ingen väljer att ha ADD. Ingen väljer. Det bara finns. Men så länge jag kan göra något för att må bättre tänker jag banne mig inte tillåta stressen ta över, som den gör nu.
Jag måste hitta tillbaka till när livet var som bäst. Livet är absolut bra just nu, förutom min stress. Den förstör.
Det värsta av allt? Att jag känner de tre små orden komma tillbaka som fanns förut - jag orkar inte.
Jag kommer tillbaka, jag hoppas ni finns kvar då. ♥
Energi?
Jag mår bra, det gör jag. Känner bara att den lilla ork jag har just nu inte räcker till allt jag vill göra, eller hinna med. Måste tänka på mig själv ibland, inte bara på alla andra som jag oftast gör. För att jag ska kunna ge andra energi måste jag själv ha. Nu när jag kommit igång med träningen sedan några veckor tillbaka försöker jag träna minst 3 gånger i veckan. Får inte falla ur denna balans som jag håller på hitta. För jag vill kunna kombinera jobb, vänner, nöje, nytta, träning, vardag utan att jag ska behöva vara en superkvinna för den delen. Perfekt kommer aldrig existera. Aldrig. Kanske kan jag inte kombinera allt det jag vill göra hela tiden. Men jag måste försöka hitta en balans där allt får plats. Utan stress. För det är den som ofta ställer till det. Nog skulle jag kunna hinna allt det jag vill göra men orken räcker som sagt inte till.
Så vad gör jag när orken inte räcker till? Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om ork är rätt ord. Det handlar ju faktiskt om så mycket mer.. men ork sammanfattar de små sakerna som i det stora hela faktiskt har en stor inverkan i mitt liv. Oj vad djupt jag blev helt plötsligt och vad mycket text detta blir. Men ni vet hur jag är, ibland helt tom på ord men när jag väl kommer in i något går det inte stänga av. Orden bara rusar runt i min hjärna. Bloggen är då en bra plats för detta, tycker jag. Kanske inte alltid så roligt att läsa för er men vem har sagt att allt man skriver behöver vara roligt/intressant/positivt osv? Låt oss inse att vi alla har dåliga dagar. Vi har alla våra egna bekymmer. Just nu flyter livet inte på som jag riktigt vill. Frågan är om det någonsin gör det för någon här i världen men jag behöver ta denna tid till mig själv ett tag framöver. Tänka på vad jag behöver göra för att må så bra som möjligt.
Tänker tillbaka på dåtiden. När allt var svart. Mörkt. En evighetsfråga. Jag har kommit så mycket längre idag tack vare att jag fick min ADD diagnos för 2 år sedan. Jag har utvecklats som person, lärt känna mig själv och framför allt - fått ett svar på varför. Det är inte förrän man vet varför som man kan börja någonstans. Börja bearbeta allting. Det tar tid, det måste även få ta tid. Vill understryka att jag inte är en levande vandrande diagnos, absolut inte. Men mycket i min vardag påverkas av att jag har svårt för att koncentrera mig och allt annat. Jag kommer aldrig lyckas förklara hur min hjärna fungerar, eller snarare hur allt bara snurrar hela tiden. Konstant. Mer eller mindre. Det räcker med att jag själv lever med det, men det andra måste förstå är att min ork är inte desamma som "vanlig" ork. Självklart kan jag känna ibland att nä, idag orkar jag inte städa så jag gör det imorgon. Min ork handlar mer om att energin är som bortblåst en längre period. Varför det är så tror jag beror på att jag försöker för mycket hela tiden. Om man ständigt gör allting man förväntas göra orkar inte kroppen till slut. Eller snarare huvudet. Det blir för mycket.
Från och med nu tänker jag göra saker för mig själv. Tänka på vad jag själv mår bra av. Stressa mindre. Lära mig varva ner. Som det är just nu springer jag runt som en tok hela kvällarna även fast jag hållit igång hela dagen. Det handlar inte om stora saker, men det är jobbigt för mig ändå. Bara att gå ut med Otis, komma ihåg att ge honom mat, ta fram middag, ta medicin 2 gånger per dag (tacka alarm på mobilen!!), borsta tänderna, vattna blommorna och ringa ett samtal är tidskrävande nog. För att inte tala om energi.
På tal om ork. Orkar som vanligt inte läsa vad jag skrivit när det blev så mycket text, men det gör det hela charmigt antar jag. Felstavningar får vara. Det jag skrivit är ju det jag tänker och känner. Väldigt personligt ibland men sådan är jag.
Vad jag egentligen tänkte skriva i detta inlägg? Att jag tappat bort mitt gymkort......
Onsdag.
Haha okej vet inte vad som hände men ser ut som jag är blekare än ett lik och har porslinshy.
Men jag lovar, jag är en livs levande människa! Har inte sådär vitt hår, är sådär blek eller sådär felfri hy. ;) Tagen med mobilen.
Tog i alla fall bilden igår just innan jag och Petter åkte till hans familj för att äta en supergod middag. Mums gånger tusen! Blev glass till efterrätt, inte alltid man blir bortbjuden mitt i veckan på sådana festligheter. Trevligt! Skönt att få ett litet avbrott i vardagen. Vid 21-tiden åkte jag, Petter och hans bror André till gymmet för att ja, träna såklart haha. Dock var jag inte sådär jättetaggad men gick väl helt okej. Körde lite kondition och sen mage. Problemet är bara att det är så himla tråkigt att mestadels bara kunna köra olika former av sit-ups. En maskin var trasig, den andra måste man stå på knä på och många andra övingar är också för belastande för mitt knä. (För er som inte vet opererade jag knät 2 gånger förra året).
Nåja, jag ska vara glad att jag for på gymmet (har typ tränar 1 gång på hela sommaren) och körde drygt en timme i alla fall. Roligt att jag och Petter tränar på samma gym, man peppar varandra på ett helt annat sätt. Även om vi inte tränar tillsammans när vi är där samtidigt så blir man mer motiverad att träna när ens sambo också gör det. Skadar ju inte heller att Petter alltid kör bil dit så då kan jag åka med honom både dit och hem.... ;) Ett plus är också att Petter kan så mycket mer om träning än vad jag kan så det känns skönt att kunna fråga honom när vi är där. Till exempel vilka övingar som är bra om jag vill träna en viss muskelgrupp osv. Ja, ni förstår nog hur jag menar. Ska verkligen försöka komma igång med träningen på allvar nu. På sommaren tycker jag inte det är roligt att vara på gymmet, har för mycket andra roliga saker att göra än vara inomhus, haha. Men det är ju ingen myt att man mår bättre, får bättre kondition, blir gladare och orkar mer utav träning.
Så nu när sommaren börjar lida mot sitt slut ska det bli lite ändring på saker och ting! Bland annat träningen men även mitt enorma sockerberoende. Kommande månad har jag bestämt mig för att inte köpa något godis. Dels för att spara pengar men även för jag inte mår bra av det. Har varit sockerberoende så länge jag kan minnas och jag känner att jag nåt långt över gränsen. För drygt 2 år sedan (när jag fick min diagnos och började med medicin) var första gången jag själv lyckades dra ner på godiset och inte kände samma sug som jag ALLTID annars gjort. Och nej, det är inte bara att sluta för er som inte vet hur det är. Det handlar om så mycket mer. Att jag ska sluta/dra ner på godis har inte något att göra med vikt, hur jag ser ut eller så. Det handlar om hur mycket skit det finns i godis och med dom mängderna jag har ätit/äter vill jag inte ens veta hur min kropp mår inombords... usch. Det är pinsamt och jag skäms för vilket kontroll godis har över mig. Det är långt ifrån hälsosamt men jag har insett att det inte är något att skämmas för. Det finns en anledning varför och den är lång men en utav sakerna det handlar om är att godis gav mig en kick under alla år - omedvetet. Tillbaka för ca 2 år sedan. Jag fick en förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. Att skolan inte fungerade, varför jag kände mig så frånvarande fast jag var närvarande. Till nästan allt fick jag en förklaring. Fick en självinsikt som jag inte haft förut, men medicin var nog det som hjälpte mest mot sötsuget. Utan att jag tänkte på det i början var jag inte lika sugen på godis. Kände inte att "åh vad gott det skulle vara!!" eller något liknande. Visst, jag vet att medicinen kan ta bort hungerkänslor och det gjorde den ett kort tag för mig men sedan kom den tillbaka. Sedan en tid tillbaka (kanske vintras/våras) har jag nu insett att mitt sockerberoende är tillbaka. Det kanske aldrig riktigt lämnade mig och kanske kommer det i perioder men när jag själv inser att jag måste göra något åt detta NU så är det illa. Det kanske inte låter så allvarligt eller viktigt men för mig handlar det om att må bra. Som det är nu har sockerberoendet kontroll över mig. Det är hemskt. Nästan som när jag var liten. Jag gömde tomma godispåsar i mitt rum så inte mamma skulle se dom i soporna (för det var ju bara vardag... inte lördag). Men såklart hittade hon dom även om jag inte förstod det när jag var liten.
Hur som helst. Det var då. Nu är nu och jag måste ändra på det här. Kommer skriva en bok om jag inte slutar skriva, tänkte engetligen bara skriva hej, det här gjorde jag igår, tjing. Typ. Haha.
Jag måste ändra tankesätt. Stoppa mig själv. Hur dramatiskt det än låter så är det sant. Jag kan inte vänta en dag till, jag måste sluta idag. Får säkert räkna med abstinens kommande dagar/veckor. Läste dessutom att det tar ca 18 månader för hjärnan att komma tillbaka till en "normal" balanstjosan. Kommer inte exakt ihåg vad det stod. Blir inte förvånad om jag kommer vara sur, lättretlig, irriterad, ledsen, arg eller lite nedstämd. Inte heller om jag får huvudvärk eller sådana saker. Jag hoppas jag klarar det. Jag ska klara detta. Jag gjorde det en gång, jag kan göra det igen. Det gäller bara att vara fokuserad, tänka positivt och främst av allt - inte falla dit igen.
Tisdag.
Ingen vila här inte. Vet inte om det är pga. motionen, rastlösheten eller något annat jag varit effektiv senaste dagarna. Kanske en kombination av båda! Fast jag får ju mina ryck ibland. Gör mer än vad jag hinner bara för att få den där tillfälliga känslan av flitighet och att även jag kan. Bara för att jag ofta fastnar i saker, tar lång tid på mig eller har svårt att avsluta saker försöker jag pusha mig själv. Måste bara se till att jag inte tar mig vatten över huvudet som det så fint heter. För det blir så ibland. Tror jag är en superwomen som kan vara på flera ställen samtidigt, göra alla nöjda samtidigt som jag ska hinna med mitt eget liv. Någonstans måste jag påminna mig själv att man inte kan vara alla till lags. Det är okej att slappa i soffan en solig dag om man känner för det. Det är okej att inte orka. Det är okej att säga nej. Det är okej att våga känna efter.
Men just nu är jag inne i något rus. Ett bra rus. Ett rus som får mig att vilja göra roliga saker, inte bara "måsten". För jag har ständigt de där onödiga tankarna om allt som måste fixas, allt som måste hinnas, allt som ska kommas ihåg. Det är skönt att känna "nä, nu skiter jag i det där och gör det när jag kommer hem igen". Ofta kan jag inte släppa saker som dom är, det blir för mycket kaos. Jag gillar ordning, det får mig att må bra. Men nu har jag rätt så bra ordning här hemma och kan därför koncentrera mig på roliga saker. Det är i alla fall min egen teori. Det mesta går ju hand i hand här i livet. Även motsatser.
Jag är nöjd med hur jag börjat se på livet. Mycket tack vare Petter, som är motsatsen till mig i många saker. Men ni ser, även vi går hand i hand. Under de (snart) 4 år vi varit tillsammans har han längs vägen visat att allting faktiskt löser sig. Det har tagit några år innan jag börjat förstå det, men jag närmar mig hans tankesätt. Varför oroa sig egentligen? Skit samma om man blir arbetslös. Om livet inte blir som man tänkt. Om man flyttar. Om man förlorar någon. Om man faller. När man som mig, har fallit några gånger, så har man inget annat val än att resa sig. Eller jo, klart man kan ligga där och välja att stanna... men det valet finns inte i min värld. Livet är mer värt än så. Tusen gånger om. Nu när jag rest mig ett par gånger inser jag att min karl har rätt. Det löser sig. Man kanske inte tror på det i situationen man befinner sig just då, men jag lovar er, det löser sig alltid.
Jahapp, som så många gånger förut förundrar jag mig själv. Skriver hundra gånger mer än vad jag tänkt mig. Antar att det finns någon charm i det också. Äkta är det i alla fall, och direkt från hjärtat. Och hjärnan, såklart.
Det jag egentligen tänkte skriva var vad jag gjort idag, haha. Riktigt så blev det inte. Det kommer nu.
Sötaste Anna.O kom och hämtade mig på förmiddagen sen brummade vi till hennes place. Hon bjöd på lunch och vi pratade om allt som hänt sen sist vi sågs. Alltid lika skönt att vara med Anna, man behöver som inte förklara utan vi förstår varandra utan att behöva säga exakt hur man menar. När Petter slutade jobbet for vi på djuraffären för att köpa hundmat + leksak. Även vi behöver ju äta, haha, så blev ica efter det. Kvällen blev samma som igår, Emelie kom hit och vi gick samma promenad som igår. Härligt!
Ursäkta för mitt babbel, kanske osammanhängande men då får det vara så. Det är okej att vara som man är.
Måndag.
Vilken upplevelse det skulle vara att få åka luftballong. Hoppas jag får vara med om det en vacker dag!
Måndag. På något vis känns det oftast bra med måndagar. Förut (dvs. alla åren jag gick i skola) hatade jag måndagar rent ut sagt. Låter kanske överdrivet men måndagar betydde fem dagar att behöva vara i skolan. Fem dagar på rad att behöva kämpa. Fem morgonar att ta sig upp. Fem dagar med oro och ångest. Även om skolan delvis hade sina bra stunder är det svårt att se dom pga. ständiga misslyckanden, speciellt från skolans sida. Många tunga saker under många år. Jag är SÅ GLAD att den tiden är över. Även om det kommer en dag då jag vill plugga upp så jag får gymnasiekompetens... men den dagen är inte här ännu.
Försöker njuta av livet som det är just här och nu. Även om det stundtals är svårt försöker jag.
Måndag. På något vis känns det oftast bra med måndagar. En hel ny vecka framför mina fötter. Vem vet vad som kan dyka upp! Roliga saker väntar. Börjar denna vecka med jobb. Och vet ni vad? Det känns inte alls jobbigt, bara kul! Tänk att få känna så, det hade jag aldrig trott för några år sedan. Allt går så länge man vill, även om man ibland behöver lite hjälp på vägen - men det behöver vi alla.
Denna vecka är det midsommar. Längtar! Har inte så mycket annat planerat förutom själva midsommar och lite jobb. Ibland är det en stress att inte ha varje dag planerad. Kan då kännas som jag har glömt att skriva in något i min kalender och att det är flera saker jag borde/måste göra men inte kommer ihåg då mitt minne inte är det bästa alla gånger.
Nä. Jag behöver tänka på allt som är positivt helt enkelt. Det är sommar. Ja, idag kan man faktiskt säga det. Klockan är snart 08.30 och utomhus är det redan 19 grader!! Har gått en härlig morgonpromenad och har en glad vovve här hemma.
I don't think of all the misery but of the beauty that still remains.
Tisdag. Vilket betyder att det är dags att träffa min ADHD-grupp igen. Känns som det var nyss vi träffades, men det har faktiskt gått en hel vecka. Tusan vad tiden rusar iväg ibland. Ta vara på den, tid är något man aldrig får tillbaka - bara tiden vi har framför oss.
Ska bli kul att träffa alla igen. Även om vi alla är olika är det fantastiskt att kunna känna igen sig. Istället för att känna sig "annorlunda" som man ofta gör. Man känner sig som lite hemma på något underligt sätt. Även om omgivning kan försöka förstå är det långt ifrån att faktiskt förstå på riktigt. Det är inte heller något jag kan eller vill begära, men att det då finns personer precis som jag när det gäller vissa områden, är ruskigt härligt.
Haha åh nej, nu får jag inspiration till att skriva allt jag tänker precis just nu.
Men en utav de jobbigaste sakerna med att ha ADD (ADHD) är kommentarer och fördomar man kan få av andra. Även om man inte ska bry sig om vad andra tycker eller tänker om en så kan det faktiskt såra även om det inte är meningen. Om jag berättar hur min vardag kan se ut är det lätt att många tänker "Sådär är det väl för mig med. Skärp dig. Ryck upp dig lite så löser det sig. Koncentrera dig. Oroa dig inte så mycket. Överdriv inte. Alla stressar väl mer eller mindre". Då känner jag bara (förlåt i förväg) men för i självaste faaan, nej. Det fungerar inte så. Även om jag önskar att livet vore så lätt. Eller vardagen över huvud taget.
Många kan känna igen sig i vissa ADD (ADHD) symptom. Men det är när symptomen blir ett problem som det skapar hinder. ADD kan vara en riktigt bra tillgång många gånger, det lovar jag er. Men tyvärr är vardagen ett evigt kämpande även om varje dag blir bättre ju mer jag lär mig. Man får själv hitta strategier för att få allt att fungera. Dock finns det vissa saker som man också måste acceptera.
Exempel:
Exempel:
Jag är extremt ljudkänslig. Istället för att hela tiden bli irriterad på omgivningen får jag göra det bästa av situationen. Är jag på kalas eller andra ställen där det är mycket folk kan jag gå på toa bara för att få en lugn stund. Sitter Petter och ser tv (vilket jag stör mig enormt mycket på, tvn alltså, inte Petter. Haha) kan jag gå ut på en promenad, lyssna på min ipod mm.
Det där med ljuden är ganska ironiskt. Eller vad man nu ska kalla det. För även om jag stör mig på de flesta ljuden kan det vara en riktigt bra tillgång. Allt beror på situationen. Senast igår glömde jag att jag höll på att koka ett ägg eftersom jag fastnade vid datorn och ibland kommer jag på det när det kokar över eftersom det fräser då men igår var jag uppmärksam på att det började koka. Många gånger hör jag det andra inte hör. Ett klassiskt exempel på det är under sommartid när det är myggor, flugor mm. Ska jag sova så kan jag höra en litenlitenliten minifluga även om Petter inte alls hör den. Många gånger tror han att jag bara inbillat mig men nu förstår vi ju att jag faktiskt hör rätt. Det handlar bara om att jag blir så distraherad av yttre stimuli. Har jag ett vanligt samtal med någon kan be personen i fråga upprepa samma sak 5 gånger. Varför? Jo för att bilen som körde förbi nere på gatan hörde jag genom fönstret även fast vi bor på 3dje våningen och har speciella fönster. Haha låter säkert överdrivet men det är så det är. Eller så kan det helt enkelt vara så att jag fastnar i mina egna tankar. Hm, hade jag tagit fram middag tills idag. Vänta nu, vad åt vi igår, fasen jag kommer inte ihåg. Måste försöka komma ihåg. Ja, och sådär går mina tankar i en rasande fart, hinner tänka sjukt mycket på bara 5 sekunder.
Det där med ljuden är ganska ironiskt. Eller vad man nu ska kalla det. För även om jag stör mig på de flesta ljuden kan det vara en riktigt bra tillgång. Allt beror på situationen. Senast igår glömde jag att jag höll på att koka ett ägg eftersom jag fastnade vid datorn och ibland kommer jag på det när det kokar över eftersom det fräser då men igår var jag uppmärksam på att det började koka. Många gånger hör jag det andra inte hör. Ett klassiskt exempel på det är under sommartid när det är myggor, flugor mm. Ska jag sova så kan jag höra en litenlitenliten minifluga även om Petter inte alls hör den. Många gånger tror han att jag bara inbillat mig men nu förstår vi ju att jag faktiskt hör rätt. Det handlar bara om att jag blir så distraherad av yttre stimuli. Har jag ett vanligt samtal med någon kan be personen i fråga upprepa samma sak 5 gånger. Varför? Jo för att bilen som körde förbi nere på gatan hörde jag genom fönstret även fast vi bor på 3dje våningen och har speciella fönster. Haha låter säkert överdrivet men det är så det är. Eller så kan det helt enkelt vara så att jag fastnar i mina egna tankar. Hm, hade jag tagit fram middag tills idag. Vänta nu, vad åt vi igår, fasen jag kommer inte ihåg. Måste försöka komma ihåg. Ja, och sådär går mina tankar i en rasande fart, hinner tänka sjukt mycket på bara 5 sekunder.
Äh, tusan också. Tecken på ADD?
Sitter här och skriver tankar istället för att borsta tänderna, äta lunch, göra mig klar, packa allt som jag ska ha i handväskan. Min buss går om 1,5 timme och med tanke på att jag alltid stressar i sista sekunden borde jag göra mig klar så jag hinner. Och nej, som jag sa förut. Det handlar inte om att "bara göra det" det är så mycket mer komplicerat än så. Vår hjärna fungerar faktiskt på ett annat sätt. Men det är som jag också skrev nyss, det är en tillgång att ha ADD. Se bara hur mycket text jag hann skriva på 10 minuter utan att ens gå tillbaka och läsa igenom. Det orkar jag inte. Vi har lätt för att fastna i detaljer, som ni kanske märker att jag göra ibland.
Sluta skriva var det. Ja. Tjing!
Dear summer.
Kan känna solens strålar likt förra sommaren. Doften av asfalt. Känslan av att vara lycklig. Älskade sommar, välkommen.
Vädret kunde inte vara bättre! Såklart önskar jag att termometern visade kring +25 men det kommer. Idag är jag bara glad att det inte är ett moln så långt ögat kan nå. Perfektion. Skinnjackan åker på, brillorna på näsan och mina vita skor ska invigas! Kan det bli mer vårkänsla?
Om 2 timmar befinner jag mig dock inomhus. Ska träffa min ADHD-grupp, ser fram emot det. Var uppehåll förra veckan pga. valborgs men nu kör vi igen. Vi har ett papper som vi fick första gången där det står vad vid ska gå igenom varje vecka. Toppen! Många med ADHD/ADD vill ju veta vad som komma skall, ha planering och ordning.
Idag står det: Kort repetition av förra gången. Uppmärksamhet. Fika. Att fokusera.
Hoppas ni har en lika strålande dag som mig! Stor kram.
Idag står det: Kort repetition av förra gången. Uppmärksamhet. Fika. Att fokusera.
Hoppas ni har en lika strålande dag som mig! Stor kram.
Söndag.
Känner mig frånvarande bara för att jag inte skrivit på 2 dagar, tänk vad beroende man kan bli av att dagligen skriva ett eller flera inlägg.
Tycker ju så mycket om att få skriva av mig, dela med mig av mitt liv och såklart - läsa era kommentarer!
Igår jobbade jag, men vad har jag gjort idag?
Igår jobbade jag, men vad har jag gjort idag?
- Varit på shoppingtur med mina killar (Petter & Otis)
- Köpt 15 kg foder till Otis
- Hälsat på Petters mormor & morfar
- Burit ner vinterjackor mm. till förrådet samt tagit upp sommarkläderna
- Rensat hela garderoben och flyttat om så allt skulle rymmas
- Slängt 3 påsar med skor, kläder osv... fy fasen vad mycket skit man har
- Ätit pizza till middag
Det är väl min dag i stora drag. Fick ett väldans ryck att få ordning och reda här hemma. Det är en utav fördelarna med att ha ADHD/ADD! Även om jag har väldigt svårt för att komma igång med samt avsluta saker är det inte alltid så. Tycker jag något är roligt kan jag hålla på hur länge som helst. Dock leder det till att jag är "överallt". Började att sortera i garderoberna men mitt i allt tyckte jag att garderoben där sängkläderna är också behövdes organiseras. När det var klart fortsatte jag med kläderna i garderoben som jag hade påbörjat. Efter en stund var jag plötsligt ute i hallen för att fixa i sko och hatthyllan. Garderoben i hallen blev såklart också välsorterad. Där inne stod även toapapper så flyttade dom till skåpet på toan så det blev mer plats. Väl på toan fixade jag lite. Tände ljus. Oh, kan tända ljus i hela lägenheten nu eftersom det börjat bli mörkt, tanken var där så givetvis tände jag ljus. Slängde, fyllde på nya och tände. Sådär ja, myspys. Slutade i köket eftersom jag hade slängt ljus i soporna så då passade jag på att sortera skafferiet. Var bara litegrann att fixa eftersom det annars är sådan ordning, haha. Ut med Otis mitt i allt eftersom han var kissnödig och passade då på att gå med lite sopor. Väl inne igen fortsatte jag med kläderna. När det ÄNTLIGEN var klart var jag ute i hallen, igen. Gjorde plats i lådorna så att mina väskor (som var i sommarkläder-kartongen) skulle rymmas någonstans. I en låda var det några papper som jag sorterade och la in i min pärm. Några kronor som jag la i min låda på sänbordet.
Ja.. sådär far jag runt som en jäkla tornado i 4 timmar. Jo, det tog faktiskt 4 timmar. Så mycket som jag hinner göra istället för att endast packa upp sommarkläderna är lite komiskt. Ser på mig själv nu efteråt som en film där man snabbspolar. Haha! Nämen jag avslutade faktiskt allting som jag under dessa timmar trixat med. Känns bra! Men det var också för att jag inte hade så mycket till val. Hellre packar jag upp allt så jag får bort kartongerna än att dom ska stå i sovrummet hela natten. Jag behöver ordning och reda för att kunna slappna av. Behovet av att ha organiserat här hemma är stort, för annars fungerar inte vardagen.
Också gör jag det IGEN. Skriver en jäkla novell även fast jag egentligen inte orkar. Nu när allt är gjort och jag andas ut går all energi ut från kroppen. Vad jag behöver göra är att slänga mig i soffan. Kommer jag göra det? Förmodligen inte än. Måste skriva allt som ska göras i ett skrivhäfte eftersom jag har min kalender på jobbet. Jobbigt! Måste gå ner med kartongerna till förrådet. Måste ut med lite mer sopor. Äh, ska sluta babbla här och istället återgå till livet. Men... tillbaka till början. Ni märker att jag inte har skrivit på 2 dagar. ;) Orden bara flödar. Hinner inte ens tänka vad jag skriver, det bara kommer.
Vi hörs imorgon!
Onsdag.
Jag skämtar inte när jag säger att dom här bilderna tog jag nu på morgonpromenaden med Otis.
Började snöa igår på eftermiddagen och givetvis kom det hur mycket som helst. Aprilväder! Usch.
Tänkte bara nämna lite kort om igår när jag var för att träffa ADHD-gruppen. Vi gick igenom diagnos, symptom osv. Ganska grundläggande saker med andra ord. Sedan får man ju dela med sig av hur mycket/lite man vill men eftersom vi självklart har tystnadsplikt vill jag inte säga mer än så i respekt av andra. Vad jag i alla fall kan dela med mig av är att det kändes väldigt bra. Intressant att lyssna hur andra har det och att få lite information också. Nästa vecka kommer en överläkare dit för att berätta om mediciner. Jag ska tills dess skriva upp några frågor, annars kommer jag sitta där och inte komma ihåg vad det var jag ville fråga. Så ska försöka klura ut några frågor. :)
Tisdag.
Lite segstartad idag med. Eller, egentligen inte.. handlar mest bara om motivationen och min oförmåga när det gäller tid.
Vilket är lite lustigt med tanke på att jag ska på min första träff med "ADHD-gruppen". Vet inte riktigt vad jag ska kalla den men så får det bli. Borde göra mig klar (dvs: byta kläder, äta lunch, borsta tänderna, gå ut med Otis, kolla så jag har allt i väskan mm.) men istället tar jag det lugnt. Knasigt det där. Trots att jag vet vad jag borde göra för att slippa stressa och hinna i tid sitter jag ändå framför datorn. Hjärnan säger en sak men kroppen gör en annan. Svårare än så är det inte, egentligen.
Ska bli spännande att gå på den här träffen idag. Det är en kurator och en sjuksköterska som kommer hålla i träffen. Vi kommer träffas 6 tisdagar framöver så det blir kul. Förväntar mig inte så mycket utan får helt enkelt se vad vi kommer göra. Nä, nu måste jag göra mig klar.
Vi hörs inte förrän ikväll eftersom träffen är kl 14-16 och efteråt hämtar Petter upp mig och då ska vi storhandla.
Ska bli spännande att gå på den här träffen idag. Det är en kurator och en sjuksköterska som kommer hålla i träffen. Vi kommer träffas 6 tisdagar framöver så det blir kul. Förväntar mig inte så mycket utan får helt enkelt se vad vi kommer göra. Nä, nu måste jag göra mig klar.
Vi hörs inte förrän ikväll eftersom träffen är kl 14-16 och efteråt hämtar Petter upp mig och då ska vi storhandla.
Ha en fin dag! ♥
Tisdag.
Ett par mobilbilder.
God morgon! Om man nu kan säga så efter att ha varit vaken sedan 07, haha. Petter väckte mig just innan han for så jag var säker på att jag skulle få mig upp. Var tvungen att vara på apoteket när dom öppnade. Igår fick jag ett samtal från sjukhuset som sa att dom skulle öka min medicin. Tar en tablett på morgonen och nu ska jag även ta en tablett mitt på dagen, dock en lägre styrka. Den längsta. Men eftersom den första är "högsta" så blir det nog bra. Hoppas på att detta hjälper lite då jag ofta blir trött på eftermiddagen.
Innan apoteket hann jag med att fara förbi jobbet för att hämta mina träningsskor + en sväng in på coop.
Nu ska jag äta honungsmelonen jag köpte där! Eller ja.. halva. Andra halvan tar jag senare idag. MUMS.
Torsdag.
Solen skiner tyvärr inte idag, i alla fall inte i nuläget. Dock börjar molnen bli liiiite tunnare. Ska även bli drygt 8 grader varmt också, skönt!
Slutade jobbet 07 occh var hemma ca 30 minuter senare. Blev en promenad hem eftersom Petter skjutsade mig igår. När jag kom hem åt jag frukost, såklart, men kunde inte sitta still så länge efter det. Hatar kaos på alla möjliga sätt. Bland annat när det gäller mitt hem. Alla tycker att vi ofta har så fint och städat men då brukar jag ibland svara att det inte är lika fint bakom dörrarna. Tittar man i garderoben, lådor osv kan det vara lite rörigt! För mig finns det inget som heter sen. Det ska vara nununu! I alla fall när det gäller just hemmet.
Bäddade sängen, vek tvätten, dammsugade (måste dammsuga varje dag pga. hunden), gick ut med Otis, busade med honom, slängde sängkläderna i tvätten sedan min lillebror sov över här, borstade tänderna. Ja, det var nog allt. Än så länge.
Jag har svårt att ta det lugnt ibland. Antar att jag kommit på mig själv med att behövs nåt göras måste jag göra det NU medans jag fortfarande har energi. För har jag inte energi och det finns saker som måste göras blir det K-A-O-S. Då gör jag sakerna på tomgång vilket ni kan tänka er inte är något bra. Eller så slänger jag mig i soffan och blir irriterad för att jag inte kan slappna av förrän sakerna är gjorda.
Det är jobbigt att vara hyperaktiv både utåt och innåt.
Jag själv fick ju diagnosen ADD (kortfattat: ADHD utan hyperaktivitet). Jag har aldrig varit den som klättrar på väggarna, slänger iväg saker eller sådant. Istället har min hyperaktivitet allid varit inombords. Tänkte berätta några olika situationer där man kan jämföra dom med varandra.
Bäddade sängen, vek tvätten, dammsugade (måste dammsuga varje dag pga. hunden), gick ut med Otis, busade med honom, slängde sängkläderna i tvätten sedan min lillebror sov över här, borstade tänderna. Ja, det var nog allt. Än så länge.
Jag har svårt att ta det lugnt ibland. Antar att jag kommit på mig själv med att behövs nåt göras måste jag göra det NU medans jag fortfarande har energi. För har jag inte energi och det finns saker som måste göras blir det K-A-O-S. Då gör jag sakerna på tomgång vilket ni kan tänka er inte är något bra. Eller så slänger jag mig i soffan och blir irriterad för att jag inte kan slappna av förrän sakerna är gjorda.
Det är jobbigt att vara hyperaktiv både utåt och innåt.
Jag själv fick ju diagnosen ADD (kortfattat: ADHD utan hyperaktivitet). Jag har aldrig varit den som klättrar på väggarna, slänger iväg saker eller sådant. Istället har min hyperaktivitet allid varit inombords. Tänkte berätta några olika situationer där man kan jämföra dom med varandra.
Av omgivningen uppfattas jag som lugn, lite tystlåten och blyg.
Detta är något jag alltid fått höra. Ända från lågstadiet av fröknarna och fram tills idag. För att öka förståelsen vill jag försöka förklara varför jag uppfattas på det sättet. Koncentrationssvårigheter är ett utav mina största problem vilket visar sig i många sammanhang flera gånger om dagen. Ibland är det jobbigt även om det bara är en till person i ett rum än jag. Behöver koncentrera mig så enormt mycket på vad personen/personerna säger för att hänga med så därför säger jag kanske inte så mycket tillbaka.
Är expert på att dagdrömma och vara uppmärksam på allt, samtidigt som jag är expert på att vara ouppmärksam.
Åter till koncentrationen. Jag tror inte man direkt kan peka på en person med diagnos och säga "du har ren ADHD eller bara ADD". Många har även den kombinerande typen. Även om jag fick diagnosen ADD kan jag ju vara ganska hyperaktiv när det gäller te.x. städning. men det handlar ju även om att göra jag det inte nu blir jag stressad över det. Så det är svårt att säga vad som är vad när allting går hand i hand i slutändan.
Istället för att vara överallt och ingenstans rent fysiskt så är jag det i min hjärna. Sitter och dagdrömmer helt enkelt. Flyter lätt iväg med mina tankar. Ibland kan man tro att jag har någon slags superhörsel och ibland att jag är halvdöv. Ett exempel på superhörsel: ligger och ska sova. Hör ett susande ljud. Kan verkligen inte somna eftersom ljudet stör mig nå så vansinnigt. Vad är det för ljud? frågar jag Petter. Vilket ljud? kan han svara. Men det där som susar?! svarar jag tillbaka. Va, jag hör inget, du måste inbilla dig, sov nu, kan han svara då. När det är relativit lungt och tyst hör jag alla små svaga ljud ändå. Stör mig ruskigt mycket på dom.. kan liksom inte koppla bort dom bara sådär, dom tränger sig på i mitt huvud även om jag inte vill. Tänk er då hur det är att gå på stan, vara på middagar eller bara när Petter ser tv. Då flyter ofta alla ljud ihop och dånar i huvudet. Känns som man ska sprängas för man inte klarar av alla ljuden på en gång.
Det är väl där det lustiga ligger - att jag uppfattas som lugn när det egentligen dånar inombords. Men många med ADD är experter att dölja just för att det mesta är inombords. När jag säger experter låter det positivt men många gånger är det tvärtom. Fast det har såklart sina fördelar också! Kan ju uppföra mig mer än väl även fast jag blir helt slut efter situationen.
Detta är något jag alltid fått höra. Ända från lågstadiet av fröknarna och fram tills idag. För att öka förståelsen vill jag försöka förklara varför jag uppfattas på det sättet. Koncentrationssvårigheter är ett utav mina största problem vilket visar sig i många sammanhang flera gånger om dagen. Ibland är det jobbigt även om det bara är en till person i ett rum än jag. Behöver koncentrera mig så enormt mycket på vad personen/personerna säger för att hänga med så därför säger jag kanske inte så mycket tillbaka.
Är expert på att dagdrömma och vara uppmärksam på allt, samtidigt som jag är expert på att vara ouppmärksam.
Åter till koncentrationen. Jag tror inte man direkt kan peka på en person med diagnos och säga "du har ren ADHD eller bara ADD". Många har även den kombinerande typen. Även om jag fick diagnosen ADD kan jag ju vara ganska hyperaktiv när det gäller te.x. städning. men det handlar ju även om att göra jag det inte nu blir jag stressad över det. Så det är svårt att säga vad som är vad när allting går hand i hand i slutändan.
Istället för att vara överallt och ingenstans rent fysiskt så är jag det i min hjärna. Sitter och dagdrömmer helt enkelt. Flyter lätt iväg med mina tankar. Ibland kan man tro att jag har någon slags superhörsel och ibland att jag är halvdöv. Ett exempel på superhörsel: ligger och ska sova. Hör ett susande ljud. Kan verkligen inte somna eftersom ljudet stör mig nå så vansinnigt. Vad är det för ljud? frågar jag Petter. Vilket ljud? kan han svara. Men det där som susar?! svarar jag tillbaka. Va, jag hör inget, du måste inbilla dig, sov nu, kan han svara då. När det är relativit lungt och tyst hör jag alla små svaga ljud ändå. Stör mig ruskigt mycket på dom.. kan liksom inte koppla bort dom bara sådär, dom tränger sig på i mitt huvud även om jag inte vill. Tänk er då hur det är att gå på stan, vara på middagar eller bara när Petter ser tv. Då flyter ofta alla ljud ihop och dånar i huvudet. Känns som man ska sprängas för man inte klarar av alla ljuden på en gång.
Det är väl där det lustiga ligger - att jag uppfattas som lugn när det egentligen dånar inombords. Men många med ADD är experter att dölja just för att det mesta är inombords. När jag säger experter låter det positivt men många gånger är det tvärtom. Fast det har såklart sina fördelar också! Kan ju uppföra mig mer än väl även fast jag blir helt slut efter situationen.
Haha alltså åh. Orkar inte mig själv ibland. Här sitter jag och täntke bara skriva första meningen i princip men slutar med en massa olika tankar. Ett tecken på att flyta iväg från allt runtomkring mig. Kan sitta och skriva detta hur snabbt och intensivt som helst. Men nu när jag stannar upp för att avsluta märker jag hur fötterna börjar frysa för balkongdörren är halvöppen. Störs av trafiken som kör för fulla muggar här utanför. Lyssnar på Otis andning. Datorn som låter. Fåglarna som kvittrar. Fönsterbrädan som knackade till. Ja, nu börjas det igen. Växlar mellan att vara uppmärksam till ouppmärksam. Det är jag i ett nötskal.
Tjing.
Spring is when you feel like whistling even with a shoe full of slush.
Känner mig så lycklig och fri ända in i själen. Idag har varit en dunderbra dag. Tror aldrig jag varit med om att jag varit så pigg som jag är nu efter en sådan fartfylld dag som denna. Eftersom jag har en enorm trötthet som lätt dyker upp när den vill orkar jag ofta inte med så många saker. Bara att duscha kan vara en enorm uppgift för mig. Det har väl med motivationen att göra. När man har ADD är det svårt att påbörja men även avsluta saker. Många tänker "men det är väl för tusan bara att duscha?!" eller "so what om du ska storhandla, vi kan väl ändå ses efteråt?". Nej, det är inte så lätt. Livet är inte så lätt. Något jag dock är glad över är att jag själv har fått lära mig hur jag ska göra för att må som bäst, speciellt det senaste 1,5 året. Ska vi storhandla har jag i princip aldrig något annat planerat den dagen för att handla tar alla min energi. Jag ser det som att vi behöver mer energi för att göra saker samtidigt som saker tar mer energi av oss.
Men nu till min dag! Vill bara så gärna dela med mig eftersom det varit en riktigt underbar dag med många saker men få tankar.
Vaknade av mig själv strax innan klockan visade 09.30. Ligger aldrig och drar mig så hoppade ur sängen, klädde på mig, åt frukost, borstade tänderna och körde igång diskmaskinen. Satt en stund vid datorn innan vi vid 11-tiden for till mamma. Tog med oss Åke (mammas hund) och körde till samma ställe igår. Släppte ut Åke och Otis som sprang som galningar, dock bara en liten stund.. dom var lite mer trött idag än igår, haha. Dock var vi bara ute i 30 minuter! Ska berätta varför. Fick en klump i magen och panik. Usch vad otäckt. Åke brukar alltid lyssna när man ropar på honom, speciellt när man visslar. Då kommer han springades vilket är toppen eftersom Otis då också kommer. Då får Otis lära sig av Åke. I alla fall hoppade Åke upp i en snöhög och Otis följde såklart efter. Sa till dom båda att dom skulle hoppa ner eftersom vi hade älven ganska nära ville vi inte att dom skulle springa dit. Fast det är ju is på älven men dom ska ju absolut inte få vara i närheten ens ändå. Men det var ca 50 meter ner till älven plus att det var snöhögar så man såg ju inte älven. Tänkte att då är det ju inga problem att ha dom lös där, eftersom dom knappt var på snöhögarna utan på vägen med oss.
Tillbaka till där jag var. Hundarna står uppe på en snöhög men lyssnar inte när vi säger att dom ska komma ner. Provar gå bort ifrån dom, eftersom man inte ska gå emot dom. Båda tittar på oss men står stilla. Tänkte att dom var tjuriga så säger till på skarpen! Inte kommer dom då heller. Istället ignorerar speciellt Åke oss och springer fort som attan bort på ett skoterspår, och Otis hack i häl på Åke. Faaaaaan. Det var här klumpen i magen och paniken kom! Nu är det kört, tänkte jag. Någon av dom eller båda har säkert sprungit ut på isen och farit under.. fy. Hemska tanke!! Dock tror jag aldrig någon av dom skulle göra det. Om vi inte litade på dom hade vi ju aldrig släppt lös dom. Vi provade ropa, vissla, klappa och gud vet allt men inte en skymt av dom. Förstå hjärtslagen jag hade per minut här. Petter hoppade upp på snökanten och sprang på skoterspåret. Jag stannade kvar ifall dom skulle springa runt och komma tillbaka tänkte jag. Några hundrameter bort såg jag att Petter stannade. Ser du dom?! frågade jag. Han svarade då att han hade Otis men Åke var nere vid älvskanten. Han stod någon meter in på land som tur var och var aldrig på väg ut på isen men vart ju ändå orolig. Han hade sprungit ner för en brant backe och när Petter kom tillbaka sa han att han hade aldrig tagit sig ner där. Åke är så jäkla smidig så självklart hoppade han ner för den branten. Otis däremot satt på skoterspåret och tittade ner på Åke. Tur det.. han är ju väldigt stor och lite klumpig så han hade ju lättare gjort hål på isen om han hade ramlat ner för branten. Nä fy, nu ska vi inte prata om det. Dom fick ett ryck helt enkelt och ingen skada skedd. Dom stannade ju när vi kom och försökte inte springa iväg. Antar dom var nyfikna av sig..
Tillbaka till där jag var. Hundarna står uppe på en snöhög men lyssnar inte när vi säger att dom ska komma ner. Provar gå bort ifrån dom, eftersom man inte ska gå emot dom. Båda tittar på oss men står stilla. Tänkte att dom var tjuriga så säger till på skarpen! Inte kommer dom då heller. Istället ignorerar speciellt Åke oss och springer fort som attan bort på ett skoterspår, och Otis hack i häl på Åke. Faaaaaan. Det var här klumpen i magen och paniken kom! Nu är det kört, tänkte jag. Någon av dom eller båda har säkert sprungit ut på isen och farit under.. fy. Hemska tanke!! Dock tror jag aldrig någon av dom skulle göra det. Om vi inte litade på dom hade vi ju aldrig släppt lös dom. Vi provade ropa, vissla, klappa och gud vet allt men inte en skymt av dom. Förstå hjärtslagen jag hade per minut här. Petter hoppade upp på snökanten och sprang på skoterspåret. Jag stannade kvar ifall dom skulle springa runt och komma tillbaka tänkte jag. Några hundrameter bort såg jag att Petter stannade. Ser du dom?! frågade jag. Han svarade då att han hade Otis men Åke var nere vid älvskanten. Han stod någon meter in på land som tur var och var aldrig på väg ut på isen men vart ju ändå orolig. Han hade sprungit ner för en brant backe och när Petter kom tillbaka sa han att han hade aldrig tagit sig ner där. Åke är så jäkla smidig så självklart hoppade han ner för den branten. Otis däremot satt på skoterspåret och tittade ner på Åke. Tur det.. han är ju väldigt stor och lite klumpig så han hade ju lättare gjort hål på isen om han hade ramlat ner för branten. Nä fy, nu ska vi inte prata om det. Dom fick ett ryck helt enkelt och ingen skada skedd. Dom stannade ju när vi kom och försökte inte springa iväg. Antar dom var nyfikna av sig..
Ursäkta min låååååånga historia om äventyret idag, tillbaka till dagen. När vi kom tillbaka till mamma blev vi bjudna på toscakaka som dom hade bakat medans vi var borta. Ruskigt gott! :) Rullade sedan hemåt men hämtade bara några saker + gick på toa innan vi rullade iväg igen. Först för att tanka. Vi kom då på att vi skulle ringa till Petters faster och höra om dom var hemma eftersom jag har glömt mitt halsband där. Dom bor lite utanför stan så blev en roadtrip till deras hus och där stannade vi ett tag. Gulliga som dom är bjöd även dom på fika och te. Mys! På vägen hem svängde vi förbi pizzerian som fick bli dagens middag. Gött! Efter middagen hoppade jag in i duschen och lite senare fick vi besök av Petters kusin som precis har farit hem.
Allas liv och dagar ser givetvis olika ut men för mig är en dag som denna egentligen FÖR MYCKET, men av någon anledning har det bara varit en rolig och härlig dag. Många skratt, fina människor, underbart väder. Jag kan inte låta bli att tro att vädret spelar stor roll. Känns som man går i ide på vintern för att sedan vakna till liv på våren.
Hur man än vrider och vänder på det är jag en person som analyser allt. Tänker på allt. Okej, inte riktigt allt.. kommer aldrig ihåg vad folk har haft för kläder på sig till skillnad från min kompis. Haha! Såklart så vill jag även fundera på denna dag. Jag brukar alltid ha ganska solklara svar när det gäller mig själv och hur jag fungerar men konstigt nog inte idag. Kanske är det såhär en dag "ska" vara? Vad jag stensäkert vet är att jag har haft en dag utan måsten. Utan tusentals tankar i hjärnan på samma gång. Utan att tänka på morgondagen, nästa vecka eller nästa år. Jag har helt enkelt bara varit. Så jäkla skönt. Dagar som denna dyker inte upp ofta för mig men när dom väl gör det blir det extra skönt i kroppen och knoppen. Känns som att man har lagt "ADDhjärnan" på hyllan för att kunna njuta till fullo.
Kunna leva i nuet.
Hur man än vrider och vänder på det är jag en person som analyser allt. Tänker på allt. Okej, inte riktigt allt.. kommer aldrig ihåg vad folk har haft för kläder på sig till skillnad från min kompis. Haha! Såklart så vill jag även fundera på denna dag. Jag brukar alltid ha ganska solklara svar när det gäller mig själv och hur jag fungerar men konstigt nog inte idag. Kanske är det såhär en dag "ska" vara? Vad jag stensäkert vet är att jag har haft en dag utan måsten. Utan tusentals tankar i hjärnan på samma gång. Utan att tänka på morgondagen, nästa vecka eller nästa år. Jag har helt enkelt bara varit. Så jäkla skönt. Dagar som denna dyker inte upp ofta för mig men när dom väl gör det blir det extra skönt i kroppen och knoppen. Känns som att man har lagt "ADDhjärnan" på hyllan för att kunna njuta till fullo.
Kunna leva i nuet.
Imorgon kanske jag är lika ljudkänslig som vanligt. Lika lättdistraherad som vanligt. Lika stressad som vanligt.
Men vet ni vad? Det skiter jag blanka fan i för idag har jag mått bra.
I try to take one day at a time, but sometimes several days attack me at once.
Början är alltid svår. Oavsett vad det gäller. Början på detta inlägg likaså. Jag vill inte att detta ska bli ett "deppinlägg" som folk blir trött av att läsa. Hellre ett inlägg där en förståelse växer fram. Kanske även för att jag behöver få ur mig saker som finns inombords. Det finns så mycket inom mig som ofta stannar kvar och sedan kastas ut. Allt på en gång. Allt eller ingenting. Ungefär som jag är ibland kan man säga.
Idag på förmiddagen spenderade jag en timme på psykiatrin hos läkaren. Redan i väntrummet kryper nervositeten fram. Blir lite kallsvettig då jag inte vet vad som väntar. Har aldrig träffat denna person förut men som man plötsligt ska samtala med om personliga saker. Vem som helst skulle kunna tycka det känns lite obekvämt. Väl inne i rummet känns det trots allt bra. Jag är glad över att äntligen få komma dit. Uttrycka hur saker fungerar samt hur det känns. Fast det var ju den där känslan över hur det känns. Hur vet jag det? Hur får man fram en känsla i ord? Försöka är det bästa man kan göra. Så, jag gjorde så gott jag kunde även om det aldrig känns tillräckligt på något sätt. Är i alla fall nöjd över hur jag fick fram saker och ting. Överraskar mig själv ganska ofta på det planet. Sitter inne med mycket mer än vad jag tror. Svarar ganska tydligt på frågorna han ställer. Även om jag ibland behöver tänka en extra stund för att inte nämna hur ofta jag kommer in på andra saker än det jag ska svara på. Men då är det skönt att man pratar med någon som förstår. Inte någon som ställer kluriga följdfrågor utan är rak på sak och nöjd med svaret man ger. Inte någon som tycker man svarar luddigt utan istället förstår hur man menar även om man förklarar på ett annorlunda sätt.
Vad vi pratade om är något jag inte vill gå in på direkt eftersom det är så pass personligt. Men det behöver ni heller inte veta eftersom det inte är syftet med varför jag skriver detta inlägg. Vad som blev mest påtagligt under läkarbesöket är denna verklighet. Jag har ADD. Jag har en diagnos. Jag äter medicin. Jag är på besök hos en läkare. Jag pratar om mina svårigheter och funderingar. Jag får berättat för mig varför vissa saker blir som dom blir. Jag påminns helt enkelt om allt. Ibland förtränger jag själv det mesta som hör diagnosen till, ibland medvetet men oftast omedvetet. Givetvis är det bra eftersom man INTE är sin diagnos, det är bara en del av mig. Men jag måste också komma ihåg att svårigheterna finns kvar.. okej, självklart påminns jag ju om det flera gånger per dag, men det jag menar är att ibland kan jag nästan förneka för mig själv att jag har en diagnos. Äh, nu känns det som detta kom ut fel men jag antar att det är en känsla bara. Eftersom jag själv alltid vet hur jag tänker och hur jag gör/inte gör saker blir det mer en vana utan att jag tänker på det. När jag är på psykiatrin är det som att det jag tänker och känner får bekräftelse. Vissa dagar kan man känns sig så fruktansvärd ensam. Den där ensamheten är ingen rolig plats att befinna sig på, men när man träffar andra som en själv eller åtminstone besöker en plats där diagnoser inte är något konstigt, snarare vanligt, fylls den där ensamheten av att man inte är ensam. Man bara inbillar sig det eftersom varje dag är mer eller mindre jobbig och man inte tror att andra har det så.
Egentligen hände det inte så mycket nytt förutom att jag berättade hur vardagen fungerar. Speciellt medicinen. Jag talade om för honom att det känns lite som att "här får du en diagnos, varsågod och knapra lite medicin. Tack och hej". Givetvis är det inte så eftersom det är några uppföljningar med jämna mellanrum men jag ville i alla fall säga vad jag tyckte vilket han förstod. Gällande medicinen så är det så mycket andra saker som påverkar.. så att säga vad som är vad är verkligen supersvårt. Jag syftar på att jag förra året var sjukskriven sammanlagt 8 månader pga. mitt trasiga knä. Fick diagnos, slutade skolan, skulle börja jobba men i samband med det skadade knät. Kallas kanske otur. Spelar ingen roll, det viktiga är att klura ut vad som är vad och vad som beror på vad. Raslösheten förstärks och blir såklart extra tydlig om någon som mig ska behöva sitta sjukskriven så pass länge. Medicinen hjälper, det gör den. För några dagar sedan tog jag den inte på 2 dagar och var jättetrött båda kvällarna. Andra kvällen somnade jag i soffan kl 20.30 vilket i princip aldrig hänt på flera år. Då ser man skillnaden på att ta medicinen och inte. Men när det gäller koncentration och uppmärksamhet kvarstår dom flesta svårigheterna tycker jag. Men det är som läkaren sa "medicinen är inget mirakelpiller som får allt att försvinna, det enda den kan göra är att hjälpa till en bit på vägen". Förklarade då för honom att många saker har jag fått lära mig själv, på egen hand. Det är väl där jag vill få mer hjälp men måste trots allt inse att allt inte bara kommer försvinna utan att vissa saker måste jag acceptera hur svårt det än är.
Hur som helst står jag i kö för att få börja i en grupp. Min vän Anna har gått den så jag vet lite vad den handlar om vilket jag tror skulle vara bra för mig. Läkaren sa även att det fanns en grupp 2, alltså en grupp man går efter grupp 1. Grupp 1 är mycket information osv. medans grupp 2 är mer hur man får lära sig saker samt vilka saker man måste acceptera. Han berättade att det inte är så många som väljer att fortsätta till grupp 2 men dom som har gjort det tycker den har varit toppen. Den kräver tydligen ganska mycket och att man måste arbeta lite men jag hoppas jag kommer få gå både 1 och 2.
Herregud, jag är mitt vanliga jag. Tänkte egentligen skriva hur fruktansvärt trött i huvudet jag är, likaså kroppen. Istället sätter jag mig och skriver från det ena till det andra. Hoppas det inte blev allt för rörigt eller komplicerat för er att läsa. En sak är säker, jag orkar inte läsa igenom vad jag skrivit. Är det felstavingar så är det. Följer det inte en röd tråd så gör det inte det. Det är som det är. Lika sant som att jag är trött och ska därför sluta skriva.
Hoppas ni alla mår bra. ♥
PS. Ni glömmer väl inte bort att lämna en kommentar? Det är alltid kul då det trillar in ord från er som läser.
Torsdag.
God morgon kära ni.
Hoppas ni har fått vakna upp till en strålande dag. Här i Umeå känns hela världen grå, åtminstone där man kikar ut genom fönstret. Men man får se till att skina även om solen inte gör det! Nu är planen att kasta i mig frukost för att sedan fara till sjukhuset.
Ska till psykiatrin idag. Känns både lite nervöst och spännande! För er som inte vet har jag ADD, finns en egen kategori i menyn till vänster där ni kan gå in och läsa. Eftersom jag bodde i Skellefteå förut fick jag min diagnos där och har fortsatt att gå där i 1,5 år men äntligen tog jag tummen ur bakdelen och blev förflyttad till psykiatrin här i Umeå. Var på ett bedömningssamtal där för några veckor sedan och idag är första gången jag ska få komma dit. Vet inte så mycket mer än att jag ska träffa en läkare. Berättar hur det var när jag kommer hem.
Ibland är det bara fruktansvärt jobbigt.
Vet inte om jag borde skriva något i nuläget. Men det är ju min trygghet - att skriva.
Tanken på vad som ska skrivas ner är oklart om än så självklart. På något underligt vis har jag förmågan att sortera när jag får ner mina tankar och känslor i ord. Kanske det inte blir i exakt rätt ordning eller rättstavat till 100 %. Men det är ju lite som jag är, slarvfelen avbytte varandra i skolan främst pga. att jag var stressad och bara skrev utav farten. Ordningen fungerar väl som mitt huvud, fast nä. Å andra sidan är det miljoner gånger värre i huvudet än det jag skriver ner. Menar mest att jag hoppar från tanke till tanke. Tänker skriva om en annan sak som sedan utvecklas till en annan efter bara några meningar. Precis nu, som ni kanske märker..
.. eller inte märker.
Jag är expert på att dölja. Jag ljuger inte men att dölja mina svårigheter är något jag gör omedvetet. Kanske ibland medvetet också men inte alls ofta. För när det kommer till att inte märkas, inte synas, blir jag ledsen. I alla fall ikväll. Såhär blir det i perioder för min del. Saker bygg upp eller läggs på hög tills det brister. Nivån på den gränsen har jag lyckats höja allt eftersom tiden går men det betyder inte att det är mindre jobbigt eller att jag inte kämpar varje dag, varje minut. Om ni bara kunde ana hur det känns. Blir trött bara jag tänker på det, för tänka är något jag gör HELA tiden. Skulle inte förvåna mig om jag tänker när jag sover också, haha. Nä, så roligt var det inte.. för det är faktiskt extremt jobbigt.
Något som är mest jobbigt är att behöva bearbeta allting själv. Visst, jag har familj och vänner som vet. Som försöker förstå och stötta. Men när dagen är slut är det bara jag själv. Det kan kännas så fruktansvärt ensamt. Nu låter detta som världens deppinlägg men vet ni vad? Det är för fan okej att må dåligt ibland. Det är okej att falla ihop. Det är okej att inte orka. Det är okej. Det är okej så länge man mår bättre efteråt. Det är okej så länge man reser sig efteråt. Det är okej så länge man orkar efteråt. Men vad som inte känns okej är att behöva vara där flera gånger. Nu gör jag det igen, går ifrån min röda tråd. Ensamheten var det jag skrev om. Tillbaka till det.
Hur ensamt det känns är något jag aldrig kommer kunna beskriva i ord, men att försöka kommer jag alltid göra. I nuläget är jag så trött i huvudet att jag inte ens förstår hur jag orkar skriva här. Trött är ett brett ord. Du kan vara trött på någon/något. Du kan vara trött efter gympasset. Du kan vara trött efter jobbet. Du kan vara trött efter en hel dag. Du kan vara trött på många olika sätt. Min trötthet är inte "vanlig" trötthet. Kanske är lite väl öppen ibland i bloggen men det skiter jag blanka fan i, ursäkta ordvalet. Jag vill dela med mig och ska jag göra det behöver jag berätta så mycket som jag kan, allt för att kanske en vacker dag kunna hjälpa en annan människa. Tillbaka till öppenhet. En person som har jobbat natt flera dagar på rad är såklart ofta trött. Personen lägger sig för att sova vilket är fullt förståligt. Oj vad trött den personen är. Han/hon har ju jobbat som sjutton! Han/hon har ett tungt jobb och är väldigt driven av sig. Klagar i princip aldrig och kämpar ofta på. Nämner nu inga namn eftersom det inte har med saken att göra, jag vill bara att ni ska förstå hur jag menar. Detta är såklart inget illa menat men jag tar in saker och analyserar jämt. Hur som helst. "Oj, stackars dig. Du måste ju vara jääääättetrött! Du får ta och sova snart du som har kämpat på så mycket hela veckan och knappt sovit på ett dygn". Detta var bara ett exempel eftersom jag vill jämföra en sådan trötthet och min trötthet.
Jag har aldrig velat att folk tycker synd om mig. Aldrig! Vill inte ha medlidande eller ord som ska trösta. Allt jag begär är förståelse lite då och då. Tänk om jag kunde gå omkring och säga "åh, jag är helt slut i huvudet!! Vill bara lägga mig ner och sova i en vecka - minst". Eller något annat i stil med "Nu är jag SÅ trött efter att ha behövt ägna hela morgonen till att tänka på om jag ska duscha ikväll eller imorgonbitti". Låter överdrivet men det är så det är. Skillnaden är att det är mer accepterat att vara trött för man har jobbat än att vara trött för man alltid är det mer eller mindre. Eller, accepterat är kanske fel ord. Men vi pratar inte om det lika mycket som vanlig trötthet. Åter igen, jag är expert på dölja. Jag är osynlig. Tror jag ska börja avrunda med att ta upp några exempel:
- Idag har jag varit med en vän och sedan på middag hos några
Ja, skitkul! Så länge det varade. Sista stunden på middagen var jag så trött att jag trodde jag skulle försvinna så som alice i underlandet gjorde. Att man inte ens ska kunna orka med att vara med en kompis och sedan äta middag med några utan att känna som jag gör just nu. Vad jag känner just nu? Att jag inte kommer orka göra något en vecka framåt. Där kommer missuppfattningar in. Många ser oss som lata/slöa/obrydda men så är inte fallet. Det handlar om att vi inte klarar av lika mycket som många andra klarar av på en dag.
- Mitt humör åker bergodalbana
När jag bodde hemma var mamma (tyvärr) den som fick ta mycket skit av mig. Jag var ofta irriterad och förstod ju inte saker och ting själv heller många gånger. Kunde fräsa när hon bara försökte vara snäll. Samma sak håller jag på med idag. I perioder kommer mitt hemska beteende fram. Jag är aldrig dum eller elak utan det handlar om att jag har andvänt så mycket energi så jag har ingen energi kvar att vara glad på. När man sedan håller allt inom sig blir man till slut så full på tankar och känslor att dom vräks ut. Samma sekund som jag säger saker ångrar jag dom. Skammen över vad jag just har sagt är så enorm att jag inte ens vågar säga förlåt för jag inser att jag gjort fel. Fast jag säger ofta förlåt, ibland för ofta faktiskt men då åt fel saker.
- Tar allt som kritik
Oj. Denna punkt borde få ett eget inlägg. Dels för min trötthet som gör att jag vill sova just nu men även för att det är en stor punkt. En annan gång mina vänner, för nu har min hjärna lagt av för längesen.
Borde kanske läsa igenom detta inlägg men för det första orkar jag inte och för det andra är det vad jag kände just nu. Kanske ångrar mig imorgon men vad man känner kan aldrig vara fel, det är bara så det är. Har så mycket mer jag vill dela med mig av men det får bli en annan dag.
Borde kanske läsa igenom detta inlägg men för det första orkar jag inte och för det andra är det vad jag kände just nu. Kanske ångrar mig imorgon men vad man känner kan aldrig vara fel, det är bara så det är. Har så mycket mer jag vill dela med mig av men det får bli en annan dag.
Hur ska jag orka gå ut på lördag. Jag som har lovat. Tänk om jag är för trött? Vad ska jag då säga.. kan ju inte dra mig ur. Måste på systemet imorgon. Måste ställa alarmet nu så jag inte glömmer det men tänk om jag glömmer att ställa det? Då kommer min vän hit medans jag är nyvaken och det går ju inte för då måste Otis ur direkt och sedan ska hans mat ligga i blöt innan har får frukost. Medans jag väntar på det kan jag ju göra mig klar fast då blir det nog en senare buss. Det kanske inte går? Eller inte vet jag. Ska jag ens på stan imorgon? Just det, jobba ska jag ju göra sen också. Måste ha ork till att jobba så då kanske inte stan är en bra idé. Men annars måste jag dit på lördag på dagen och det vill jag absolut inte för det kräver alldeles för mycket energi. Då kommer jag minsann aldrig orka kvällen. Kvällen.. vad ska jag ha på mig? Borde bestämma det nu så jag inte behöver stressa på lördag vilket jag behöver ändå. Fan det var ju medicinen också. Högkostnadsskyddet har gått ut så nu måste jag upp i en summa som ligger på 2200:- vilket jag kommer upp i på ett uttag.. fast då är det medicin för 3 månader och då behöver jag inte betala nå mer på ett helt år. Ett år är länge! Bra där. I år är det skottår, en dag extra. Då får man väl fria om man är kvinna eller hur det nu var. Såg ett klipp idag när en man friade till sin flickvän på en simhall, det var fint. PLOPP. Nu dök rutan upp som visar att OTH har laddat klart! Nu måste jag ju se det senaste avsnittet. Otis.. han måste väl ut snart. Ska kolla om han sover. Vill inte behöva ut mitt i avsnittet. Inte bra att bli avbruten för då tar saker längre tid. Tid tid tid hit och dit. Tänk vad mycket lättare det skulle vara utan tid. Jag är klar när jag är klar. Nu har du 2 timmar på dig att göra det här provet! Inte konstigt man fick panik och stress på proven?!?! Usch, prov. Tur man slipper prov i dagsläget..
Fick bara en idé om att skriva exakt allt jag tänkte på löpande fart. Missade såklart flera tankar men jag tänker ju mycket mer än vad jag hinner skriva! Nu när jag läser inser jag att jag måste ställa larmet, kolla kläder inför lördag, bestämma dag för att fara ner till centrum, komma ihåg att säga till läkarn att skriva ut mer medicin, se senaste oth-svsnittet, gå ut med otis. Inte konstigt att jag har skrivit "att-göra-listor" hela mitt liv. Hur ska man annars komma ihåg allt som flyger genom huvudet? : )
Note to myself: Kom ihåg att köpa en hålslagare.
Kalender.
Mina 2 kalendrar. Den understa som jag haft sedan augusti och den översta har jag nyss köpt. Den började i januari och är alltså hela 2012. Ville köpa en ny som är mindre men som ändå har stor yta för varje dag. Hoppas ni förstår hur jag menar. Kan visa er sen.
I den nya skriver jag mestadels in allt som rör jobbet. Möten, jobbtider osv. Men skriver också in andra "viktiga" saker. Tex. tvätt, om jag ska vara med någon, åka bort eller sådant. Detta ifall att jobbet skulle fråga om jag kan jobba någon dag - då vet jag ifall jag har något den dagen eller inte. I den stora då? Där kommer jag numera skriva in vardagssaker. Typ ringa samtal, listor, att göra idag osv. Ska erkänna att jag inte riktigt kommit igång med båda exakt som jag vill ha det men det kommer eftersom. Har i alla fall skrivit in alla jobbtider mm. Är bara rädd att jag glömt skriva in något och antar att det är därför jag känner att jag inte kommit igång när jag egentligen har det.
Alltid denna känsla av oro på något sätt.
Alltid denna känsla av oro på något sätt.
Nu ska jag inte bekymmra mig över det. Snart kommer min vän Anna hit som jag inte sett på länge. Saknar den tjejen!
En bra dag.
Idag har varit en bra dag. Det krävs ganska mycket för mig att kunna säga så, just bra. Den har inte varit dålig eller jättebra, utan helt enkelt bra. På förmiddagen tog jag en promenad med Otis. Njöt av hur vacker solen var med sina härliga strålar som värmde i kylan. Tog mig tid att titta på människor, funderade vars den ena efter den andra skulle. Kanske var någon på väg till jobbet, en annan hem från jobbet. Någon kanske skulle hälsa på en vän eller handla. Någon kanske var som jag, tog en promenad med sin hund.
Det är inte ofta jag kan säga att jag är uppmärksam och mena det. Ofta tar jag bara in saker som hastigast för jag tänker på allting samtidigt vilket slutar med att jag ofta inte tar in så mycket. Eller jo, jag tar in allting men allting rinner ur lika snabbt för informationen blir för mycket. Jag blir helt enkelt överbelastad. Men just denna förmiddag på mina härliga promenad kunde jag faktiskt självmant titta på människor, fundera, njuta. Annars brukar det vara stress. Måste göra det, det och det. Fast även göra si och så innan, annars blir det fel. Tusen tankar.
Om ni bara visste hur skönt det var att kunna släppa alla tusentals tankar för några enstaka sekunder. Kanske var det till och med en minut. Låter kanske märligt men för mig är det ovanligt att kunna känna mig så fri från mig själv fast samtidigt vara mig själv. Förstår ni? Jag förstår om ni inte förstår, jag ville ändå dela med mig av känslan.
Eftermiddagen spenderades på sjukhuset. Blev lite stressigt till busshållsplatsen som vanligt men jag hann i alla fall. Vad läkaren berättade och vad jag gjorde där får ni veta imorgon, annars kommer detta inlägg bli flera mil.. haha.
Kvällen har varit nästan lika bra som förmiddagen. Alla dessa "måsten" har varit färre än vad de brukar. Skiter fullständigt i vad det beror på faktiskt.. jag spekulerar alltid i allting men just nu har jag en bra kväll så tänker inte analysera varför jag tänker lite mindre än vanligt. Haha.. fast samtidigt sitter jag här och skriver det jag tänker? Eller vad jag känner är nog mer korrekt? Nä, nu ska jag inte börja.
Kvällen har varit nästan lika bra som förmiddagen. Alla dessa "måsten" har varit färre än vad de brukar. Skiter fullständigt i vad det beror på faktiskt.. jag spekulerar alltid i allting men just nu har jag en bra kväll så tänker inte analysera varför jag tänker lite mindre än vanligt. Haha.. fast samtidigt sitter jag här och skriver det jag tänker? Eller vad jag känner är nog mer korrekt? Nä, nu ska jag inte börja.
Med en sammanfattning har dagen varit bra. Varken mer eller mindre. Men att kunna njuta i några sekunder kan ta mig igenom kommande veckor. Trots alla svårigheter jag möter varje dag är det dom små solglimtarna som får mig att orka. ♥
Fredag.
Satan i gatan vad jag hatar stress. Hit och dit, göra det ena efter det andra. Egentligen är det vardagsmat för de flesta här i världen men när det gäller mig sätts det ofta käppar i hjulet. Vad som stressar mig mest går inte förklara, för så enkelt ska livet inte vara. Om jag kunde säga så skulle jag, men det är alla dessa småsaker som spelar stor roll. All energi går åt bara till att tänka. Tänk tänk tänk. Hela dagen lång. Kan liksom inte varva ner i hjärnan.. den är alltid igång även fast jag inte har nån ork och energi kvar idag. Visst är det lustigt?
Mest känner jag en oro att jag ska glömma något. Eftersom jag tänker på allt och ingenting samtidigt glömmer jag ofta bort saker. Äta lunch gjorde jag inte förrän 5 minuter sedan, bara för att jag haft svårt att prioritera denna dag.
- Duscha. Undrar när Petter kommer hem? Bäst att duscha då för då kan han ta hand om Otis (vår valp). Fast tänk om det blir stressigt, att jag måste skynda mig att duscha. Om jag inte skyndar mig kanske jag inte hinner börja med maten i tid, för idag ska vi inte äta så sent som igår. Igår åt vi tacos, lunchen jag nyss åt var det som blev över igår. Måste ställa in skålarna som står i diskhon i diskmaskinen. Fast dom får inte plats.. måste vänta tills den maskinen är körd. Fast det får plats några tallrikar där nere så jag kan inte köra den förrän efter middagen, vilket alltså blir ikväll. Då måste jag höra ljudet från diskmaskinen i över en timme och då har säkert the voice börjat på tv. Ja ni ser.. bara en tanke på att duscha blir till slut något annat.
- Mail. Svarade på ett mail igår som jag imorse hade fått svar på. Var inne via mobilen så kan inte svara där, måste in på datorn.. det blir lättast så. Då får jag en överblick av vad jag skriver. Plus att det går snabbare. Kan inte starta datorn nu (kl var ca 10.00) för jag håller på äta frukost, gör det när jag ätit klart. Otis är busig så måste busa med honom. Busade så mycket att han sen ville ut och kissa. Gick ut med honom. När vi kom in ringde jag Petter. Åt det som var kvar av frukosten. Gick bort med tallriken och glaset jag hade haft till frukost. Måste dammsuga idag, lika bra att göra det nu så jag slipper göra det sen. Dammsugar köket, hallen och halva vardagsrummet. Kommer på att jag måste lägga Otis lunch i vatten, vilket jag gör direkt så jag inte glömmer bort det. Viktigt. Kl 12 har jag tvättstuga så sorterar tvätten. Går ner i tvättstugan, ger Otis lunch. När vi sen går ut på promenad inser jag att jag behöver klippa hans päls under tassarna. Gör det direkt jag kommer in, annars glöms det bort. Klipper även klorna när jag ändå håller på. Saxen och klotången ligger fortfarande på byrån. Måste lägga bort dom. Just det.. mail var det.
- Tvätt. Samtidigt som jag gör allt här i lägenheten ska jag springa upp och ner i tvättstugan. Jag som har svårt för tider trodde det gått en timme sen sist jag var där men när jag kommer ner är det 9 minuter kvar på ena tvätten.. var där för bara 25 minuter sen tydligen. Hänger ena tvätten. När jag går därifrån är det 4 minuter kvar men brukar alltid stå på 1 minut några minuter. Undra varför den gör så? Irriterande. Gör lunch när jag kommer upp från tvättis, tacos ni vet. Laddar hem ett avsnitt av One Tree Hill och Vampire Diaries. Äter lunch. Börjar sedan skriva detta?!?! NEJ, jag MÅSTE ner i tvättstugan, nu har ju tvätten varit klar säkert en timme. Hatar tider lika mycket som stress. Hand i hand.
Så vad jag har kvar att göra idag?
- Laga middag (kanske Petter gör medans jag duschar då?)
- Svara på det där mailet
- Skriva in några saker i kalendern. Min bästa vän.
- Ge Otis middag.
- Duscha.
- Torka håret.
- Vika tvätt.
- Packa ryggsäcken tills imorgon.
- Gå ut med Otis några gånger.
- Köra diskmaskinen.
- Slänga blommor.
- Gå ut med soporna.
- Laga matlåda.
- Borsta tänderna.
- Ställa alarmet tills imorgonbitti.
- Ställa in matlådorna i kylen som jag ska ha med till jobbet imorgon.
Tusen andra saker men nu är jag SÅ STRESSAD så jag måste slita mig härifrån.
Mitt i allt ska jag även hinna ha lite fredagsmys?
