Om ni bara visste vad jag gör just nu. Jag & Petter befinner oss sedan kl 08 ute på landet i ett litet hus. Ägarna till huset är Otis uppfödare och dom är på väg till fjällen där de ska vara tills nästa lördag. Vi ska med andra ord få ta hand om deras kennel i en hel vecka!! Helt sjukt. Helt underbart. På bilden ser ni några av valparna, dom har 5 stycken. En tik och fyra hanar kvar. Från början var det 9 stycken men 4 har fått nya hem, dom är ju 2,5 månad så. 

 

Åh vad mycket roligt jag har att skriva om detta! Just nu är det bara jag och Petter i vardagsrummet, valparna och 2 vuxna hundar är inomhus men i... ja vi kan kalla det hundrummet. Utomhus finns ett litet hus som är hundarnas plus hundgårdar så dom kan springa ut och in när dom vill. Otis har dock inte fattat grejen än. Han är nog fortfarande lite överraskad att få vara i hundgård med en annan hund och i hundgården bredvid är hans mor och syster, hihi. Totalt är det alltså 5 valpar (som är Otis halvsyskon, dom har samma mamma) och 6 vuxna hundar vi tar hand om. Alla valpar har inte namn ännu men dom vuxna heter Bonnie, Fanny, Tösen, Sally, Joy och sist men inte minst bland alla damer vår Otis.

 

Systekameran är givetvis med så jag kommer säkert lägga upp bilder under veckan som går så håll utkik!

 

Ikväll ska jag och Petter äta tacos och mysa framför tvn och såklart med lite hundar då och då!! :) 

 

För exakt 22 år sedan var jag bara några timmar gammal. Med andra ord är det min födelsedag idag!!! ♥

 

 

 

Igår var min och Petters årsdag. 4 år tillsammans och 1 år som förlovade! Tiden går verkligen snabbt samtidigt som det känns som vi varit med varandra i evigheter. Tänk vad mycket som har hänt under dessa år. För er som inte vet träffades vi på en fest sommaren -08. Egentligen skulle jag varken jag eller Petter dit men det slutade med att vi båda hamnade där, lite ödet. Jag var där med en tjejkompis men träffade även min killkompis som var där. Det roliga är att Petter trodde att jag och han var tillsammans, haha. Men det var vi ju verkligen inte. På den vägen är det. Vi började prata och ses kommande veckor innan vi till slut blev tillsammans.

 

Jag bodde hemma hos mamma i Skellefteå när vi träffades och Petter bodde här i Umeå. Dock flyttade han till sin mamma kort efter att vi träffats, vilket är några mil söder om Umeå. Hela 18 mil hade vi mellan oss. Turen var väl att Petter gick sista året på gymnasiet i Umeå och jag började första året i Skellefteå men bytte till Umeå efter ca 2 månader. Så vi kunde i alla fall träffas ibland efter skolan osv. Men jag pendlade ju 24 mil tur och retur varje dag... innan jag efter 1 år flyttade till Umeå. Det var alltså augusti -09. I början av hösten -10 flyttade vi ihop. Slutet av sommaren -11 flyttade vi till vår nuvarande lägenhet. Så vi har varit sambos i 2 år och har även sedan november -11 vår finaste Otis. Livet är underbart! Många turer har vi haft mellan oss men vi har alltid funnits där för varandra. Aldrig tvekat på att vi hör ihop. Visst att man tjafsar lite då och då men jag och Petter har faktiskt aldrig haft något riktigt storbråk eller gräl. 

Önskar jag kunde säga hemligheten som fått oss att klara dessa 4 år men ärligt talat så vet jag inte själv. Jag tror att om man har hittat sin själsfrände så är det inte svårare än så. Det finns inga genvägar. Man är helt enkelt skapta för varandra. Är det meningen så är det.

 

Skulle jag skriva alla Petters positiva egenskaper och varför jag älskar honom skulle jag kunna skriva en hel dag, minst. Tror jag skippar det, hihi. Vi hade i alla fall en jättemysig kväll. Petter jobbade på dagen och jag var på möte. Men på kvällen gick vi ut och åt middag och när vi kom hem åt vi frukter som vi doppade i smält choklad.

Fick även en present av Petter, visar senare. Såååå glad!! Ska pyssla med den nu!

 

 

Haha okej vet inte vad som hände men ser ut som jag är blekare än ett lik och har porslinshy.

Men jag lovar, jag är en livs levande människa! Har inte sådär vitt hår, är sådär blek eller sådär felfri hy. ;) Tagen med mobilen.

 

Tog i alla fall bilden igår just innan jag och Petter åkte till hans familj för att äta en supergod middag. Mums gånger tusen! Blev glass till efterrätt, inte alltid man blir bortbjuden mitt i veckan på sådana festligheter. Trevligt! Skönt att få ett litet avbrott i vardagen. Vid 21-tiden åkte jag, Petter och hans bror André till gymmet för att ja, träna såklart haha. Dock var jag inte sådär jättetaggad men gick väl helt okej. Körde lite kondition och sen mage. Problemet är bara att det är så himla tråkigt att mestadels bara kunna köra olika former av sit-ups. En maskin var trasig, den andra måste man stå på knä på och många andra övingar är också för belastande för mitt knä. (För er som inte vet opererade jag knät 2 gånger förra året).

Nåja, jag ska vara glad att jag for på gymmet (har typ tränar 1 gång på hela sommaren) och körde drygt en timme i alla fall. Roligt att jag och Petter tränar på samma gym, man peppar varandra på ett helt annat sätt. Även om vi inte tränar tillsammans när vi är där samtidigt så blir man mer motiverad att träna när ens sambo också gör det. Skadar ju inte heller att Petter alltid kör bil dit så då kan jag åka med honom både dit och hem.... ;) Ett plus är också att Petter kan så mycket mer om träning än vad jag kan så det känns skönt att kunna fråga honom när vi är där. Till exempel vilka övingar som är bra om jag vill träna en viss muskelgrupp osv. Ja, ni förstår nog hur jag menar. Ska verkligen försöka komma igång med träningen på allvar nu. På sommaren tycker jag inte det är roligt att vara på gymmet, har för mycket andra roliga saker att göra än vara inomhus, haha. Men det är ju ingen myt att man mår bättre, får bättre kondition, blir gladare och orkar mer utav träning.

 

Så nu när sommaren börjar lida mot sitt slut ska det bli lite ändring på saker och ting! Bland annat träningen men även mitt enorma sockerberoende. Kommande månad har jag bestämt mig för att inte köpa något godis. Dels för att spara pengar men även för jag inte mår bra av det. Har varit sockerberoende så länge jag kan minnas och jag känner att jag nåt långt över gränsen. För drygt 2 år sedan (när jag fick min diagnos och började med medicin) var första gången jag själv lyckades dra ner på godiset och inte kände samma sug som jag ALLTID annars gjort. Och nej, det är inte bara att sluta för er som inte vet hur det är. Det handlar om så mycket mer. Att jag ska sluta/dra ner på godis har inte något att göra med vikt, hur jag ser ut eller så. Det handlar om hur mycket skit det finns i godis och med dom mängderna jag har ätit/äter vill jag inte ens veta hur min kropp mår inombords... usch. Det är pinsamt och jag skäms för vilket kontroll godis har över mig. Det är långt ifrån hälsosamt men jag har insett att det inte är något att skämmas för. Det finns en anledning varför och den är lång men en utav sakerna det handlar om är att godis gav mig en kick under alla år - omedvetet. Tillbaka för ca 2 år sedan. Jag fick en förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. Att skolan inte fungerade, varför jag kände mig så frånvarande fast jag var närvarande. Till nästan allt fick jag en förklaring. Fick en självinsikt som jag inte haft förut, men medicin var nog det som hjälpte mest mot sötsuget. Utan att jag tänkte på det i början var jag inte lika sugen på godis. Kände inte att "åh vad gott det skulle vara!!" eller något liknande. Visst, jag vet att medicinen kan ta bort hungerkänslor och det gjorde den ett kort tag för mig men sedan kom den tillbaka. Sedan en tid tillbaka (kanske vintras/våras) har jag nu insett att mitt sockerberoende är tillbaka. Det kanske aldrig riktigt lämnade mig och kanske kommer det i perioder men när jag själv inser att jag måste göra något åt detta NU så är det illa. Det kanske inte låter så allvarligt eller viktigt men för mig handlar det om att må bra. Som det är nu har sockerberoendet kontroll över mig. Det är hemskt. Nästan som när jag var liten. Jag gömde tomma godispåsar i mitt rum så inte mamma skulle se dom i soporna (för det var ju bara vardag... inte lördag). Men såklart hittade hon dom även om jag inte förstod det när jag var liten.

 

Hur som helst. Det var då. Nu är nu och jag måste ändra på det här. Kommer skriva en bok om jag inte slutar skriva, tänkte engetligen bara skriva hej, det här gjorde jag igår, tjing. Typ. Haha.

Jag måste ändra tankesätt. Stoppa mig själv. Hur dramatiskt det än låter så är det sant. Jag kan inte vänta en dag till, jag måste sluta idag. Får säkert räkna med abstinens kommande dagar/veckor. Läste dessutom att det tar ca 18 månader för hjärnan att komma tillbaka till en "normal" balanstjosan. Kommer inte exakt ihåg vad det stod. Blir inte förvånad om jag kommer vara sur, lättretlig, irriterad, ledsen, arg eller lite nedstämd. Inte heller om jag får huvudvärk eller sådana saker. Jag hoppas jag klarar det. Jag ska klara detta. Jag gjorde det en gång, jag kan göra det igen. Det gäller bara att vara fokuserad, tänka positivt och främst av allt - inte falla dit igen.

 

 

Ingen vila här inte. Vet inte om det är pga. motionen, rastlösheten eller något annat jag varit effektiv senaste dagarna. Kanske en kombination av båda! Fast jag får ju mina ryck ibland. Gör mer än vad jag hinner bara för att få den där tillfälliga känslan av flitighet och att även jag kan. Bara för att jag ofta fastnar i saker, tar lång tid på mig eller har svårt att avsluta saker försöker jag pusha mig själv. Måste bara se till att jag inte tar mig vatten över huvudet som det så fint heter. För det blir så ibland. Tror jag är en superwomen som kan vara på flera ställen samtidigt, göra alla nöjda samtidigt som jag ska hinna med mitt eget liv. Någonstans måste jag påminna mig själv att man inte kan vara alla till lags. Det är okej att slappa i soffan en solig dag om man känner för det. Det är okej att inte orka. Det är okej att säga nej. Det är okej att våga känna efter.

 

Men just nu är jag inne i något rus. Ett bra rus. Ett rus som får mig att vilja göra roliga saker, inte bara "måsten". För jag har ständigt de där onödiga tankarna om allt som måste fixas, allt som måste hinnas, allt som ska kommas ihåg. Det är skönt att känna "nä, nu skiter jag i det där och gör det när jag kommer hem igen". Ofta kan jag inte släppa saker som dom är, det blir för mycket kaos. Jag gillar ordning, det får mig att må bra. Men nu har jag rätt så bra ordning här hemma och kan därför koncentrera mig på roliga saker. Det är i alla fall min egen teori. Det mesta går ju hand i hand här i livet. Även motsatser.

 

Jag är nöjd med hur jag börjat se på livet. Mycket tack vare Petter, som är motsatsen till mig i många saker. Men ni ser, även vi går hand i hand. Under de (snart) 4 år vi varit tillsammans har han längs vägen visat att allting faktiskt löser sig. Det har tagit några år innan jag börjat förstå det, men jag närmar mig hans tankesätt. Varför oroa sig egentligen? Skit samma om man blir arbetslös. Om livet inte blir som man tänkt. Om man flyttar. Om man förlorar någon. Om man faller. När man som mig, har fallit några gånger, så har man inget annat val än att resa sig. Eller jo, klart man kan ligga där och välja att stanna... men det valet finns inte i min värld. Livet är mer värt än så. Tusen gånger om. Nu när jag rest mig ett par gånger inser jag att min karl har rätt. Det löser sig. Man kanske inte tror på det i situationen man befinner sig just då, men jag lovar er, det löser sig alltid.

 

Jahapp, som så många gånger förut förundrar jag mig själv. Skriver hundra gånger mer än vad jag tänkt mig. Antar att det finns någon charm i det också. Äkta är det i alla fall, och direkt från hjärtat. Och hjärnan, såklart.

 

Det jag egentligen tänkte skriva var vad jag gjort idag, haha. Riktigt så blev det inte. Det kommer nu.

Sötaste Anna.O kom och hämtade mig på förmiddagen sen brummade vi till hennes place. Hon bjöd på lunch och vi pratade om allt som hänt sen sist vi sågs. Alltid lika skönt att vara med Anna, man behöver som inte förklara utan vi förstår varandra utan att behöva säga exakt hur man menar. När Petter slutade jobbet for vi på djuraffären för att köpa hundmat + leksak. Även vi behöver ju äta, haha, så blev ica efter det. Kvällen blev samma som igår, Emelie kom hit och vi gick samma promenad som igår. Härligt! 

 

Ursäkta för mitt babbel, kanske osammanhängande men då får det vara så. Det är okej att vara som man är. 

 

Äntligen är dagen kommen! Jag hoppas att jag inte glömt packa något, att resan går bra och att vi kommer ha en underbar vecka.

 

Vi tar med oss Otis men vi åker bara 6 mil innan vi släpper av honom. Petters mamma ska få rå om honom medans vi är på resande fot. Kändes inte så bra att ta med honom för hans egen skull. Han kommer ha det mycket bättre ute på landet där han ofta får vara lös, springa och bara njuta av att vara med farmor, haha. Tror han kommer ha det superbra även om jag redan saknar honom. 

 

Planen är att köra hela vägen till Göteborg idag. Tar väl ca 10-12 timmar. Har laddat upp med bra musik och har ju världens bästa sällskap så det kan inte bli annat än kung. På fredag åker vi över till Norge där vi möter upp mamma och resten av gänget. Bor då på hotell fre-sön och sedan i en känd operasångares hus?! Haha ja ni hör ju redan vilka äventyr vi kommer ha. ;)

Vi hörs när jag är hemma igen, dvs. nästa vecka!

Tänk att glass kan ha sådana minnen!

Solero Shots var en av mina favoriter så ni kan ju gissa hur glad jag blev när det i år finns en nyhet som heter Calippo Shots! Jag & Petter köpte varsin för några veckor sedan, så himla mysigt. Ni som inte har provat, prova! :)

Hur grymt är inte det! Tänk att man får möjligheten och chansen till detta, helt otroligt. Även om det är inom jobbet och med jobbet jag reser dit så är det fantastiskt. Om resan blir av åker vi 19-30 september. Behöver jag ens nämna hur glad jag är? Hihi. ♥

Mitt mål.
Alla människor tränar av olika anledning. Vissa för att gå ner i vikt, andra för att bygga muskler och en massa andra anledingar.
Oavsett vad anledningen är tycker jag man ska komma ihåg en sak: träning ska vara kul!! Klart det kommer kännas tungt en del dagar att fara till gymmet men jag tror det handlar om rutiner. Jag ska försöka få in träningen så bra som möjligt i vardagen. Så, vad är egentligen mitt mål med träningen? Jag har inget mål att te.x. "NU ska jag gå ner si och så många kilon till sommaren" eller "få synliga magmuskler". För mig handlar min träning om flera olika saker.

1. Givetvis - rehabilitering av mitt knä. Ni kan ju bara föreställa er hur smalt ett ben blir av att hoppa på kryckor i 8 månader på 1 år. Jag hade i princip inga muskler i mitt vänstra och skadade ben. Jag skämtar inte! Efter andra operationen satt jag med raka ben och jämförde. Mitt vänstra lår var PLATT medans det högra hade mycker mer muskler. Tänk vad mitt högra ben fick mycket träning eftersom jag gick på bara det med kryckorna, kunde ju inte riktigt ens stödja på vänster ben. Nu var det ju inte detta jag skulle skriva om.. haha. Men ville i alla fall att ni ska förstå hur det har varit. Nu har det gått 8 månader sedan min andra av knät var och fortfarande har jag inte mycket muskler vänster ben. Självklart finns musklerna där men dom är knappt hälften så starka som höger ben. Sjukgymnasten berättade för mig att jag kanske får räkna med att mitt vänstra alltid kommer vara lite smalare och inte återfå samma styrka som jag hade innan. (Tänk jag som åkte slalom i flera år, vilka benmuskler man får då!) Men det är såklart inget man tänker på, det syns inte! Men om man jämför mina ben ser man skillnad när jag spänner dom.

Förhoppningsvis ska det ändra lite. Gud vad jag svamlar! Tillbaka till mitt första mål som jag skulle skriva om här. Att kunna bygga upp musklerna igen och träna är det enda som kan hjälpa mig just nu. Det är det enda som gäller för knät, träna, träna och träna. Få igång rörelsen, få bättre blodcirkulation (mitt knä varierar i färgerna blå/röd-flammigt..) och träna upp mina muskler.

2. Välmående.
Förut när jag tränade märkte jag väldigt snabbt hur mycket gladare och piggare jag blev. Även om man blir trött av träningen just efteråt så tränar man ju sin kondition och blir starkare rent fysiskt vilket gör att man orkar mer. Det här med att orka mer är något jag behöver i mitt liv. Pga. min diagnos (ADD) så blir jag lätt stillasittande eftersom jag har svårt med motivation. Just att påbörja saker kan vara lätt ibland men sen slutar jag halvvägs. Nu vill jag bevisa för mig själv att jag kan! Jag kan fullfölja något. Jag kan ta mig iväg även på mina sämre dagar. Jag kan övervinna mina svårigheter med hjälp av mina lättheter.

Och ja, denna eviga frågan om vikt. Vikt hit och vikt dit. Jag är en person som ALDRIG brytt mig om min vikt. Jag skämtar inte. För många blir det en ångest, ett problem. Kommer inte ens ihåg att jag kände ett behov av att väga mig när jag var yngre. Den enda gången jag vägde mig var väl hos läkaren och på badhuset, haha. Det låter kanske klyshigt men det är faktiskt sant. Vikten tycker jag faktiskt är komplicerad. Man väger olika beroende på vilken tid på dygnet man väger sig, om man nyss varit på toa eller inte, om man druckit mycket eller lite vatten, om man består av mestadels fett eller muskler, hur långg eller kort man är, om man har underkläder eller vinterkläder på sig. Ja, ALLT spelar tusan roll när man väger sig! Därför tycker jag det är lite onödigt. Men det är såklart bra för dom som vill gå upp eller ner i vikt, man får ju en hint om ett resultat. Men det är klart jag väger mig då och då, bara för att vi har en våg här hemma. Men det är inget jag tänker på konstant, den finns bara där. Jag ville verkligen bara skriva detta för jag tycker allt för många hetsar kring vikten när det gäller träning. Klart jag kanske vill gå ner något kilo eller två men inte för att jag tycker jag är tjock utan för att jag vill få muskler och bli starkare!

Jag talar aldrig om min vikt men om vi säger såhär, hade jag skaffat gymkort nu för att gå ner i vikt hade det varit bortkastat eftersom att gå på kryckor är jäkligt bra träning! Jag gick ner 14 kilo under tiden jag gick på kryckor............. och än en gång spelar allt in. Tappade alla muskler i ena benet, blev tusen gånger starkare i det andra, fick träningsvärk i armarna av kryckorna mm. Så som jag sa, vikten är inte allt. Det är väl banne mig hur man trivs med sig själv som spelar roll? 

Gymmet.
Innan jag skadade knät tränade jag på ett gym här i umeå som heter USM. När jag nu skulle börja träna igen valde jag ett annat, step-in 24. Passar mig perfekt! Dom har öppet 24 timmar om dygnet alla dagar på året. Det ligger mitt i centrum vilket gör att man alltid har nära. Det tar typ 5 minuter för mig att cykla dit, great. Vad som även spelar in är mitt jobb. Jag jobbar så himla varierande tider så att slippa anpassa sig efter tider är jätteskönt. Skulle bara stressa annars över att hinna. Det negativa är att det inte finns några pass men det är faktiskt inte negativt för min del eftersom jag ändå inte hade kunnat gå på något sådant. Jag ska bara träna på egen hand. Kondition och maskiner! Gymmet är för övrigt väldigt fräscht då det bara är något år gammalt.

Haha vad tusan. Nu får jag ge mig. Tänkte bara skriva att jag har kommit igång med träningen igen och ville dela med mig av min glädje!

Jag fick halsbandet i juni av min kära mor. Men det var inte vilken dag som helst och inte heller vilken present som helst. Alla andra i min ålder hade 2 dagar tidigare tagit studenten vilket jag inte gjorde. Hösten 2010 valde jag att sluta skolan vilket jag aldrig ångrat en sekund men visst var det jobbigt då studentdagen kom. 

Min släkt och vänner hade ordnat en överraskningsmiddag åt mig! Inte för att jag tog studenten, utan för att jag är minst lika bra ändå. Hur fint gjort var inte det? Gissa vilken chock jag fick. Ni kan kolla i arkivet om ni vill, där finns bilder. I juni. Hur som helst. Halsbandet fick jag då av min mamma. Har haft det nästan varje dag sen dess. Älskar det! Det kanske inte syns, men hänget är ett hjärta. ♥

Efter min andra operation fick jag sjukgymnastik och rehabprogram. Kontaktade min sjukgymnast för någon månad sedan igen (hade inte varit där sedan andra operationen, i sept) eftersom jag hade så ont i knät fortfarande. Hon bokade en tid hos henne och när jag väl var där ledde det till ett läkarbesök några dagar senare. Besöket hos min läkare var väl varken eller. Fick veta att min menisk (det lilla som är kvar) fortfarande har en spricka genom sig och därav smärtan. Även att det klickar och har sig samt känns ostabilt beror såklart på det. Tyvärr är rehab och träning det enda som kan hjälpa, sa läkaren. Men han sa även "har du fortfarande ont inom 6 månader får du höra av dig igen.. och du vet vad som väntar om vi gör en magnetröntgen". Han syftade på en tredje operation. Fy, vill inte ens tänka tanken. Det som är mest drygt är att rehab och träning inte verkar hjälpa men att en operation inte kan garantera att det heller blir bättre? Vilket dilemma. Nåja, det var bara att fara hem och fortsätta som vanligt trots smärta osv. 

Vad tror ni inte jag gör idag?
Halkar när jag är ute på morgonpromenaden med Otis!! Förbannadejävlahelvetesskit. Ursäkta mitt ordförråd men i den situationen finns bara sådana tankar i huvudet. Såklart behövdes extremt lite för att knät ska kunna bli skadat igen så jag är ju alltid försiktig vad jag än gör, speciellt när jag är ute och går. Och ja, jag borde väl ha broddar (stavning?) men nu har jag inte det. Kan inte gå tillbaka och ändra något. Läget är som det är men jag är förbannad, så jäkla arg. Dels på min klantighet men även på sjukhuset. Visst, jag vet att dom gör allt dom kan men det finns ändå en besvikelse inom mig när jag tänker på att dom kunde tagit bort mer av min trasiga menisk under min första operation för då kanske min andra operation aldrig hänt? Och om min andra operation aldrig hänt hade jag inte behövt gå så länge på kryckor och få alla mina muskler i mitt vänstra ben att försvinna vilket gjort att jag inte behövt träna lika hårt och länge varje jäkla dag. Nä, en tanke leder till en annan. Nu är det som det är och jag kan inte göra något åt saken annat än att hoppas på det bästa och försöka tänka positivt.

Tänkte förklara det hela ytterligare (haha, hoppas ni orkar läsa..). Kan tänka mig att några av er undrar saker nu och för att underlätta för er svarar jag nu på mina "egna" frågor som jag kan tänka mig att ni funderar över. Men ni får självklart ställa en fråga eller skriva en kommentar ändå! Inte bara till detta inlägg heller, för min blogg är ju så mycket mer än mitt knä.

Knät är rätt så svullet, vilket det även var båda perioderna jag var sjukskriven. Jag var inte så jätteklantig när jag ramlade imorse. Det var inte is, trodde jag.. det såg ut som snö förutom att snön hade frusit till is, därav halkan. Kan inte sträcka ut benet helt, men kan böja det lite mer än det är böjt i alla fall.  Har riktigt ont i knävecket, troligtvis för att meniskskadan går ända dit. 

Detta kan ju gå över på en dag eller två, eller en vecka. Förhoppningsvis är det bara en rejäl smäll som gör att jag har tillfällit ont. Ni får gärna skicka positiv energi till mig! Eftersom jag ändå inte kan låta bli att tänka på hela cirkusen det var förra året med operationer, f-kassan, kryckor, VÄNTAN, läkarbesök, smärta mm. Sanningen? Jag är rädd, så fruktansvärt rädd över att vara med om det igen.
Inte en tredje gång. Jag vägrar.

Petter jobbar natt några dagar i rad nu så igår var jag och Otis hemma själv från kl 20. Rastade honom för sista gången just efter kl 23. Hade blåst ut alla ljusen, borstat tänderna, varit ut med soporna osv. Skulle just hoppa i säng och läsa en tidning innan jag skulle sova. Plötsligt hör jag hur det nästan dånar i lägenheten! Tanke nr 1 var "kanske det är snö/regn/istappar som slår mot rutan". Någon sekund senare inser jag att det verkligen är inne i lägenheten det låter. In till matrummet har vi ett kompostnät (eftersom Otis annars vill gå in där och tugga på mattan) och det låter precis som att någon står och skakar i det. Hjärtat slår i 190. Vågar knappt gå dit för att kolla, men jag måste. Hur som helst tänder jag lampan i matrummet och ser en STOR vattenpöl på bordet?! Vad tusan tänker jag. Släcker fort som attan lampan eftersom vatten+el=ingen bra kombo...

Ringer Petter som är på jobbet. Frågar vad sjutton jag ska göra och varför det är vatten. Antagligen kommer det från taket men ser inget för det är så mörkt. Tänder ljus där inne så man i alla fall ska se lite. Inser att det måste komma från "koppen" där eluttaget sitter i taket. Vi har en lampa från IKEA.. ni har säkert sett dom. Tror dom heter 'maskros' om jag inte minns fel. Eftersom den är så stor droppade det vatten från koppen, ner på lampan och till slut på bordet. Slutade i alla fall med att Petter kom hem, tog lös hela lampan (tur han är elekriker.. haha, så han knipsade bara av allting eftersom det var ihopkopplat) också kikade vi hur det såg ut. Svårt att förklara.. men eluttaget sitter som fast i en "rund ring" som ha lossnat från taket.. för att dra en lång historia kort ringde vi hyresvärden som sa att det hände exakt samma sak för 2 år sedan i denna lägenhet, i exakt samma rum. Beror på att vatten har tagit sig in i något rör troligtvis. Men verkar inte droppa mer vatten i nuläget så vi skulle avvakta och se.

Summan av kardemumman: Kom inte i säng förrän 01-tiden. Är glad att det var vatten som droppade och inte någon inbrottstjuv, haha. Fast det är inte så troligt men innan jag visste vad det var blev jag såklart rädd.
Nu får vi hålla tummarna att inge mer vatten vill komma på besök!

Ska dit för första gången idag. Har inskolning mån-tors denna vecka + att jag jobbar ett 24 h pass på lördag = ca 60 timmars jobb denna vecka. Haha. Galet. Nu ska jag försöka skynda mig lite, tänker absolut vara i god tid. Speciellt på min första dag. Gör inget tidsinställt inlägg utan vi hörs helt enkelt ikväll när jag slutat.

Hoppas ni får en bra start på denna vecka. ♥