2 veckor sedan sist. Har nästan, men bara nästan, glömt bort bloggen. Livet har så mycket annat att erbjuda så jag har valt att inte sitta så mycket vid datorn. Har säkert hänt mycket och samtidigt ingenting på 2 veckor.

 

Började måndagen för 2 veckor sedan med att bli förkyld. Låg helt däckad i 2 dagar men sedan var jag på bättringsvägen. Tränade fre, lör och sön. Måndag för en vecka sedan började som vanligt men vid lunchtid fick jag helt plötsligt FRUKTANSVÄRT ont vid skulderbladet. Kändes som en låsning, kunde knappt röra armen och nacken.. ja det kändes som en hemsk nackspärr. Fick tid hos en naprapat 16.30 - tacka för det! Han utförde mirakel, haha. Han tryckte och hade sig men ville att jag skulle komma tillbaka nästa måndag, alltså idag.

 

Var där idag på förmiddagen och nu är jag nog "botad". Förra gången sa han att jag har väldigt många låsningar mellan nacken och skulderbladet.. inte konstigt att det till slut blev som det blev. Dock var detta på höger sida men det är på vänster sida av nacken jag alltid är spänd, men allt hänger ju ihop. Inge roligt att jag alltid har ont där i alla fall, mer eller mindre. Man riktigt ser hur det ofta är en "bulle" där. Känner mig som en gammal tant med massa värk! Nu får det vara nog :)

 

Har inte tränat ordentligt på 2 veckor... visst har jag tränat (varit på gymmet) men har inte kört mitt vanliga träningschema. Har knappt kört nån styrka pga nacken och ryggen men idag ska jag börja lite försiktigt tänkte jag. Det är ju bra att hålla igång, jag får ju inte bli för stillasittande och stel heller. Fast det är nog ingen risk, så hyper som jag är ibland. Springer runt och städar, går ut med Otis, tränar, plockar undan, rensar. Hittar alltid nåt att göra. Men det är ju då det är skönt att kunna slänga sig i soffan på kvällen!

 

 

 

Har ni smakat granola? Så himla gott! Jag har provat denna smak men den är en favorit i skafferiet vårt. Brukar ha den i både yoghurt och kesella. Extra gott när man blandar i bär.

 

Nästan 2 veckor sedan sist, har varit lite upp och ner i humöret/känslorna/huvudet. Mycket beroende på min ADD och stress. Något jag lärt mig senaste åren är att när samhällets förväntningar blir för stora så orkar inte min kropp. Med min vilja och envishet kommer jag långt men jag glömmer ofta att känna efter men framför allt att våga lita på min magkänsla. Det låter så fel när jag säger "jag orkar inte" även om så är fallet. Jag orkar inte all press. Mycket är pga min skolgång. Eftersom jag ska plugga till hösten (läsa in gymnasiet) rivs gamla sår upp. Skolan borde innebära så många positiva saker men för mig har den präglats av mestadels negativa ting. Orkar inte dra upp allting som varit under alla år men ni som känner mig vet.

 

Jag har träffat en studievägledare 3 gånger senaste veckorna vilket varit skönt. Jag behöver få hjälp med många saker inom skolan hur svårt det än är att inse det för mig själv. Jag är 22 år och har inte en gymnasieexamen, bara att ha det hängde över sig är stor. Längtar ändå till skolan. En nystart tredje gången gillt. Ny skola. Komvux. Mer seriöst än gymnasiet. Nya vänner. Ny miljö. Ny vardag. Rädslan finns inom mig fast jag försöker vara stark. Måste vara stark. Denna gången ska jag klara det, inget annat finns på kartan.

 

Förra helgen kom bakslaget. Har nog aldrig varit så rädd för mig själv. Panikångest. Jag har extrem spindelfobi så jag har fått det några gånger förut men aldrig som i lördags. Då var det inte för någon jävla spindel, då var det för att jag inte orkade. Min kropp orkade inte. Försöker att leva upp till samhällets krav fungerar inte för mig. Behöver gå min egen väg för att lyckas. Hitta genvägar när saker inte blir som man tänkt sig. Annars blir det som förra helgen. La mig i sängen redan 21.30 (på en lördag!), tårarna började rinna. Brydde mig inte om någonting annat än att jag bara ville vara där - just då. I sängen. Sova i minst en månad. Energinivån var inte på noll, den var på minus. Kände hur ångesten växte inom mig. Hur jag sen började få panik. Kvävningskänslor. Trodde jag höll på dö. Varenda muskel i kroppen spände sig. Hade täcket i mina händer och kramade så hårt jag kunde. Funderade om detta var slutet. Slutet på allt. Jag kan inte ens förstå att jag sitter här och skriver detta som varenda människa på denna jord kan läsa. Men jag känner att jag vill, jag behöver skriva av mig. Känns som en slags terapi. Jag vill dela med mig. Kanske finns det någon som känner igen sig. Det sista jag vill är att någon känner sig ensam och inte tror att någon förstår. Jag förstår. 

 

För att jag ska må så bra som möjligt behövs många viktiga faktorer. Speciellt till hösten. Jag måste må bra för att skolgången ska fungera, annars blir det bara som förut - och det tänker jag inte låta hända. Aldrig någonsin. Det är nu eller aldrig. Jag vill detta.

 

På onsdag ska jag träffa studievägledaren och då besluta vilka kurser jag ska läsa samt att han ska hjälpa mig med ansökan. Förvirring är bara förnamnet. Känner mig både glad och ledsen på samma gång. Det som är mest jobbigt egentligen är att det är för många saker som ska göras. Kontroll tycker jag om att ha. När jag vet hur jag ska göra och när. Vet jag inte det faller världen samman bit för bit och ibland hela världen samtidigt, som förra helgen.

 

Det kommer krävas mycket. Jag & Petter kommer nog testas på vårt förhållande som aldrig förut. Han jobbar 07-16 och jag kommer studera vilket betyder att jag inte är ledig på samma sätt som honom när skolan är slut. Med mina koncentrationssvårigheter vet jag inte ännu hur det kommer gå men att det ska gå det vet jag. En utmaning minst sagt men jag är redo för att ta den.

 

Fick ett rosa påskägg av mamma och ett gulligt med påskmotiv av hennes karl i torsdags. Hihi! Man blir som barn på nytt.

Fast då har jag heller inte riktigt insett att jag är 22 år... 

 

 

Jag, Petter och Otis har spenderat tiden hos Petters farmor och farfar tillsammans med några andra släktingar. Är alltid skönt att komma ifrån storstoadspulsen för en stund. Känna lugnet, höra tystnaden och andas frisk luft. Man kan inte gå miste om att de bor ute på landet... när vi kom dit i fredags fick vi höra att Petters farfar samma dag hade sett Junsele-vargen gått på vägen utanför deras hus?! Riktigt obehagligt tyckte jag. Men den hade nog hunnit en bit när vi kom dit fast det finns ju björnar och gud vet allt där i skogen runt omkring haha. 

 

En dag tog vi skotern och pulkan ut till en stor sjö där vi pimplade, grillade korv och njöt av solens närvaro. Livet! Bilden här ovan är tagen ute på isen. Otis fick springa lös hela dagen vilket han tyckte var superkul såklart. Han fick även åka pulka för första gången! En pulka/kälke som man har bakom skotern ni vet. Inte en pulka man åker utför med, haha. Jag och Otis satt själv i den. Först satt han bredvid mig, jag höll kort koppel och en arm runt honom. Åkte bara någon minut innan vi skulle svänga höger men då hoppade Otis över mig och var på väg att hoppa ur.. han ville fortsätta rakt fram på spåret vi hade kört. Så tokigt. Men vi körde ju inte så fort och speciellt inte i svängen så det var absolut ingen fara. Vi stannade direkt och istället fick Otis ligga nere på golvet mellan mina ben. Då gick det toppen! Vi gjorde nog fel från början, han borde legat där direkt. Lätt att vara efterklok.

 

Resten av färden var han inte alls orolig, tvärtom. Han låg så tryggt och bra att han faktiskt höll på somna. Vi har även tränat inkallning bakom huset. Där finns en stor åker (som naturligtvis är täckt av snö nu) som var perfekt att träna på. Ska inte säga att Otis varit dålig på inkallning mycket beror nog på mig och Petter. Ofta när vi haft Otis lös och ska ropa på honom vill han inte komma eftersom han förknippar det med att vi ska fara hem, åka bil  hem eller gå inomhus. Så under helgen har vi tränat korta stunder på åkern genom att kalla på honom och när han kommer berömmer vi direkt genom rösten eller godis. Men inte godis varje gång utan ungefär varannan. Vi tog inte honom i koppel utan lät honom bara komma till oss och sedan fick han springa igen. Bara på en dag gick det mycket bättre!! Så roligt att se framgång :) 

 

Oj vad jag skriver. Märks att jag inte bloggat på ett tag tror jag.

Ska försöka bli bättre på det.