Hej vänner! ♥
Har ni smakat granola? Så himla gott! Jag har provat denna smak men den är en favorit i skafferiet vårt. Brukar ha den i både yoghurt och kesella. Extra gott när man blandar i bär.
Nästan 2 veckor sedan sist, har varit lite upp och ner i humöret/känslorna/huvudet. Mycket beroende på min ADD och stress. Något jag lärt mig senaste åren är att när samhällets förväntningar blir för stora så orkar inte min kropp. Med min vilja och envishet kommer jag långt men jag glömmer ofta att känna efter men framför allt att våga lita på min magkänsla. Det låter så fel när jag säger "jag orkar inte" även om så är fallet. Jag orkar inte all press. Mycket är pga min skolgång. Eftersom jag ska plugga till hösten (läsa in gymnasiet) rivs gamla sår upp. Skolan borde innebära så många positiva saker men för mig har den präglats av mestadels negativa ting. Orkar inte dra upp allting som varit under alla år men ni som känner mig vet.
Jag har träffat en studievägledare 3 gånger senaste veckorna vilket varit skönt. Jag behöver få hjälp med många saker inom skolan hur svårt det än är att inse det för mig själv. Jag är 22 år och har inte en gymnasieexamen, bara att ha det hängde över sig är stor. Längtar ändå till skolan. En nystart tredje gången gillt. Ny skola. Komvux. Mer seriöst än gymnasiet. Nya vänner. Ny miljö. Ny vardag. Rädslan finns inom mig fast jag försöker vara stark. Måste vara stark. Denna gången ska jag klara det, inget annat finns på kartan.
Förra helgen kom bakslaget. Har nog aldrig varit så rädd för mig själv. Panikångest. Jag har extrem spindelfobi så jag har fått det några gånger förut men aldrig som i lördags. Då var det inte för någon jävla spindel, då var det för att jag inte orkade. Min kropp orkade inte. Försöker att leva upp till samhällets krav fungerar inte för mig. Behöver gå min egen väg för att lyckas. Hitta genvägar när saker inte blir som man tänkt sig. Annars blir det som förra helgen. La mig i sängen redan 21.30 (på en lördag!), tårarna började rinna. Brydde mig inte om någonting annat än att jag bara ville vara där - just då. I sängen. Sova i minst en månad. Energinivån var inte på noll, den var på minus. Kände hur ångesten växte inom mig. Hur jag sen började få panik. Kvävningskänslor. Trodde jag höll på dö. Varenda muskel i kroppen spände sig. Hade täcket i mina händer och kramade så hårt jag kunde. Funderade om detta var slutet. Slutet på allt. Jag kan inte ens förstå att jag sitter här och skriver detta som varenda människa på denna jord kan läsa. Men jag känner att jag vill, jag behöver skriva av mig. Känns som en slags terapi. Jag vill dela med mig. Kanske finns det någon som känner igen sig. Det sista jag vill är att någon känner sig ensam och inte tror att någon förstår. Jag förstår.
För att jag ska må så bra som möjligt behövs många viktiga faktorer. Speciellt till hösten. Jag måste må bra för att skolgången ska fungera, annars blir det bara som förut - och det tänker jag inte låta hända. Aldrig någonsin. Det är nu eller aldrig. Jag vill detta.
På onsdag ska jag träffa studievägledaren och då besluta vilka kurser jag ska läsa samt att han ska hjälpa mig med ansökan. Förvirring är bara förnamnet. Känner mig både glad och ledsen på samma gång. Det som är mest jobbigt egentligen är att det är för många saker som ska göras. Kontroll tycker jag om att ha. När jag vet hur jag ska göra och när. Vet jag inte det faller världen samman bit för bit och ibland hela världen samtidigt, som förra helgen.
Det kommer krävas mycket. Jag & Petter kommer nog testas på vårt förhållande som aldrig förut. Han jobbar 07-16 och jag kommer studera vilket betyder att jag inte är ledig på samma sätt som honom när skolan är slut. Med mina koncentrationssvårigheter vet jag inte ännu hur det kommer gå men att det ska gå det vet jag. En utmaning minst sagt men jag är redo för att ta den.
