Jag, Petter och Otis har spenderat tiden hos Petters farmor och farfar tillsammans med några andra släktingar. Är alltid skönt att komma ifrån storstoadspulsen för en stund. Känna lugnet, höra tystnaden och andas frisk luft. Man kan inte gå miste om att de bor ute på landet... när vi kom dit i fredags fick vi höra att Petters farfar samma dag hade sett Junsele-vargen gått på vägen utanför deras hus?! Riktigt obehagligt tyckte jag. Men den hade nog hunnit en bit när vi kom dit fast det finns ju björnar och gud vet allt där i skogen runt omkring haha. 

 

En dag tog vi skotern och pulkan ut till en stor sjö där vi pimplade, grillade korv och njöt av solens närvaro. Livet! Bilden här ovan är tagen ute på isen. Otis fick springa lös hela dagen vilket han tyckte var superkul såklart. Han fick även åka pulka för första gången! En pulka/kälke som man har bakom skotern ni vet. Inte en pulka man åker utför med, haha. Jag och Otis satt själv i den. Först satt han bredvid mig, jag höll kort koppel och en arm runt honom. Åkte bara någon minut innan vi skulle svänga höger men då hoppade Otis över mig och var på väg att hoppa ur.. han ville fortsätta rakt fram på spåret vi hade kört. Så tokigt. Men vi körde ju inte så fort och speciellt inte i svängen så det var absolut ingen fara. Vi stannade direkt och istället fick Otis ligga nere på golvet mellan mina ben. Då gick det toppen! Vi gjorde nog fel från början, han borde legat där direkt. Lätt att vara efterklok.

 

Resten av färden var han inte alls orolig, tvärtom. Han låg så tryggt och bra att han faktiskt höll på somna. Vi har även tränat inkallning bakom huset. Där finns en stor åker (som naturligtvis är täckt av snö nu) som var perfekt att träna på. Ska inte säga att Otis varit dålig på inkallning mycket beror nog på mig och Petter. Ofta när vi haft Otis lös och ska ropa på honom vill han inte komma eftersom han förknippar det med att vi ska fara hem, åka bil  hem eller gå inomhus. Så under helgen har vi tränat korta stunder på åkern genom att kalla på honom och när han kommer berömmer vi direkt genom rösten eller godis. Men inte godis varje gång utan ungefär varannan. Vi tog inte honom i koppel utan lät honom bara komma till oss och sedan fick han springa igen. Bara på en dag gick det mycket bättre!! Så roligt att se framgång :) 

 

Oj vad jag skriver. Märks att jag inte bloggat på ett tag tror jag.

Ska försöka bli bättre på det.