Idag kan jag ta till mig orden i meningen och förstå dom på ett annat sätt. För det är ju faktiskt så det var.. jag såg livets alla utmaningar som en enda stor hopplöshet till slut. Men en vacker dag (hur sagolikt lät inte det där? haha) fick jag bevis på vem jag var. Eller.. det där kan bli fel. Jag menar inte att jag är min diagnos, men från och med den dagen har jag kunnat bearbeta saker på ett annorlunda sätt. Livet har fått en ny mening tack vare de nya verktygen jag fick verktygslådan. Alla utmaningar längs livets gång hjälper oss upptäcka vem vi är. Vem är jag? Hur skulle jag veta vem jag är om jag aldrig möter på några hinder? Tåls att tänka på. Livet innehåller med- och motgångar.

Jo just det, också blev jag sådär "djup" som jag kan bli ibland..

.. vilket inte var tanken just idag. Speciellt inte när klockan precis visade 00.40. Måste sova. Vill i alla fall bara berätta för er vad jag gjorde idag. Var på 'Psykiatriska kliniken' på NUS eftersom en remiss skickats dit. Ni som hängt med ett bra tag vet att jag förra hösten fick min diagnos, ADD, i Skellefteå. Har hela tiden gått där på uppföljningar osv. men eftersom jag bor i Umeå underlättar det såklart om jag går här istället. Så en remiss skickade hit till Umeå och idag fick jag komma. Träffade faktiskt en riktig thärlig kvinna! Tro mig, jag har varit på många turer inom sjukhuset så jag vet att alla människor trivs man inte med. Men denna gång kändes det jättebra. SKÖNT. Kunde liksom andas ut ganska snabbt då jag kom in i rummet där vi satt och pratade. Hon hade läst på om min bakgrund, varför jag var där och sådant. Hade ställt in mig på typ 100 frågor eftersom det alltid är så.. men skillnaden denna gången var väl att jag inte behövde förklara mig på samma sätt. Förut har jag inte kunnat sätta ord på hur jag känner, men eftersom hon visste att jag har ADD avslutade hon ibland mina meningar för hon förstod direkt hur jag menade. En sak som var lite komisk var att hon flera gånger sa "ja, det är typiskt för ADD" och sådana saker. Kändes skönt att få lite bekräftelse på att mina svårigheter faktiskt existerar även om det ofta inte verkar så utåt. Hur som helst, ett väldigt bra besök för min del. Något jag även gillade var att hon i början berättade varför jag var där, utan att jag ens behövde fråga. Hon sa något i stil med:

- Det är ju såhär Micaela, att du är ju här för att vi har fått en remiss från Skellefteå. Vi kommer inte bedöma (det stod "bedömingssamtal" på kallelsen jag fick hem i brevlådan) om du är i behov av hjälp utan istället vilken hjälp du behöver.

Att få höra det ganska direkt gjorde att jag fick ett lugn inom mig. Hade som funderat över det där några veckor. Hon ska ringa mig om 1,5-2 veckor och säga vad dom kom fram till. Troligtvis blir jag skickad till ADHD-mottagningen (ja, dom har tydligen en mottagning för det). Efter telefonsamtalet dröjer det ca 5-6 veckor innan jag får komma dit. Så ja.. nu får jag helt enkelt vänta på det där samtalet och sedan vars jag ska få komma. Man får ta en sak i taget. Något som dock kan hända är väl att vi höjer medicinen.. allt är som ett expriment. Man får prova sig fram hela tiden. Inte bara när det gäller medicin utan hela tiden i vardagen.

Jag menar. Tänk dig detta scenario:

Du lagar mat. Du måste koncentrera dig stenhårt på varje rörelse. Gör du något i fel ordning känns allt kaos. Du tvingas ändå laga maten för det måste ju göras. Kommer någon annan person och t.ex. bara rör om i kastrullen/stekpannan kan det förstöra mycket. Då tappar du kontrollen över matlagningen. Samtidigt som du redan tappat bort dig 3 gånger ska du vara irriterad på att personen bara rörde om, även fast du egentligen vet att det gjorde ingen skada, men du är irriterad och nästan arg ändå. Fläkten är på hela tiden vilket inte bara är en stress utan även ett störande moment. Det går liksom inte prata med dig då fläkten är på. Du säger va hela tiden bara för du inte kan koncentrera dig på vad som sägs för maten tar upp all din koncentration. Ju mer du försöker anstränga dig desto värre blir det. Du blir frustrerad på dig själv eftersom du ständigt påminns om alla svårigheter du har.

Bara en minuts insyn om hur en "enkel" vardagssak kan vara för mig. Jag menar att mycket får man lära sig själv eller hjälpa andra hur dom ska göra. Petter vet att han måste komma till köket och kanske säga samma sak 5 gånger, men han accepterar det. Klart han blir irriterad många gånger och ropar saker men orkar inte säga samma sak 2 gånger så han säger "det var inget" vilket gör mig irriterad osv. Det blir ju en ond cirkel många gånger.. men det är inget jag kan haka upp mig på. Det är vardagsmat för mig. Värre situationer finns verkligen. Nästan så att jag har lust att skratta åt mig själv, bara för det är så lustigt. Jag är som antingen eller. Antingen missar jag bussen eller så står jag och väntar på den i 15 minuter. Antingen är jag inte alls koncentrerad men kan ändå hyperfokusera. Hatar när andra avbryter mig själv men avbryter ofta andra. Fast det har ju med koncentrationen att göra. Jag gör det omedvetet.. bara för att säger jag inte saker direkt glömmer jag ofta bort vad jag skulle säga.

Nä herregud, nu måste jag sluta. Skrivandet blir ofta en hyperfokusering som ni märker.. både bra och dåligt. Orkar absolut inte läsa vad jag skrivit, men jag hoppas det blev någorlunda läsbart. Nu ska jag göra som Otis -SOVA!