Har varit vaken drygt 2 timmar men känns som jag inte har åstadkommit någonting. Steg ju upp för att kunna hinna ta det lugnt innan jobbet eftersom jag vet att jag behöver det, för att orka. Måste ringa samtalet igen eftersom ingen svarade. Måste deklarera. Måste diska. Måste bädda. Måste äta lunch. Måste packa väskan. Måste göra mig klar. Måste göra det ena efter det andra. Det lustiga med alla dessa måsten är att jag är hindret. Om jag bara kunde tänka lite annorlunda. Om jag bara kunde släppa oron. Om jag bara kunde släppa alla måsten. För även fast alla dessa måsten finns inuti mig vet jag innerst inne att jag inte måste allting. Där krockar det. Istället för att göra något blir det ingenting. När jag väl orkar göra flera saker nu på förmiddagen kör jag slut på mig själv efter bara några minuter och sedan dör lite i soffan. måste. återhämta. mig.För att slippa ångesten ska jag göra en liten plan för vad jag ska göra innan jag går till jobbet. NU ska jag göra detta, annars blir allting inte av och jag får som vanligt stressa.

• Diska
• Ringa samtalet
• Bädda
• Deklarera ångrar mig. Det får bli ikväll..
• Packa allt som ska med till jobbet
• Äta lunch
• Fortsätta se American Idol
• Gå till jobbet

Jag vill inte att detta ska bli ett "deppinlägg" för det mesta går faktiskt bra nu, mestadels. Men det går inte på en dag. Ett litet steg varje dag är ett steg närmare. Det krävs en himla massa energi, tårar, förvirring, irritation, ilska, envishet, beslutsamhet men även en massa kramar, leenden, fina människor, kloka ord och mod. När man känner att man kommit en bit på vägen så inser man att allting har varit värt det. Man växer som människa, mer än vad man tror.