Ord om natten.
Egentligen känner jag mig inte så väldans trött även fast klockan närmar sig midnatt. Om jag känner mig själv, vilket jag gör väldigt bra, kommer jag ändå somna ganska direkt då jag lagt mig. Datorn och tvn kan spela en ett spratt om man blir alldeles för inne i det. För att kunna få en god natts sömn borde man stänga av allting 30-60 minuter innan man lägger sig/somnar så man slappnar av. Fast när jag tänker efter kanske det inte gäller alla, för vi är ju alla olika.
Min hjärna är konstant på högvarv vilket leder till att jag har väldigt svårt för att slappna av. Även om jag ligger och vilar eller försöker sova blir jag rastlös efter bara några sekunder. Betydelsen utav detta är inte att jag springer runt helt hysteriskt (även om det också kan hända, såklart) utan istället är det som att min hjärna springer omkring inuti mitt huvud. I och med att jag blir rastlös tänker jag därav också mer och mer. Ibland känns det hopplöst att förklara för er hur det är för mig, men någonstans vill jag bara få människor att förstå hur det kan vara för oss som har diagnosen ADD. Givetvis finns det säkert många som känner igen sig i det jag skriver som inte har en diagnos och kanske vissa som har samma diagnos som mig fast inte känner igen sig så mycket. Även vi som har samma diagnoser har ju olika personligheter, det får inte heller glömmas. Vi är alla lika men ändå så olika. Precis som du & jag.
Något som vi trots allt har gemensamt är detta kaos inombords. För mig leder alla tankar till ångest. Oron finns ofta, nästan alltid, inom mig. Men när tankarna börjar snurra helt okontrollerat är stunden då världen brakar samman. Egentligen är det inte så illa men för mig känns det så. Önskar jag kunde förklara på ett bättre sätt, för hur jag än skriver eller säger det är det omöjligt att beskriva känslan inombords. Även där har vi något att spinna vidare på - att alltid vilja vara bättre. Hur mycket jag än försöker, kämpar och lyckas med saker och ting känns det alltid som jag kan göra något bättre. Kunde gjort si eller så. Varför ska just jag tycka detta är svårt när andra tycker det är lätt. Om jag ändrade på detta skulle det varit bättre. Den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd.
Ni som känner mig eller läser denna blogg vet att jag har en tendens till att bara skriva saker helt oplanerat. Detta inlägg skulle egentligen bara handla om att jag ville säga god natt eftersom jag har tänkt sova. Antar att mina oplanerade texter blir som bäst. Som alltid är det rakt från hjärtat. Ärligt. Jag bryr mig för mycket om andra för att sluta skriva, det kommer jag aldrig att göra. Så länge någon där ute uppskattar eller känner igen sig i det jag skriver så är det värt varenda sekund och bokstav. Bokstavsbarn - vi är speciella på alla bra sätt som finns. Det är inget negativt så länge man vänder sina svårigheter till lättheter.
Ordinary people.
Hey guys!
Med frusna fötter sitter jag åter igen inomhus - skönt! Inte skönt med frusna fötter men skönt att få komma in i värmen. Tog en promenad till byggnaden där jag hade en bokad tid. Var på halvårskontroll för min medicin. Lite spännande och intressant att se hur senaste 6 månaderna har varit. Utan att låta otrevlig tänker jag inte berätta så mycket mer om det. Jag är väldigt öppen här på bloggen men just när det gäller medicin tänker jag inte uttala mig speciellt mycket. Alla är olika och unika.
Tankar på en fredagseftermiddag.
De flesta dagar försöker jag vara så som samhället förväntar sig att en 20årig tjej ska vara. Givetvis är det individuellt och skiftar från person till person men några saker finns där trots allt. De som inte känner mig eller vet om mina svårigheter skulle förmodligen tro att jag har stått på studentflaket och skrikit mig hes. Dansat hela natten lång för att sedan gå hem längs gatan. Jublat över friheten. Spenderat hela sommaren till att göra saker jag endast drömt om. Flyttat till en annan stad. Rest utomlands med mina vänner. Fått för sig att ta en roadtrip där slutdestinationen är okänd. Överlevt sommaren för att sedan ta steget till hösten. Fått heltidsjobb. Älskar jobbet. Umgås med vänner. Inga bekymmer. Det är nu livet är som bäst.
Jag önskar att ovanstående meningar var min sanning men att säga det vore att ljuga, både för andra och mig själv. Istället sitter jag här med ett knä som jag opererade för exakt en vecka sedan. Varit sjukskriven sedan november då skadan skedde. Gått om 8an på högstadiet. Hoppade av skolan sista året på gymnasiet. Söker jobb som en galning. I många ögon skulle detta kallas misslyckande, jag har misslyckats. Ni tror säkert att detta inlägg handlar om att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller något i den stilen. Om så är fallet, låt mig tala om att min mening är exakt tvärtom.
För alla där ute som inte har någon aning om vad dom talar om. Har ni aldrig hört talas om ADD eller inte vet vad det innebär – då har ni kommit rätt. För alla er där ute som känner sig misslyckade – då har ni kommit rätt. För alla er där ute som har någon i sin närhet med ADD – då har ni kommit rätt. För alla er där ute som är som jag – ni har definitivt kommit rätt. Jag vill skapa det jag hade behövt både innan och efter jag fick min diagnos. I många situationer är det tabu att prata öppet om ett neuropsykiatriskt funktionshinder. I min värld är det mer än välkommet. Berätta, diskutera och kanske träffa andra som är exakt som DU. Synen som idag finns på npf är inte rättvis. Här vill jag dock förtydliga att jag vill inte dra alla över en kam. Jag menar bara att det är många där ute som inte har erfarenhet eller kunskap gällande npf, speciellt ADD och det vill jag ändra på.
Om vi backar bandet till där inlägget började. De flesta dagar försöker jag vara så som samhället förväntar sig att en 20årig tjej ska vara. Exemplet jag beskrev i första stycket var någon annans sanning. Min egen sanning skiljer sig från mängden. Egentligen skulle jag stått på det omtalade studentflaket i juni -10. I 8an gick jag om ett år så då blev ju även studenten ett år längre bort. Egentligen skulle jag stå där om 3 månader. I 2an fick jag veta att jag skulle behöva gå ett fjärde år på gymnasiet men skulle ändå få ta studenten med min klass och sedan börja till hösten igen för att gå de kurser jag inte klarat eller inte gjort. Hoppade av skolan i 3an i mitten av höstterminen, samtidigt som jag fick min diagnos. Jag har haft magproblem, två olika problem dessutom. Jag har haft anfall. Jag har gått om 8an. Jag har hoppat av gymnasiet. Jag har inte tagit studenten. Jag är sjukskriven för att jag skadade mitt knä. Jag har just opererat mitt knä. Jag fick min diagnos för 6 månader sedan. Jag äter medicin. Men vet ni vad? Jag har inte misslyckats. Det är skillnad mellan att ge upp och att fortsätta kämpa.
Mina svårigheter är något jag alltid kommer bära med mig men det betyder inte att hela livet kommer bestå av svårigheter. För min egen skull är det dags att inse allting jag redan har åstadkommit och se ljust på det som komma skall. Självklart har jag mina dåliga dagar, stunder jag inte orkar någonting, motivation som tar slut innan den ens börjat, ångest, trötthet och slut på energi. Jag låter mig själv ha dessa dagar för jag vet att morgondagen är bättre. Istället för att tänka på allt jag inte har gjort som många andra har ska jag tänka på allting jag faktiskt har gjort.
Flyttat hemifrån vid 18 års ålder till en annan stad. Lyckats pendla 28 mil tur och retur i ett år under gymnasietiden. Haft 3 olika jobb under mina 20 år. Äldreboende, lokalvårdare och personlig assistent som är mitt nuvarande sedan ett år tillbaka. Jag vågar ta för mig saker jag aldrig tidigare ens vågat tänka en tanke på. Bor centralt i en 2a tillsammans med min sambo som jag varit tillsammans med i 2,5 år. Har en fantastisk mamma som alltid funnits vid min sida och kämpat med mig men ofta även för mig de stunder jag själv inte orkat. Skulle kunna räkna upp tusentals saker till men detta får räcka för denna stund. Plus allt detta är nog min största bedrift mig själv. Hur jag har utvecklats som person är tack vare allting jag gått igenom. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv och tänker aldrig göra det heller. Om det inte vore för allt detta skulle jag inte vara den jag är.
På tal om det jag skrev i början tänker jag inte se det som något negativt utan istället vända det till något positivt. En dag kommer jag sätta mig i skolbänken igen för att plugga så jag får alla gymnasiebetyg. Till sommaren väntar en resa till turkiet med min familj. Sommaren kanske även bjuder på en familjemedlem.. och nej ni behöver inte oroa er, det är ingen bebis utan en hund! I december kanske det blir en Thailandsresa. Jobb har jag redan men söker även fler. Kanske drar iväg som au-pair framöver. Kanske flyttar till Göteborg. Det jag vill komma fram till är att mitt liv är så mycket mer än skola och alla måsten. Dock är det här misslyckanden skapas. Har man inte en gymnasieutbildning som man har tagit examen i räknas det inte. Det spelar ingen roll hur duktig du är i något, chansen att få jobb är liten, speciellt om du nämner att du är annorlunda. Jag vänder trenden. Jag har jobb. Jag har en sambo, familj, släkt och vänner som är helt underbara. Jag kan göra vad jag vill i denna stund och vill jag resa, jobba eller plugga så tänker jag göra det! Har jag tagit mig såhär långt kan jag inte ge upp, det finns inte i min värld.
Det är nu livet är som bäst. Jag måste bara inse det själv.
Som vanligt blev det en långt text. När mina fingrar väl får för sig att skriva då blir det glöd! Kanske lite osammanhängande men det reflekterar ju även hur jag är. Hoppar från en sak till en annan. Hade inget enskilt syfte när jag började skriva texten utan jag skriver direkt från hjärtat. Ändrar bara om det blir stavfel eller liknande. Direkt från hjärnan och hjärtat, det blir ärligast och mest äkta så.
När allting egentligen är ingentig.
Stressad över allting som egentligen är ingenting men i slutändan trots allt är allting. Önskar jag kunde sätta fingret på det så alla inklusive mig själv kunde förstå. Å andra sidan vet jag redan varför jag är såhär men det ändrar inte det faktum att jag inte varje dag vill vara som jag är. Jag är jag och du är du. Blablabla. Troligtvis är morgondagen en bättre dag men ärligt, vad hjälper det idag? Jag är trött på att åka denna bergodalbana!
Idag känns allt detta som alltid eller aldrig men jag vet inombords att imorgon kommer jag bytt ut dom mot sällan eller ofta. Önskar jag bara kunde se en film eller något samtidigt som jag får slappna av men inte fan ska det gå heller. Önskar det fanns ett facit jag kunde tjuvkolla i när dagar som dessa dyker upp. Mer eller mindre varje dag. Omgivningen tycks se skillnad sedan jag började med medicinen, varför ser jag det inte själv? Jag mår exakt likadant, känner mig likadan och tänker likadant. Vet inte vad jag vill. Vet inte. Ja, som vanligt vet jag fasen ingenting. Det enda jag vet är hur jag känner idag. Oro, ångest, press, stress, ilska, besvikelse, huvudvärk, trötthet och alla andra tusen saker som jag inte orkar nämna. Och nej, min mening med detta är inte att ni ska tycka synd om mig.. jag är bara ärlig så att ni ska förstå. Jag tänker inte låtsas som allt är bra när verkligheten är en annan. Ska tvinga mig själv att bara se film/tv ikväll, i förhoppning att kunna glömma allting för en liten stund. Vi hörs imorgon när jag förhoppningsvis känner lite lycka och glädje mitt i allting.
Säg mig, hur tusan ska man orka när man inte har någon kraft. Den som kommer på ett svar får en guldstjärna.
Att aldrig kunna påverka hur man tänker eller mår. Att aldrig känna sig felfri. Att aldrig kunna njuta fullt ut. Att aldrig kunna vara ordningssam. Att aldrig vara nöjd. Att aldrig kunna förklara. Att aldrig orka. Att aldrig kunna koncentrera sig. Att aldrig trivas. Att aldrig göra det man borde. Att aldrig lära sig. Att aldrig vilja vara sig själv.
Att alltid känna sig misslyckad. Att alltid vara rastlös. Att alltid vara stressad. Att alltid vara trött. Att alltid känna tryck över bröstet. Att alltid tänka. Att alltid känna sig hopplös. Att alltid ha dåligt samvete. Att alltid vara på högvarv. Att alltid ha ett kaos i hjärnan. Att alltid känna en massa måsten. Att alltid vilja vara någon annan.
Idag känns allt detta som alltid eller aldrig men jag vet inombords att imorgon kommer jag bytt ut dom mot sällan eller ofta. Önskar jag bara kunde se en film eller något samtidigt som jag får slappna av men inte fan ska det gå heller. Önskar det fanns ett facit jag kunde tjuvkolla i när dagar som dessa dyker upp. Mer eller mindre varje dag. Omgivningen tycks se skillnad sedan jag började med medicinen, varför ser jag det inte själv? Jag mår exakt likadant, känner mig likadan och tänker likadant. Vet inte vad jag vill. Vet inte. Ja, som vanligt vet jag fasen ingenting. Det enda jag vet är hur jag känner idag. Oro, ångest, press, stress, ilska, besvikelse, huvudvärk, trötthet och alla andra tusen saker som jag inte orkar nämna. Och nej, min mening med detta är inte att ni ska tycka synd om mig.. jag är bara ärlig så att ni ska förstå. Jag tänker inte låtsas som allt är bra när verkligheten är en annan. Ska tvinga mig själv att bara se film/tv ikväll, i förhoppning att kunna glömma allting för en liten stund. Vi hörs imorgon när jag förhoppningsvis känner lite lycka och glädje mitt i allting.
Säg mig, hur tusan ska man orka när man inte har någon kraft. Den som kommer på ett svar får en guldstjärna.
Bad day.
Egentligen orkar jag inte skriva men ibland brukar det mot förmodan kännas pyttelite bättre, om inte lättare. Vi har alla våra dåliga dagar och just idag är en sådan för mig. Morgonen började helt okej men fram mot lunch började nervositeten samt oron krypa sig på. Resultatet av detta brukar aningen bli ångest eller gråtattacker. Det sistnämnda har jag just haft. Även om jag så gärna vill styra undan alla tankar är min vilja inte tillräckligt stark. Å andra sidan är det inte alla tankar som är jobbiga idag, det är alla måsten. Fast allting jag måste göra förvandlas automatiskt till en tanke - därav tusen tankar. Ofta när jag väl fått bort en utav alla saker dyker det alltid upp något nytt. Jag vet vad det kallas, livet. Det är oundvikligt vilket jag självklart förstår men lika jobbigt är känslan för det.
Till att börja med hatar jag papper. Lösa papper är det värsta som finns. Trots allt har jag ändå lyckats göra ordning bland alla mina papper vilket är väldigt skönt. Nästa dag då posten kommer ska det bli rörigt igen. Inte bland alla papper utan i mitt huvud. Så fort jag har hyffsat kontroll blir det kaos när minsta lilla sak dyker upp. Det behöver inte vara något stort, det kan vara ett brev som kommer med posten. På tal om kontroll så handlar det mesta om just det. Har jag inte kontroll har det mesta en tendens att bli fel och det är där skon klämmer. Jag vill ha det på mitt vis, göra det när jag vill och veta exakt vad som pågår varje sekund. Men så har jag alltid varit så någon gång tror man att jag ska lära mig men hur ska det gå när man tappar kontrollen stup i kvarten?
Märkligt minst sagt. Hur jag kan gå från att haft en rätt lugn morgon till hjärtklappning, oro, ångest och tankar, till gråtattack för att sedan sätta mig och skriva detta. Inte konstigt att humöret flyger åt höger och vänster när känslorna gör desamma. Kanske kommer vi tillbaka till kontrollen. Jag vill bestämma hur jag ska må just denna sekund, inte vara ett oförutsägbart moln som ena sekunden är vitt för att på mindre än ett ögonblick bli svart med blixtrar och störtregn. En ganska bra beskrivning på mig.
Sedan kan jag ju såklart alltid låtsas som jag gjort sedan jag var liten. Eller förresten, jag ska nog inte kalla det låtsas.. dölja är ett bättre ord. Vi med ADD är experter på att inte synas eller höras. Sitter längst bak i klassrummet och ler även om insidan är en annan verklighet. Troligtvis är det även därför det brister ganska ofta. När man hela tiden ska sätta på sitt smile trots att det inte finns där, bara så att ingen ska se. Förut, eller fortfarande faktiskt, är det ingenting som jag gör medvetet. Precis som allt annat som hör till min diagnos är det så skönt att veta att jag inte är konstig, annorlunda eller något sådant för hur jag är, jag är jag. Sanningen nu är bara att jag förstår varför.
Sådär. Som jag visste när jag började skriva detta inlägg känns det pyttelite bättre, om inte lättare. Att skriva har alltid varit något jag tycker om, skillnaden nu är bara att jag delar allt med er samtidigt som jag får läsa era fina kommentarer. ♥ Ni ska veta att det inte alltid är lätt att skriva exakt hur man känner, speciellt när man inte är som "alla andra". Det kan misstolkas eller så förstår inte människor på rätt sätt. Dock har jag haft turen att de flesta, i princip alla, utav er faktiskt försöker förstå mig så gott ni kan samtidigt som ni visar ert stöd. Vad som får mig att fortsätta? Ni.
Frågetecken.
Stunder som dessa vet jag inte ens vad jag ska börja med att säga. Inget speciellt har hänt förutom att jag tagit medicin. Har hoppat över några dagar på rad och kanske är det därför det blir såhär. Det stavas kaos. Dagarna innan idag har varit väldigt bra, dvs, inte tänkt så mycket, kunnat bara vara och slappnat av. Har inte tagit medicinen för två anledningar, antingen har jag glömt och kommit på det för sent eller så har jag sovit för länge. Måste ju ta den tidigt på morgonen.
Det kommer som ett slag i magen fast uttrycket en bomb i huvudet som exploderar skulle passa mig bättre. Verkligheten kommer ikapp och jag tror att det är det som blir jobbigt. Fast å andra sidan är det allt som känns jobbigt när jag har dagar som dessa. Det är svårt att förklara för andra exakt hur det känns när jag knappt vet själv varför det blir såhär. Huvudet är en enda röra och det enda som hjälper är att gråta ett skvätt och vänta tills nästa dag. I samma sekund som jag skriver detta har jag just legat i sängen några minuter under täcket. Bara för att få slappna för en stund. Andas är något jag brukar glömma bort allt för ofta så tog ett par djupa andetag. Fryser gör jag också. Sitter här i tjocksockar och stickad tröja. Inte för att ni kanske ville veta men sådan är jag, tänker på en sak för att i nästa tänka på något helt annat. När jag skriver texter som denna är det rakt från hjärtat, lite från huvudet också. Jag tänker att allt jag skriver just nu bara är en enda röra och har inget sammanhang, men när jag ibland kollar tillbaka förstår jag exakt vad jag menade. Vid närmare eftertanke kanske det bara är jag som förstår mig själv och därför förstår vad jag skriver. Äh, jag vet inte. Tankar.
Visst är det lustigt hur man kan gå från att vara oerhört glad till att känna allt och inget på samma gång. Tankarna samt känslorna bara snurrar i en enda stor cirkel som aldrig tar slut. Eller så känns det just nu. Nog vet jag att det kommer kännas bättre, men vad hjälper det i denna stund. Ingenting. Kanske en smula eller två. Helst av allt skulle jag föredra att lägga mig och sova tills morgondagen gryr men mitt förnuft vet att jag borde försöka tänka på annat, göra annat. Jag försökte vila en stund men tankarna blir bara värre då. Man tycker jag borde vara van eller har lärt mig men dagar som dessa förstår man ingenting - varför man är som man är eller gör som man gör. Alla har ett val hur dom ska vara eller vill göra, det är sant. Sanningen är dock att alla dagar på året bestämmer inte jag, det är mitt huvud som bestämmer åt mig. Kanske är det som två olika världar, jag och mitt huvud. För att få allt att fungera måste jag samarbeta med mitt huvud, min hjärna skulle man kunna säga istället. En vacker dag skulle jag vilja att mitt huvud byttes ut eller började fungera "normalt".
På tal om normalt. Ett ord som jag avskyr mer än allt annat. Det finns ingen som är normal, alla är olika. För vad skulle i så fall normal betyda? En vanlig svensson utan problem? Inte vet jag men jag vet att det inte finns en enda människa på denna jord som är normal. Många utomstående som inte har en enda inblick alls hur jag fungerar skulle kalla mig normal tror jag. I andras ögon är jag normal. Normal är man nog om man inte har något som syns, så uppfattar jag det. Mitt kaos i huvudet och allt som hör därtill går under namnet ADD som hör till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vem ser på mig att jag har svårigheter? Ingen. Ingen som inte hör till mina vänner eller familj. Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns. Varje dag får jag kämpa men vissa dagar är lättare än andra. Det är bara några månader sedan jag fick min diagnos och jag försöker fortfarande lära mig leva med det. Jag är inte "konstig" eller "onormal" bara för att jag inte är som alla andra. För när dagen är slut, vem är som alla andra?
Det är inte jag som inte passar in i världen, det är världen som inte passar för mig. Om jag lärt mig något hittills måste det vara meningen innan denna. Jag måste försöka komma ihåg att trots mina svårigheter har jag även möjligheter som alla andra. Ingenting är omöjligt och jag låter inte något stoppa mig. Ibland måste jag bara få ha mina dåliga dagar. Ibland måste jag bara låta allt vara kaos. Ibland måste jag bara vara jag och inte kämpa. Imorgon är en bättre dag.
Fredag.
Goddagens!
Har tagit mig ut i snöovädret en sväng på förmiddagen. Som tur var fick jag skjuts! Inte så roligt att ta sig fram på kryckor plus att det skulle ta ett bra tag att gå dit. Var på sjukhuset eftersom de ville höra hur det går med medicinen och sådant. Blev en massa frågor, fick fylla i några formulär samt att de kollade blodtryck och liknande. Tydligen hade jag lika bra som en idrottare! Haha. Lite komiskt med tanke på att jag mestadels sitter inne dagarna långa eftersom benet är som det är. Men hon svarade att det kanske är för att jag just hoppar på kryckor, det är minsann träning för armarna kan jag tala om!
Hur som helst. Har ju inte berättat så mycket mer om min diagnos och allt som hör där till för er på några veckor. Dels för att det är så mycket med knät och dels för att jag har ju ett liv, allt handlar inte om ADD. Men det berättar jag om!
In my head.
Tror inte det var någon idé med att komma tillbaka igen. Som jag mår nu orkar jag ingenting. Livsglädjen är fortfarande försvunnen och den tycks nog inte komma tillbaka på ett tag. Försöker kämpa varenda dag - som jag väl har gjort senaste åren. Detta är svårt.
Önskar man kunde förklara exakt sina känslor och tankar. Sanningen just nu är att jag knappt vet mina egna tankar. Som vanligt snurrar det i huvudet. Vet varken ut eller in. Vi får se hur det blir närmsta tiden, jag måste leva för stunden om jag ens ska ha en gnutta ork. Låter deppigt, nog förstår jag det men sanning är så idag. Ni kanske inte förstår, det begär jag inte heller av någon men låt mig bara andas. Måste få känna att jag lever igen.
Ta hand om er, kram. ♥
Paus.
Jag vet varken ut eller in. Om det är en biverkning av medicinen som gör att jag mår såhär dåligt. Jag vet verkligen ingenting för tillfället. Jag orkar ingenting. Har ingen energi eller kraft. Min livlåga och livsglädje är borta för stunden. Jag är säker på att den kommer tillbaka, jag vet bara inte när. Jag orkar inte vara social, gå upp ur sängen, se tv, ta en promenad. De allra lättaste sakerna - jag orkar inte. Det är säkert svårt för er att förstå och jag kan inte heller förklara med ord hur det känns innerst inne.
Tar en paus på obestämd tid.
Jag måste ta hand om mig själv nu och hitta tillbaka till mitt liv. Stor kram till er alla, och tack. ♥
ADD.
tänker jag berätta för er om min diagnos. Trots att det är privat och personligt så är det en sådan stor del av mig att jag vill dela med mig till er. Dels för att mina nära och kära ska förstå sig på mig och veta hur jag fungerar. Samtidigt är det rätt så jobbigt att behöva berätta för så många olika personer tusen gånger om. Så istället för att behöva berätta och förklara tänker jag en gång för alla skriva ner hur jag har mått/mår samt hur allting har varit/är.
Givetviär det svårt att veta vars jag ska börja min historia. Lättast är nog om ni först får veta vad ADD står för och vad det är för något. Säkert alla av er har någon gång hört talas om ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Skillnaden mellan ADHD och ADD är ganska logisk, ADD har helt enkelt inte h:et som står för hyperaktivitet. Jag tänker inte uttala mig så mycket som ADHD eftersom det inte är den diagnosen jag har fått och det är trots allt stor skillnad mellan ADHD och ADD, enda likheten är att man har svårt att koncentrera sig. Det enda jag vet något om är ADD eftersom jag lever med det varje dag. På grund av att ADD är den inåtvända formen av ADHD finns det inte allt för mycket fakta och forskning om det, tyvärr. Dock har jag tagit reda på mycket fakta och tack vare de personer jag mötte när jag fick min diagnos vet jag nu mycket väl vad det är. ADD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket betyder att de personer som lever med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Enligt forskning anses ärftlighet och gener vara den största orsaken varför man får ADD, men även erfarenheter och upplevelser påverkar ju hjärnan. Det sägs även att en orsak också kan vara en svår förlossning.
Istället för fakta tänkte jag istället nu börja berätta min historia. Jag orkar verkligen inte gå in på varenda liten detalj som ni kanske förstår, men i stora drag. Ända sedan jag var liten har jag varit lite ”annorlunda” så att säga. Fysiska besvär, reagerat märligt i olika situationer och varit känslomässig. Det är inte förrän nu när jag har fått min diagnos som jag verkligen har tittat tillbaka på mitt liv. Äntligen faller alla bitar på plats och saker jag inte har förstått förut är nu glasklart. I lågstadiet älskade jag skolan, speciellt matte. Var alltid långt före dom andra i klassen och hade inga större problem (som jag minns). Det var i högstadiet det börjades förändras. Jag var borta ganska mycket från skolan pga. mina fysiska besvär vilket i sin tur ledde till stor frånvaro och när jag väl var i skolan hängde jag inte alls med. Vill bara säga till er som inte vet att ADD har inte något med intelligens att göra, tvärtom. Personer med ADD är ofta väldigt kreativa och smarta. Hur som helst hade jag en väldigt bra person vid min sida från skolan(tror hon var specialpedagog, något liknande i alla fall) som hjälpte mig och under en tid kom hem till mig för hjälp med läxor och skolarbete. Hade även några lärare som kom. När jag ändå var i skolan fick jag också extra hjälp men det räckte inte. Jag var borta mestadels av tiden i åttan så på vårterminen i april (ungefär) valde jag faktiskt att gå om. Det är nog ett av de mest kloka beslut jag tagit och ångrar det inte en sekund. Det var det som kändes bäst för mig, jag behövde göra det för min egen skull. Hoppade då ner till sjuan och tog examen med dom och började sedan åttan igen. Åttan och nian var jobbiga år. Jag fick verkligen kämpa för att orka med och idag förstår jag inte hur jag egentligen orkade? Men jag är glad över att jag inte gav upp. Både jag och alla runt om mig visste att jag hade haft mycket bättre betyg än vad jag gick ut med om jag hade varit mer i skolan och fått mer hjälp. Därför fick jag en specialgrej när jag skulle söka till gymnasiet. Vet inte vad det kallas men det gick i alla fall ut på att man inte söker på sina betyg för man har haft omständigheter som gör att de hade varit bättre ifall allting inte varit som det var.
Jag ångrar inte mycket i mitt liv men gymnasiet är faktiskt ett av dom. Inte att jag går det, men valet av program och skola. Idag står jag här med fakta som jag inte visste då. Känns orättvist på något sätt men jag måste acceptera valet jag gjorde då och leva med det. Jag fick välja vad jag ville. Mitt val föll på Thoren Business School med linjen Business Program. Med facit i hand var det inte något bra beslut, men så blev det i alla fall. Började på Thoren Business School i Skellefteå hösten -08. Det var några från min gamla klass i högstadiet som började samma skola och samma klass, men inga som jag brukade umgås med. Jag hade turen att bli vän med en jättefin tjej vid namn Emma. Hon kände inte någon och vi satt ihop efter några dagar. Var glad över att vi funnit varandra, dock skulle det inte sluta lika bra. Vi kände likadant. Vi trivdes inte på skolan men framför allt inte i klassen. Hon bytte och jag klarade inte av att vara själv.
Innan jag valde att berätta för min mamma hur jag kände hade jag tänkt på mitt beslut flera veckor. När jag var helt säker berättade jag. Vi satt och åt middag då allting bara brast. Tårarna rann, jag berättade och mitt hjärta kändes tusen gånger lättare. Efter det tog livet en vändning. Jag valde att gå samma skola fast i Umeå. Jag hade i princip halva mitt liv där och jag trivdes så bra när jag väl var där. Hade många vänner samt min pojkvän där. Även min pappa bor en bit utanför. 3 november började jag i Umeå. Trivdes direkt i min klass och allting kändes toppen. Jag pendlade 26 mil tur & retur dagligen från november till juni. 4 timmars bussresa varje dag. Bussen gick kl 06 och jag var ofta hemma vid 18.30. Vilket liv. Gjorde inte mycket annat än att vara i skolan, plugga och åkte buss. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Jag är envis, så jävla envis.
När jag gick ut ettan var inte allting så bra som jag trodde. När jag fick mina betyg stod det IG på alla ämnen. ALLA! Detta är något jag inte berättat för många eftersom de inte förstått varför. Döm mig inte förrän ni har läst vidare. Så hur kunde det blivit såhär? Jag fick endast en IG-varning på vårterminen så ni kan ju förstå vilken chock man får när man väl står där och får de betygen jag fick. Inte så konstigt med tanke på att jag var borta mycket samt pendlade till skolan varje dag. Men de orsakerna kan väl inte vara det enda som ligger bakom detta? Förutom att skolan hade gjort ett fruktansvärt grovt misstag kändes det som att något mer fattades. Jag visste bara inte vad.
I tvåan behövde det ske en förändring. Jag fick en ny mentor som helt enkelt är världsbäst. Men samtidigt som jag skulle läsa alla ämnen som vi hade i tvåan skulle jag läsa upp de ämnen jag fick IG i? Det är ju omöjligt. Jag gjorde några uppgifter, prov och liknande så jag fick i alla fall betyg i några få ämnen som vi hade haft under ettans gång. Visst, det var ju en lättnad men jag kunde ändå inte slappna av. Den stressen och pressen jag kände var outhärdlig. Jag förstod inte hur det kunde gå såhär för mig. Hur kunde en duktig tjej som älskade matte och skolan gå från det till att hata matte och knappt ha någon ork till någonting. Bara att kliva ur sängen på morgonen var så jobbigt. Jag ville inte, jag orkade inte, jag hade ingen energi. Till slut började jag såklart tro att jag var knäpp. Det kanske låter konstigt i era öron men så var det. För vad ska man tro på? Något var uppenbarligen fel och någon åtgärd var tvungen att ske. Men vad? Jag behövde få en kartläggning. Någon var tvungen att ta tag i detta. Jag vill inte gå in på hur skolan har reagerat och agerat för det är för privat känner jag. Av respekt mot dom tänker jag inte säga mer än att hur dom har hanterat detta är hemskt, vidrigt. Jag är så besviken, arg och irriterad.I början av tvåan flyttade jag äntligen till Umeå. Flyttade till en tvåa nästan mitt i stan. Jag bodde tillsammans med en tjej vilket fungerade toppen. Jag var bara så glad att flytta. Slippa åka alla mil. Trodde självklart att skolan nu skulle bli lättare då jag bodde 5 minuter från skolan och hade tid till att plugga. Tyvärr, så var inte fallet. Precis som i ettan kämpade jag ärligt arslet av mig genom tvåan. Visst, jag fick något betyg i tvåan men det var också en besvikelse. Vi börjar nu närma oss vars jag befinner mig idag. Sommarlovet kom och jag jobbade hela sommaren. Det gick hur bra som helst och för en gångs skull i mitt liv kände jag att jag lyckades med något. Jag var äntligen bra på något! Men frågan är ju varför det gick så bra för mig att jobba men i skolan gick det bara nedåt även fast jag kämpade varje dag?
Under två år av gymnasiet har vi, det vill säga jag och min mamma, krävt en utredning/kartläggning men ingenting har hänt. Förutom en dag, psykologen på skolan hade bokat en tid hos någon. Men det har gått så långt att jag inte brydde mig. Varför kan dom göra något nu efter all denna tid men inte förr? Det kändes bara onödigt och jag blev knappt glad över att jag skulle få komma någonstans. Bara det visar ju hur jag känner för skolan. Nåja. Det är nu allting skulle börja på riktigt.
Tack vare att min mamma bokstavligen har slitit och kämpat genom eld och vatten kom en dag som skulle bli den bästa i mitt liv. I tisdags, den 19 oktober hade jag äntligen turen att få komma till ett ställe i Skellefteå som heter KKBC (Klockarbergets kris- och behandlingscenter). Det är en mottagning inom psykiatriska kliniken där människor mellan 18 och 25 år får behandling inom specialiserad psykiatri. Jag träffade både personen som är chef över den mottagningen men även chefsläkaren, och det är minsann inte vanligt att man får träffa båda och speciellt inte med så kort varsel. Egentligen är det väntetid ända till våren. Då jag har gått med detta så fruktansvärt länge ansågs det som akut antar jag. Samtal, frågeformulär och lite tester var några av sakerna jag gjorde under dagen. Ofta går det inte så snabbt och man brukar träffas några gånger men jag fick min diagnos bara efter några timmar. Bara det säger väl hur uppenbart och tydligt mitt fall var. Jag kommer vara evigt tacksam över den snabba hjälp som jag fick, alla har inte den turen så givetvis skattar jag mig lycklig.
Däsatt jag, hemma. Efter 5 timmar hade jag plötsligt en diagnos. Så glad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv! Fast jag måste medge att det kändes väldigt märkligt och konstigt. Redan innan jag fick min diagnos hade jag läst på litegrann och det var som att jag läste exakt om mig själv, men jag ville inte ha för stora förhoppningar ifall det inte skulle vara något. Den enda känslan då skulle bli besvikelse. Från att gå till att ha skickats runt inom sjukvården hade jag nu plötsligt en diagnos. Många skulle nog se detta som skrämmande men för mig är det en sådan enorm lättnad. Nu när jag vet vad det är kan jag äntligen också få den hjälp jag behöver. Stöd i skolan, medicin och mycket mer. Lättnaden går inte ens beskriva. Så himla underbart!
Ni som har orkat läst ända hit, grattis! Haha.
Tänkte övergå till vad det innebär att ha diagnosen ADD och hur det är för mig. Alla personer är olika och kan därför kan ”problemen” och symptomen vara mer eller mindre beroende på vem personen är. Givetvis kommer jag bara berätta hur det är för mig. Det är svårt att veta vars jag ska börja, men att göra en liten lista förenklar nog det hela både för mig och er.
· Svårt att uppfatta instruktioner
· Inre rastlöshet
· Man blir lätt uttråkad
· Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång
· Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor
· Svårt att bibehålla uppmärksamhet
· Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
· Tendens att tappa bort nödvändiga saker
· Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
· Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan
· Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter
· Klarar inte av stress eller press.
· Svårt att hålla tider
· Antingen ger jag 110% eller ingenting alls.
· Dagdrömmer
·
Det syns ofta, nästan aldrig, på mig hur jag mår eftersom allting är inuti min hjärna. Allting är som ett enda kaos och att bara vakna upp på morgonen tar all energi som man egentligen skulle behöva resten av dagen. Har jag vaknat, stigit upp och tagit mig iväg till skolan är det ett riktigt stort steg. Att sedan klara av dagen är som ett enda stort hinder. Om läraren säger något, spelar ingen roll om det är en mening eller en lång genomgång – jag kommer inte ihåg vad som ens var sagt för några sekunder sedan. Givetvis kommer jag ihåg en liten del men det är bara en pytteliten del av all information som fastnar i mitt huvud. Hjärnan arbetar så mycket med att bara orka så att ta in information är svårt. Något annat som är ett av de svåraste sakerna jag har problem med är flera ljud samtidigt. Allt från att flera personer pratar samtidigt till att ha tvn på när min sambo ska säga något. Jag har fullt upp med att koncentrera mig på en sak så två blir ingenting. Bara att någon visslar, knackar i bordet eller lever om förstör min koncentration så illa. Det är väldigt svårt för andra människor att förstå exakt hur det känns för mig, men jag hoppas ni kan i alla fall försöka sätta er in i min situation.
Ett exempel. Just nu sitter jag och Petter i soffan. Han ser tv och jag skriver detta. Flera gånger måste jag ta en paus för att tvn tar upp all min förmåga att koncentrera mig. Tittar upp på tvn i två sekunder och när jag sedan ska fortsätta skriva meningen vet jag inte vad jag skulle skriva. Måste gå tillbaka och verkligen tänka efter, men det kommer ändå inte upp. Detta resulterar i att jag får radera och skriva om meningen med något annat. Så om ni som läser detta tycker att jag skiftar från en sak till en annan lite väl mycket beror det på det. Det är tankar som snurrar i huvudet hela tiden, även om man gör annat så försvinner de inte. Man har mål & viljan finns där men det stannar vid tänkandet. Att gå från tänkande till handling är i princip omöjligt. Om jag trots allt lyckas börja med något går jag från en sak till en annan. Påbörjar flera skolarbeten men avslutar i början eller mitt i för att istället diska, städa eller plocka undan. Jag blir även rastlös och känner därför att jag måste göra någonting. Ja gud, nu blir det sådär rörigt i mitt huvud att jag inte ens vet vars jag vill komma.
Något jag tycker om är att läsa men jag har aldrig lyckats läsa en hel bok. Jag börjar, läser 10 sidor och blir sedan uttråkad. Samtidigt minns jag inte vad som
Ett annat exempel är när mamma ropat ”MAT” så har jag svarat utan att jag ens kom ihåg att hon ropade eller att jag svarade. Mamma fick väl ropa 27 gånger innan jag kom. Sedan äter jag väldigt sakta på grund av att jag tänker på annat och liksom glömmer bort att äta. Jag äter alltid! Men när jag väl äter tar det bara extra lång tid.
Tillbaka till matten som jag skrev om i början. Jag har nu i efterhand kommit på varför jag hade så otroligt lätt för det men att det senare bara gick utför. I mitt huvud kom bara svaret upp och jag hade alltid rätt, men jag visste inte hur jag hade räknat ut det. Så när jag väl började högstadiet och man var tvungen att skriva varje uträkning för att få rätt blev det svårt och jobbigt. Jag visste ju inte hur jag skulle räkna.
Nu hoppar jag igen.
Igår när jag och min sambo satt och åt middag tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att himlen var rosa. Det snöade och var mörkt, alltså är himlen lite rosa i mina ögon. Min sambo svarade ”vaaaa, nej. Den är ju grå/vit!”. Jag ser inte saker på samma sätt som en ”normal” person gör.
Sedan ångest. Den är den värsta. All ångest man får. Minsta lilla sak som är stressande blir till ett världsproblem och ångesten kommer. Som igår. Jag letade min ipod-laddare som var helst spårlöst försvunnen. Blev helt sjukt insnöad på att hitta den och när jag aldrig gjorde det blev jag på dåligt humör. Känns som hela världens rasar och allting förstörs bara för att hjärnan ständigt är på högvarv.
Detta med att tappa bort saker är typiskt för någon med ADD. Visst, personer kan tappa bort saker men att bli stressad och få ångest är inget alla får. Det händer mig hela tiden, dagligen. Jag kan vara övertygad om att jag har mobilen framför mig på bordet men den kan ligga var som helst. I badrumsskåpet, i fickan eller i köket. Mobilen, nycklar och börsen är det som oftast är borta. Jag tappar bort saker som är nödvända med andra ord.
Något jag har märkt med andra som har ADD är kyla och värme. Jag trodde det var jag som person som var så men många med ADD upplever nämligen detta. Antingen är jag som en isbit i fötterna och händerna när det är varmt. Fryser nästan jämt men samtidigt kan jag gå ut mitt i vintern utan mössa, vantar och halsduk. Dels för att jag glömmer, dels för att hjärnan har så mycket annat att fokusera på.
Hm. Känner att jag borde avsluta detta nu. Bara en sista sak. När jag berättar något och blir avbruten eller tar en paus i en sekund minns jag inte vad jag berättade om. Måste börja om från början. Men jobbigaste är skolan. Jag avslutar inte arbeten, kan inte komma ihåg när vi har prov/läxor, lyssnar inte vad läraren säger så när jag ska göra ett arbete vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Nåja, för att göra ett avslut. Kommer berätta mer hur det går för mig, om ni vill såklart? Ni ser hur det är, när jag skriver detta är det så lätt för det är mina tankar och känslor jag skriver ner. Det är inget jag behöver minnas för att skriva hur jag mår. Jag skriver om mig själv.
Jag har ADD och skäms inte ett dugg. Jag är bara glad över att alla bitarna faller på plats och för en gångs skull kan jag förstå varför jag är som jag är. Min diagnos kommer bara kunna hjälpa mig. Men jag är fortfarande samma gamla Micaela. Skillnaden är bara att alla ni, och även jag själv förstår sig på mig. Jag hoppas ni kan respektera att jag har valt att berätta min historia och ta in allting. Bra jobbat ni som orkat läsa hela texten.
Nu blickar jag framåt på ett liv där inget kan stå i min väg. Inte ens mina tankar.
För första gången tänker jag berätta för er om min diagnos. Trots att det är privat och personligt så är det en sådan stor del av mig att jag vill dela med mig till er. Dels för att mina nära och kära ska förstå sig på mig och veta hur jag fungerar. Samtidigt är det rätt så jobbigt att behöva berätta för så många olika personer tusen gånger om. Så istället för att behöva berätta och förklara tänker jag en gång för alla skriva ner hur jag har mått/mår samt hur allting har varit/är.
Givetvis är det svårt att veta vars jag ska börja min historia. Lättast är nog om ni först får veta vad ADD står för och vad det är för något. Säkert alla av er har någon gång hört talas om ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Skillnaden mellan ADHD och ADD är ganska logisk, ADD har helt enkelt inte h:et som står för hyperaktivitet. Jag tänker inte uttala mig så mycket som ADHD eftersom det inte är den diagnosen jag har fått och det är trots allt stor skillnad mellan ADHD och ADD, enda likheten är att man har svårt att koncentrera sig. Det enda jag vet något om är ADD eftersom jag lever med det varje dag. På grund av att ADD är den inåtvända formen av ADHD finns det inte allt för mycket fakta och forskning om det, tyvärr. Dock har jag tagit reda på mycket fakta och tack vare de personer jag mötte när jag fick min diagnos vet jag nu mycket väl vad det är. ADD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket betyder att de personer som lever med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Enligt forskning anses ärftlighet och gener vara den största orsaken varför man får ADD, men även erfarenheter och upplevelser påverkar ju hjärnan. Det sägs även att en orsak också kan vara en svår förlossning.
Istället för fakta tänkte jag istället nu börja berätta min historia. Jag orkar verkligen inte gå in på varenda liten detalj som ni kanske förstår, men i stora drag. Ända sedan jag var liten har jag varit lite ”annorlunda” så att säga. Fysiska besvär, reagerat märligt i olika situationer och varit känslomässig. Det är inte förrän nu när jag har fått min diagnos som jag verkligen har tittat tillbaka på mitt liv. Äntligen faller alla bitar på plats och saker jag inte har förstått förut är nu glasklart. I lågstadiet älskade jag skolan, speciellt matte. Var alltid långt före dom andra i klassen och hade inga större problem (som jag minns). Det var i högstadiet det börjades förändras. Jag var borta ganska mycket från skolan pga. mina fysiska besvär vilket i sin tur ledde till stor frånvaro och när jag väl var i skolan hängde jag inte alls med. Vill bara säga till er som inte vet att ADD har inte något med intelligens att göra, tvärtom. Personer med ADD är ofta väldigt kreativa och smarta. Hur som helst hade jag en väldigt bra person vid min sida från skolan(tror hon var specialpedagog, något liknande i alla fall) som hjälpte mig och under en tid kom hem till mig för hjälp med läxor och skolarbete. Hade även några lärare som kom. När jag ändå var i skolan fick jag också extra hjälp men det räckte inte. Jag var borta mestadels av tiden i åttan så på vårterminen i april (ungefär) valde jag faktiskt att gå om. Det är nog ett av de mest kloka beslut jag tagit och ångrar det inte en sekund. Det var det som kändes bäst för mig, jag behövde göra det för min egen skull. Hoppade då ner till sjuan och tog examen med dom och började sedan åttan igen. Åttan och nian var jobbiga år. Jag fick verkligen kämpa för att orka med och idag förstår jag inte hur jag egentligen orkade? Men jag är glad över att jag inte gav upp. Både jag och alla runt om mig visste att jag hade haft mycket bättre betyg än vad jag gick ut med om jag hade varit mer i skolan och fått mer hjälp. Därför fick jag en specialgrej när jag skulle söka till gymnasiet. Vet inte vad det kallas men det gick i alla fall ut på att man inte söker på sina betyg för man har haft omständigheter som gör att de hade varit bättre ifall allting inte varit som det var.
Jag ångrar inte mycket i mitt liv men gymnasiet är faktiskt ett av dom. Inte att jag går det, men valet av program och skola. Idag står jag här med fakta som jag inte visste då. Känns orättvist på något sätt men jag måste acceptera valet jag gjorde då och leva med det. Jag fick välja vad jag ville. Mitt val föll på Thoren Business School med linjen Business Program. Med facit i hand var det inte något bra beslut, men så blev det i alla fall. Började på Thoren Business School i Skellefteå hösten -08. Det var några från min gamla klass i högstadiet som började samma skola och samma klass, men inga som jag brukade umgås med. Jag hade turen att bli vän med en jättefin tjej vid namn Emma. Hon kände inte någon och vi satt ihop efter några dagar. Var glad över att vi funnit varandra, dock skulle det inte sluta lika bra. Vi kände likadant. Vi trivdes inte på skolan men framför allt inte i klassen. Hon bytte och jag klarade inte av att vara själv.
Innan jag valde att berätta för min mamma hur jag kände hade jag tänkt på mitt beslut flera veckor. När jag var helt säker berättade jag. Vi satt och åt middag då allting bara brast. Tårarna rann, jag berättade och mitt hjärta kändes tusen gånger lättare. Efter det tog livet en vändning. Jag valde att gå samma skola fast i Umeå. Jag hade i princip halva mitt liv där och jag trivdes så bra när jag väl var där. Hade många vänner samt min pojkvän där. Även min pappa bor en bit utanför. 3 november började jag i Umeå. Trivdes direkt i min klass och allting kändes toppen. Jag pendlade 26 mil tur & retur dagligen från november till juni. 4 timmars bussresa varje dag. Bussen gick kl 06 och jag var ofta hemma vid 18.30. Vilket liv. Gjorde inte mycket annat än att vara i skolan, plugga och åkte buss. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Jag är envis, så jävla envis.
När jag gick ut ettan var inte allting så bra som jag trodde. När jag fick mina betyg stod det IG på alla ämnen. ALLA! Detta är något jag inte berättat för många eftersom de inte förstått varför. Döm mig inte förrän ni har läst vidare. Så hur kunde det blivit såhär? Jag fick endast en IG-varning på vårterminen så ni kan ju förstå vilken chock man får när man väl står där och får de betygen jag fick. Inte så konstigt med tanke på att jag var borta mycket samt pendlade till skolan varje dag. Men de orsakerna kan väl inte vara det enda som ligger bakom detta? Förutom att skolan hade gjort ett fruktansvärt grovt misstag kändes det som att något mer fattades. Jag visste bara inte vad.
I tvåan behövde det ske en förändring. Jag fick en ny mentor som helt enkelt är världsbäst. Men samtidigt som jag skulle läsa alla ämnen som vi hade i tvåan skulle jag läsa upp de ämnen jag fick IG i? Det är ju omöjligt. Jag gjorde några uppgifter, prov och liknande så jag fick i alla fall betyg i några få ämnen som vi hade haft under ettans gång. Visst, det var ju en lättnad men jag kunde ändå inte slappna av. Den stressen och pressen jag kände var outhärdlig. Jag förstod inte hur det kunde gå såhär för mig. Hur kunde en duktig tjej som älskade matte och skolan gå från det till att hata matte och knappt ha någon ork till någonting. Bara att kliva ur sängen på morgonen var så jobbigt. Jag ville inte, jag orkade inte, jag hade ingen energi. Till slut började jag såklart tro att jag var knäpp. Det kanske låter konstigt i era öron men så var det. För vad ska man tro på? Något var uppenbarligen fel och någon åtgärd var tvungen att ske. Men vad? Jag behövde få en kartläggning. Någon var tvungen att ta tag i detta. Jag vill inte gå in på hur skolan har reagerat och agerat för det är för privat känner jag. Av respekt mot dom tänker jag inte säga mer än att hur dom har hanterat detta är hemskt, vidrigt. Jag är så besviken, arg och irriterad.
I början av tvåan flyttade jag äntligen till Umeå. Flyttade till en tvåa nästan mitt i stan. Jag bodde tillsammans med en tjej vilket fungerade toppen. Jag var bara så glad att flytta. Slippa åka alla mil. Trodde självklart att skolan nu skulle bli lättare då jag bodde 5 minuter från skolan och hade tid till att plugga. Tyvärr, så var inte fallet. Precis som i ettan kämpade jag ärligt arslet av mig genom tvåan. Visst, jag fick något betyg i tvåan men det var också en besvikelse. Vi börjar nu närma oss vars jag befinner mig idag. Sommarlovet kom och jag jobbade hela sommaren. Det gick hur bra som helst och för en gångs skull i mitt liv kände jag att jag lyckades med något. Jag var äntligen bra på något! Men frågan är ju varför det gick så bra för mig att jobba men i skolan gick det bara nedåt även fast jag kämpade varje dag?
Under två år av gymnasiet har vi, det vill säga jag och min mamma, krävt en utredning/kartläggning men ingenting har hänt. Förutom en dag, psykologen på skolan hade bokat en tid hos någon. Men det har gått så långt att jag inte brydde mig. Varför kan dom göra något nu efter all denna tid men inte förr? Det kändes bara onödigt och jag blev knappt glad över att jag skulle få komma någonstans. Bara det visar ju hur jag känner för skolan. Nåja. Det är nu allting skulle börja på riktigt.
Tack vare att min mamma bokstavligen har slitit och kämpat genom eld och vatten kom en dag som skulle bli den bästa i mitt liv. I tisdags, den 19 oktober hade jag äntligen turen att få komma till ett ställe i Skellefteå som heter KKBC (Klockarbergets kris- och behandlingscenter). Det är en mottagning inom psykiatriska kliniken där människor mellan 18 och 25 år får behandling inom specialiserad psykiatri. Jag träffade både personen som är chef över den mottagningen men även chefsläkaren, och det är minsann inte vanligt att man får träffa båda och speciellt inte med så kort varsel. Egentligen är det väntetid ända till våren. Då jag har gått med detta så fruktansvärt länge ansågs det som akut antar jag. Samtal, frågeformulär och lite tester var några av sakerna jag gjorde under dagen. Ofta går det inte så snabbt och man brukar träffas några gånger men jag fick min diagnos bara efter några timmar. Bara det säger väl hur uppenbart och tydligt mitt fall var. Jag kommer vara evigt tacksam över den snabba hjälp som jag fick, alla har inte den turen så givetvis skattar jag mig lycklig.
Där satt jag, hemma. Efter 5 timmar hade jag plötsligt en diagnos. Så glad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv! Fast jag måste medge att det kändes väldigt märkligt och konstigt. Redan innan jag fick min diagnos hade jag läst på litegrann och det var som att jag läste exakt om mig själv, men jag ville inte ha för stora förhoppningar ifall det inte skulle vara något. Den enda känslan då skulle bli besvikelse. Från att gå till att ha skickats runt inom sjukvården hade jag nu plötsligt en diagnos. Många skulle nog se detta som skrämmande men för mig är det en sådan enorm lättnad. Nu när jag vet vad det är kan jag äntligen också få den hjälp jag behöver. Stöd i skolan, medicin och mycket mer. Lättnaden går inte ens beskriva. Så himla underbart!
Ni som har orkat läst ända hit, grattis! Haha.
Tänkte övergå till vad det innebär att ha diagnosen ADD och hur det är för mig. Alla personer är olika och kan därför kan ”problemen” och symptomen vara mer eller mindre beroende på vem personen är. Givetvis kommer jag bara berätta hur det är för mig. Det är svårt att veta vars jag ska börja, men att göra en liten lista förenklar nog det hela både för mig och er.
· Svårt att uppfatta instruktioner
· Inre rastlöshet
· Man blir lätt uttråkad
· Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång
· Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor
· Svårt att bibehålla uppmärksamhet
· Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
· Tendens att tappa bort nödvändiga saker
· Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
· Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan
· Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter
· Klarar inte av stress eller press.
· Svårt att hålla tider
· Antingen ger jag 110% eller ingenting alls.
· Dagdrömmer
Det syns ofta, nästan aldrig, på mig hur jag mår eftersom allting är inuti min hjärna. Allting är som ett enda kaos och att bara vakna upp på morgonen tar all energi som man egentligen skulle behöva resten av dagen. Har jag vaknat, stigit upp och tagit mig iväg till skolan är det ett riktigt stort steg. Att sedan klara av dagen är som ett enda stort hinder. Om läraren säger något, spelar ingen roll om det är en mening eller en lång genomgång – jag kommer inte ihåg vad som ens var sagt för några sekunder sedan. Givetvis kommer jag ihåg en liten del men det är bara en pytteliten del av all information som fastnar i mitt huvud. Hjärnan arbetar så mycket med att bara orka så att ta in information är svårt. Något annat som är ett av de svåraste sakerna jag har problem med är flera ljud samtidigt. Allt från att flera personer pratar samtidigt till att ha tvn på när min sambo ska säga något. Jag har fullt upp med att koncentrera mig på en sak så två blir ingenting. Bara att någon visslar, knackar i bordet eller lever om förstör min koncentration så illa. Det är väldigt svårt för andra människor att förstå exakt hur det känns för mig, men jag hoppas ni kan i alla fall försöka sätta er in i min situation.
Ett exempel. Just nu sitter jag och Petter i soffan. Han ser tv och jag skriver detta. Flera gånger måste jag ta en paus för att tvn tar upp all min förmåga att koncentrera mig. Tittar upp på tvn i två sekunder och när jag sedan ska fortsätta skriva meningen vet jag inte vad jag skulle skriva. Måste gå tillbaka och verkligen tänka efter, men det kommer ändå inte upp. Detta resulterar i att jag får radera och skriva om meningen med något annat. Så om ni som läser detta tycker att jag skiftar från en sak till en annan lite väl mycket beror det på det. Det är tankar som snurrar i huvudet hela tiden, även om man gör annat så försvinner de inte. Man har mål & viljan finns där men det stannar vid tänkandet. Att gå från tänkande till handling är i princip omöjligt. Om jag trots allt lyckas börja med något går jag från en sak till en annan. Påbörjar flera skolarbeten men avslutar i början eller mitt i för att istället diska, städa eller plocka undan. Jag blir även rastlös och känner därför att jag måste göra någonting. Ja gud, nu blir det sådär rörigt i mitt huvud att jag inte ens vet vars jag vill komma.
Något jag tycker om är att läsa men jag har aldrig lyckats läsa en hel bok. Jag börjar, läser 10 sidor och blir sedan uttråkad. Samtidigt minns jag inte vad som
Ett annat exempel är när mamma ropat ”MAT” så har jag svarat utan att jag ens kom ihåg att hon ropade eller att jag svarade. Mamma fick väl ropa 27 gånger innan jag kom. Sedan äter jag väldigt sakta på grund av att jag tänker på annat och liksom glömmer bort att äta. Jag äter alltid! Men när jag väl äter tar det bara extra lång tid.
Tillbaka till matten som jag skrev om i början. Jag har nu i efterhand kommit på varför jag hade så otroligt lätt för det men att det senare bara gick utför. I mitt huvud kom bara svaret upp och jag hade alltid rätt, men jag visste inte hur jag hade räknat ut det. Så när jag väl började högstadiet och man var tvungen att skriva varje uträkning för att få rätt blev det svårt och jobbigt. Jag visste ju inte hur jag skulle räkna.
Nu hoppar jag igen.
Igår när jag och min sambo satt och åt middag tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att himlen var rosa. Det snöade och var mörkt, alltså är himlen lite rosa i mina ögon. Min sambo svarade ”vaaaa, nej. Den är ju grå/vit!”. Jag ser inte saker på samma sätt som en ”normal” person gör.
Sedan ångest. Den är den värsta. All ångest man får. Minsta lilla sak som är stressande blir till ett världsproblem och ångesten kommer. Som igår. Jag letade min ipod-laddare som var helst spårlöst försvunnen. Blev helt sjukt insnöad på att hitta den och när jag aldrig gjorde det blev jag på dåligt humör. Känns som hela världens rasar och allting förstörs bara för att hjärnan ständigt är på högvarv.
Detta med att tappa bort saker är typiskt för någon med ADD. Visst, personer kan tappa bort saker men att bli stressad och få ångest är inget alla får. Det händer mig hela tiden, dagligen. Jag kan vara övertygad om att jag har mobilen framför mig på bordet men den kan ligga var som helst. I badrumsskåpet, i fickan eller i köket. Mobilen, nycklar och börsen är det som oftast är borta. Jag tappar bort saker som är nödvända med andra ord.
Något jag har märkt med andra som har ADD är kyla och värme. Jag trodde det var jag som person som var så men många med ADD upplever nämligen detta. Antingen är jag som en isbit i fötterna och händerna när det är varmt. Fryser nästan jämt men samtidigt kan jag gå ut mitt i vintern utan mössa, vantar och halsduk. Dels för att jag glömmer, dels för att hjärnan har så mycket annat att fokusera på.
Hm. Känner att jag borde avsluta detta nu. Bara en sista sak. När jag berättar något och blir avbruten eller tar en paus i en sekund minns jag inte vad jag berättade om. Måste börja om från början. Men jobbigaste är skolan. Jag avslutar inte arbeten, kan inte komma ihåg när vi har prov/läxor, lyssnar inte vad läraren säger så när jag ska göra ett arbete vet jag inte riktigt vad jag ska göra.
Nåja, för att göra ett avslut. Kommer berätta mer hur det går för mig, om ni vill såklart? Ni ser hur det är, när jag skriver detta är det så lätt för det är mina tankar och känslor jag skriver ner. Det är inget jag behöver minnas för att skriva hur jag mår. Jag skriver om mig själv.
Jag har ADD och skäms inte ett dugg. Jag är bara glad över att alla bitarna faller på plats och för en gångs skull kan jag förstå varför jag är som jag är. Min diagnos kommer bara kunna hjälpa mig. Men jag är fortfarande samma gamla Micaela. Skillnaden är bara att alla ni, och även jag själv förstår sig på mig. Jag hoppas ni kan respektera att jag har valt att berätta min historia och ta in allting. Bra jobbat ni som orkat läsa hela texten.
Nu blickar jag framåt på ett liv där inget kan stå i min väg. Inte ens mina tankar.
En liten paus.
Mår inte så bra av medicinen som jag började med igår. Mår illa hela tiden och har huvudvärk. Har även kräkts. Måste samtidigt fokusera på skolan och allting annat i mitt liv. Återkommer när jag känner mig bättre och har tid över. Just nu är det så mycket. Måste ta hand om mig själv. Ni förstår säkert.
Men jag lovar att det inte dröjer allt för länge innan vi hörs igen. Puss & kram!
(och ja, jag kommer att berätta vad det är för diagnos jag har och vad det innebär. Hur jag har mått/mår, hur allting är just nu och hur det blir framöver. Men som sagt, det tar vi när jag kommer tillbaka.)
Lycka.
Idag börjar ett helt nytt kapitel i mitt liv.
Från och med idag kommer allting bli annorlunda. Redan i denna sekund känns det som att världsproblemen har löst sig, åtminstone i mitt liv. Det är det som det handlar om, mitt liv. Under alla dessa år med så många saker runtomkring mig så har jag funnit svaret. Som vi har kämpat, minst sagt. Jag & min kära mamma. Skickas hit och dit. Aldrig fått någon hjälp på riktigt. För första gången i mitt liv känner jag idag att någon faktiskt lyssnade. Någon tog sig tid att lyssna på hur jävligt det faktiskt har varit och är. För första gången är det någon som säger stopp "hon ska inte behöva må såhär längre". Att en person inser hur jag mår innerst inne och vill hjälpa mig. Känslan är otrolig och helt obeskrivlig.
Idag tänker jag sluta med att tänka på allt som har varit. Jag stänger alla dörrar till mitt förflutna och öppnar en ny dörr som är mer än välkommen.
Nu i slutändan har det minsann varit värt varenda besök, varje sjukhus, alla tester, allting. Det har varit värt allting. Om det var så många broar jag behövde gå över för att komma till denna dag så har den resan varit värd det. För så glad & lycklig som jag känner mig idag har jag nog aldrig varit. För första gången känns det som att jag har hela mitt liv och hela världen framför mina fötter. För första gången i mitt liv.
Idag fick jag min diagnos. Jag är fortfarande samma människa, förutom att jag kommer börja må mycket bättre. Det viktigaste är att inte glömma bort vem jag är. Jag är fortfarande en vanlig person, men min diagnos är trots allt en del av mig och den jag är. Imorgon börjar jag ta min medicin, detta kan bara bli bra.
För att inte glömma, tack till alla ni som stöttar mig & alltid finns där. Ni vet vilka ni är - tack.
