-

ADD.

tänker jag berätta för er om min diagnos. Trots att det är privat och personligt så är det en sådan stor del av mig att jag vill dela med mig till er. Dels för att mina nära och kära ska förstå sig på mig och veta hur jag fungerar. Samtidigt är det rätt så jobbigt att behöva berätta för så många olika personer tusen gånger om. Så istället för att behöva berätta och förklara tänker jag en gång för alla skriva ner hur jag har mått/mår samt hur allting har varit/är.

Givetviär det svårt att veta vars jag ska börja min historia. Lättast är nog om ni först får veta vad ADD står för och vad det är för något. Säkert alla av er har någon gång hört talas om ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Skillnaden mellan ADHD och ADD är ganska logisk, ADD har helt enkelt inte h:et som står för hyperaktivitet. Jag tänker inte uttala mig så mycket som ADHD eftersom det inte är den diagnosen jag har fått och det är trots allt stor skillnad mellan ADHD och ADD, enda likheten är att man har svårt att koncentrera sig. Det enda jag vet något om är ADD eftersom jag lever med det varje dag. På grund av att ADD är den inåtvända formen av ADHD finns det inte allt för mycket fakta och forskning om det, tyvärr. Dock har jag tagit reda på mycket fakta och tack vare de personer jag mötte när jag fick min diagnos vet jag nu mycket väl vad det är. ADD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket betyder att de personer som lever med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Enligt forskning anses ärftlighet och gener vara den största orsaken varför man får ADD, men även erfarenheter och upplevelser påverkar ju hjärnan. Det sägs även att en orsak också kan vara en svår förlossning.

Istället för fakta tänkte jag istället nu börja berätta min historia. Jag orkar verkligen inte gå in på varenda liten detalj som ni kanske förstår, men i stora drag. Ända sedan jag var liten har jag varit lite ”annorlunda” så att säga. Fysiska besvär, reagerat märligt i olika situationer och varit känslomässig. Det är inte förrän nu när jag har fått min diagnos som jag verkligen har tittat tillbaka på mitt liv. Äntligen faller alla bitar på plats och saker jag inte har förstått förut är nu glasklart. I lågstadiet älskade jag skolan, speciellt matte. Var alltid långt före dom andra i klassen och hade inga större problem (som jag minns). Det var i högstadiet det börjades förändras. Jag var borta ganska mycket från skolan pga. mina fysiska besvär vilket i sin tur ledde till stor frånvaro och när jag väl var i skolan hängde jag inte alls med. Vill bara säga till er som inte vet att ADD har inte något med intelligens att göra, tvärtom. Personer med ADD är ofta väldigt kreativa och smarta. Hur som helst hade jag en väldigt bra person vid min sida från skolan(tror hon var specialpedagog, något liknande i alla fall) som hjälpte mig och under en tid kom hem till mig för hjälp med läxor och skolarbete. Hade även några lärare som kom. När jag ändå var i skolan fick jag också extra hjälp men det räckte inte. Jag var borta mestadels av tiden i åttan så på vårterminen i april (ungefär) valde jag faktiskt att gå om. Det är nog ett av de mest kloka beslut jag tagit och ångrar det inte en sekund. Det var det som kändes bäst för mig, jag behövde göra det för min egen skull. Hoppade då ner till sjuan och tog examen med dom och började sedan åttan igen. Åttan och nian var jobbiga år. Jag fick verkligen kämpa för att orka med och idag förstår jag inte hur jag egentligen orkade? Men jag är glad över att jag inte gav upp. Både jag och alla runt om mig visste att jag hade haft mycket bättre betyg än vad jag gick ut med om jag hade varit mer i skolan och fått mer hjälp. Därför fick jag en specialgrej när jag skulle söka till gymnasiet. Vet inte vad det kallas men det gick i alla fall ut på att man inte söker på sina betyg för man har haft omständigheter som gör att de hade varit bättre ifall allting inte varit som det var.

Jag ångrar inte mycket i mitt liv men gymnasiet är faktiskt ett av dom. Inte att jag går det, men valet av program och skola. Idag står jag här med fakta som jag inte visste då. Känns orättvist på något sätt men jag måste acceptera valet jag gjorde då och leva med det. Jag fick välja vad jag ville. Mitt val föll på Thoren Business School med linjen Business Program. Med facit i hand var det inte något bra beslut, men så blev det i alla fall. Började på Thoren Business School i Skellefteå hösten -08. Det var några från min gamla klass i högstadiet som började samma skola och samma klass, men inga som jag brukade umgås med. Jag hade turen att bli vän med en jättefin tjej vid namn Emma. Hon kände inte någon och vi satt ihop efter några dagar. Var glad över att vi funnit varandra, dock skulle det inte sluta lika bra. Vi kände likadant. Vi trivdes inte på skolan men framför allt inte i klassen. Hon bytte och jag klarade inte av att vara själv.

Innan jag valde att berätta för min mamma hur jag kände hade jag tänkt på mitt beslut flera veckor. När jag var helt säker berättade jag. Vi satt och åt middag då allting bara brast. Tårarna rann, jag berättade och mitt hjärta kändes tusen gånger lättare. Efter det tog livet en vändning. Jag valde att gå samma skola fast i Umeå. Jag hade i princip halva mitt liv där och jag trivdes så bra när jag väl var där. Hade många vänner samt min pojkvän där. Även min pappa bor en bit utanför. 3 november började jag i Umeå. Trivdes direkt i min klass och allting kändes toppen. Jag pendlade 26 mil tur & retur dagligen från november till juni. 4 timmars bussresa varje dag. Bussen gick kl 06 och jag var ofta hemma vid 18.30. Vilket liv. Gjorde inte mycket annat än att vara i skolan, plugga och åkte buss. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Jag är envis, så jävla envis.

När jag gick ut ettan var inte allting så bra som jag trodde. När jag fick mina betyg stod det IG på alla ämnen. ALLA! Detta är något jag inte berättat för många eftersom de inte förstått varför. Döm mig inte förrän ni har läst vidare. Så hur kunde det blivit såhär? Jag fick endast en IG-varning på vårterminen så ni kan ju förstå vilken chock man får när man väl står där och får de betygen jag fick. Inte så konstigt med tanke på att jag var borta mycket samt pendlade till skolan varje dag. Men de orsakerna kan väl inte vara det enda som ligger bakom detta? Förutom att skolan hade gjort ett fruktansvärt grovt misstag kändes det som att något mer fattades. Jag visste bara inte vad.

I tvåan behövde det ske en förändring. Jag fick en ny mentor som helt enkelt är världsbäst. Men samtidigt som jag skulle läsa alla ämnen som vi hade i tvåan skulle jag läsa upp de ämnen jag fick IG i? Det är ju omöjligt. Jag gjorde några uppgifter, prov och liknande så jag fick i alla fall betyg i några få ämnen som vi hade haft under ettans gång. Visst, det var ju en lättnad men jag kunde ändå inte slappna av. Den stressen och pressen jag kände var outhärdlig. Jag förstod inte hur det kunde gå såhär för mig. Hur kunde en duktig tjej som älskade matte och skolan gå från det till att hata matte och knappt ha någon ork till någonting. Bara att kliva ur sängen på morgonen var så jobbigt. Jag ville inte, jag orkade inte, jag hade ingen energi. Till slut började jag såklart tro att jag var knäpp. Det kanske låter konstigt i era öron men så var det. För vad ska man tro på? Något var uppenbarligen fel och någon åtgärd var tvungen att ske. Men vad? Jag behövde få en kartläggning. Någon var tvungen att ta tag i detta. Jag vill inte gå in på hur skolan har reagerat och agerat för det är för privat känner jag. Av respekt mot dom tänker jag inte säga mer än att hur dom har hanterat detta är hemskt, vidrigt. Jag är så besviken, arg och irriterad.I början av tvåan flyttade jag äntligen till Umeå. Flyttade till en tvåa nästan mitt i stan. Jag bodde tillsammans med en tjej vilket fungerade toppen. Jag var bara så glad att flytta. Slippa åka alla mil. Trodde självklart att skolan nu skulle bli lättare då jag bodde 5 minuter från skolan och hade tid till att plugga. Tyvärr, så var inte fallet. Precis som i ettan kämpade jag ärligt arslet av mig genom tvåan. Visst, jag fick något betyg i tvåan men det var också en besvikelse. Vi börjar nu närma oss vars jag befinner mig idag. Sommarlovet kom och jag jobbade hela sommaren. Det gick hur bra som helst och för en gångs skull i mitt liv kände jag att jag lyckades med något. Jag var äntligen bra på något! Men frågan är ju varför det gick så bra för mig att jobba men i skolan gick det bara nedåt även fast jag kämpade varje dag?

Under två år av gymnasiet har vi, det vill säga jag och min mamma, krävt en utredning/kartläggning men ingenting har hänt. Förutom en dag, psykologen på skolan hade bokat en tid hos någon. Men det har gått så långt att jag inte brydde mig. Varför kan dom göra något nu efter all denna tid men inte förr? Det kändes bara onödigt och jag blev knappt glad över att jag skulle få komma någonstans. Bara det visar ju hur jag känner för skolan. Nåja. Det är nu allting skulle börja på riktigt.

Tack vare att min mamma bokstavligen har slitit och kämpat genom eld och vatten kom en dag som skulle bli den bästa i mitt liv. I tisdags, den 19 oktober hade jag äntligen turen att få komma till ett ställe i Skellefteå som heter KKBC (Klockarbergets kris- och behandlingscenter). Det är en mottagning inom psykiatriska kliniken där människor mellan 18 och 25 år får behandling inom specialiserad psykiatri. Jag träffade både personen som är chef över den mottagningen men även chefsläkaren, och det är minsann inte vanligt att man får träffa båda och speciellt inte med så kort varsel. Egentligen är det väntetid ända till våren. Då jag har gått med detta så fruktansvärt länge ansågs det som akut antar jag. Samtal, frågeformulär och lite tester var några av sakerna jag gjorde under dagen. Ofta går det inte så snabbt och man brukar träffas några gånger men jag fick min diagnos bara efter några timmar. Bara det säger väl hur uppenbart och tydligt mitt fall var. Jag kommer vara evigt tacksam över den snabba hjälp som jag fick, alla har inte den turen så givetvis skattar jag mig lycklig.

Däsatt jag, hemma. Efter 5 timmar hade jag plötsligt en diagnos. Så glad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv! Fast jag måste medge att det kändes väldigt märkligt och konstigt. Redan innan jag fick min diagnos hade jag läst på litegrann och det var som att jag läste exakt om mig själv, men jag ville inte ha för stora förhoppningar ifall det inte skulle vara något. Den enda känslan då skulle bli besvikelse. Från att gå till att ha skickats runt inom sjukvården hade jag nu plötsligt en diagnos. Många skulle nog se detta som skrämmande men för mig är det en sådan enorm lättnad. Nu när jag vet vad det är kan jag äntligen också få den hjälp jag behöver. Stöd i skolan, medicin och mycket mer. Lättnaden går inte ens beskriva. Så himla underbart!

Ni som har orkat läst ända hit, grattis! Haha.

Tänkte övergå till vad det innebär att ha diagnosen ADD och hur det är för mig. Alla personer är olika och kan därför kan ”problemen” och symptomen vara mer eller mindre beroende på vem personen är. Givetvis kommer jag bara berätta hur det är för mig. Det är svårt att veta vars jag ska börja, men att göra en liten lista förenklar nog det hela både för mig och er.

· Svårt att uppfatta instruktioner

· Inre rastlöshet

· Man blir lätt uttråkad

· Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång

· Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor

· Svårt att bibehålla uppmärksamhet

· Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs

· Tendens att tappa bort nödvändiga saker

· Svårt att organisera målinriktade aktiviteter

· Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

· Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter

· Klarar inte av stress eller press.

· Svårt att hålla tider

· Antingen ger jag 110% eller ingenting alls.

· Dagdrömmer

Det syns ofta, nästan aldrig, på mig hur jag mår eftersom allting är inuti min hjärna. Allting är som ett enda kaos och att bara vakna upp på morgonen tar all energi som man egentligen skulle behöva resten av dagen. Har jag vaknat, stigit upp och tagit mig iväg till skolan är det ett riktigt stort steg. Att sedan klara av dagen är som ett enda stort hinder. Om läraren säger något, spelar ingen roll om det är en mening eller en lång genomgång – jag kommer inte ihåg vad som ens var sagt för några sekunder sedan. Givetvis kommer jag ihåg en liten del men det är bara en pytteliten del av all information som fastnar i mitt huvud. Hjärnan arbetar så mycket med att bara orka så att ta in information är svårt. Något annat som är ett av de svåraste sakerna jag har problem med är flera ljud samtidigt. Allt från att flera personer pratar samtidigt till att ha tvn på när min sambo ska säga något. Jag har fullt upp med att koncentrera mig på en sak så två blir ingenting. Bara att någon visslar, knackar i bordet eller lever om förstör min koncentration så illa. Det är väldigt svårt för andra människor att förstå exakt hur det känns för mig, men jag hoppas ni kan i alla fall försöka sätta er in i min situation.

Ett exempel. Just nu sitter jag och Petter i soffan. Han ser tv och jag skriver detta. Flera gånger måste jag ta en paus för att tvn tar upp all min förmåga att koncentrera mig. Tittar upp på tvn i två sekunder och när jag sedan ska fortsätta skriva meningen vet jag inte vad jag skulle skriva. Måste gå tillbaka och verkligen tänka efter, men det kommer ändå inte upp. Detta resulterar i att jag får radera och skriva om meningen med något annat. Så om ni som läser detta tycker att jag skiftar från en sak till en annan lite väl mycket beror det på det. Det är tankar som snurrar i huvudet hela tiden, även om man gör annat så försvinner de inte. Man har mål & viljan finns där men det stannar vid tänkandet. Att gå från tänkande till handling är i princip omöjligt. Om jag trots allt lyckas börja med något går jag från en sak till en annan. Påbörjar flera skolarbeten men avslutar i början eller mitt i för att istället diska, städa eller plocka undan. Jag blir även rastlös och känner därför att jag måste göra någonting. Ja gud, nu blir det sådär rörigt i mitt huvud att jag inte ens vet vars jag vill komma.

Något jag tycker om är att läsa men jag har aldrig lyckats läsa en hel bok. Jag börjar, läser 10 sidor och blir sedan uttråkad. Samtidigt minns jag inte vad som

Ett annat exempel är när mamma ropat ”MAT” så har jag svarat utan att jag ens kom ihåg att hon ropade eller att jag svarade. Mamma fick väl ropa 27 gånger innan jag kom. Sedan äter jag väldigt sakta på grund av att jag tänker på annat och liksom glömmer bort att äta. Jag äter alltid! Men när jag väl äter tar det bara extra lång tid.

Tillbaka till matten som jag skrev om i början. Jag har nu i efterhand kommit på varför jag hade så otroligt lätt för det men att det senare bara gick utför. I mitt huvud kom bara svaret upp och jag hade alltid rätt, men jag visste inte hur jag hade räknat ut det. Så när jag väl började högstadiet och man var tvungen att skriva varje uträkning för att få rätt blev det svårt och jobbigt. Jag visste ju inte hur jag skulle räkna.

Nu hoppar jag igen.

Igår när jag och min sambo satt och åt middag tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att himlen var rosa. Det snöade och var mörkt, alltså är himlen lite rosa i mina ögon. Min sambo svarade ”vaaaa, nej. Den är ju grå/vit!”. Jag ser inte saker på samma sätt som en ”normal” person gör.

Sedan ångest. Den är den värsta. All ångest man får. Minsta lilla sak som är stressande blir till ett världsproblem och ångesten kommer. Som igår. Jag letade min ipod-laddare som var helst spårlöst försvunnen. Blev helt sjukt insnöad på att hitta den och när jag aldrig gjorde det blev jag på dåligt humör. Känns som hela världens rasar och allting förstörs bara för att hjärnan ständigt är på högvarv.

Detta med att tappa bort saker är typiskt för någon med ADD. Visst, personer kan tappa bort saker men att bli stressad och få ångest är inget alla får. Det händer mig hela tiden, dagligen. Jag kan vara övertygad om att jag har mobilen framför mig på bordet men den kan ligga var som helst. I badrumsskåpet, i fickan eller i köket. Mobilen, nycklar och börsen är det som oftast är borta. Jag tappar bort saker som är nödvända med andra ord.

Något jag har märkt med andra som har ADD är kyla och värme. Jag trodde det var jag som person som var så men många med ADD upplever nämligen detta. Antingen är jag som en isbit i fötterna och händerna när det är varmt. Fryser nästan jämt men samtidigt kan jag gå ut mitt i vintern utan mössa, vantar och halsduk. Dels för att jag glömmer, dels för att hjärnan har så mycket annat att fokusera på.

Hm. Känner att jag borde avsluta detta nu. Bara en sista sak. När jag berättar något och blir avbruten eller tar en paus i en sekund minns jag inte vad jag berättade om. Måste börja om från början. Men jobbigaste är skolan. Jag avslutar inte arbeten, kan inte komma ihåg när vi har prov/läxor, lyssnar inte vad läraren säger så när jag ska göra ett arbete vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Nåja, för att göra ett avslut. Kommer berätta mer hur det går för mig, om ni vill såklart? Ni ser hur det är, när jag skriver detta är det så lätt för det är mina tankar och känslor jag skriver ner. Det är inget jag behöver minnas för att skriva hur jag mår. Jag skriver om mig själv.

Jag har ADD och skäms inte ett dugg. Jag är bara glad över att alla bitarna faller på plats och för en gångs skull kan jag förstå varför jag är som jag är. Min diagnos kommer bara kunna hjälpa mig. Men jag är fortfarande samma gamla Micaela. Skillnaden är bara att alla ni, och även jag själv förstår sig på mig. Jag hoppas ni kan respektera att jag har valt att berätta min historia och ta in allting. Bra jobbat ni som orkat läsa hela texten.

Nu blickar jag framåt på ett liv där inget kan stå i min väg. Inte ens mina tankar.

För första gången tänker jag berätta för er om min diagnos. Trots att det är privat och personligt så är det en sådan stor del av mig att jag vill dela med mig till er. Dels för att mina nära och kära ska förstå sig på mig och veta hur jag fungerar. Samtidigt är det rätt så jobbigt att behöva berätta för så många olika personer tusen gånger om. Så istället för att behöva berätta och förklara tänker jag en gång för alla skriva ner hur jag har mått/mår samt hur allting har varit/är.

Givetvis är det svårt att veta vars jag ska börja min historia. Lättast är nog om ni först får veta vad ADD står för och vad det är för något. Säkert alla av er har någon gång hört talas om ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Skillnaden mellan ADHD och ADD är ganska logisk, ADD har helt enkelt inte h:et som står för hyperaktivitet. Jag tänker inte uttala mig så mycket som ADHD eftersom det inte är den diagnosen jag har fått och det är trots allt stor skillnad mellan ADHD och ADD, enda likheten är att man har svårt att koncentrera sig. Det enda jag vet något om är ADD eftersom jag lever med det varje dag. På grund av att ADD är den inåtvända formen av ADHD finns det inte allt för mycket fakta och forskning om det, tyvärr. Dock har jag tagit reda på mycket fakta och tack vare de personer jag mötte när jag fick min diagnos vet jag nu mycket väl vad det är. ADD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket betyder att de personer som lever med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Enligt forskning anses ärftlighet och gener vara den största orsaken varför man får ADD, men även erfarenheter och upplevelser påverkar ju hjärnan. Det sägs även att en orsak också kan vara en svår förlossning.

I början av tvåan flyttade jag äntligen till Umeå. Flyttade till en tvåa nästan mitt i stan. Jag bodde tillsammans med en tjej vilket fungerade toppen. Jag var bara så glad att flytta. Slippa åka alla mil. Trodde självklart att skolan nu skulle bli lättare då jag bodde 5 minuter från skolan och hade tid till att plugga. Tyvärr, så var inte fallet. Precis som i ettan kämpade jag ärligt arslet av mig genom tvåan. Visst, jag fick något betyg i tvåan men det var också en besvikelse. Vi börjar nu närma oss vars jag befinner mig idag. Sommarlovet kom och jag jobbade hela sommaren. Det gick hur bra som helst och för en gångs skull i mitt liv kände jag att jag lyckades med något. Jag var äntligen bra på något! Men frågan är ju varför det gick så bra för mig att jobba men i skolan gick det bara nedåt även fast jag kämpade varje dag?

Där satt jag, hemma. Efter 5 timmar hade jag plötsligt en diagnos. Så glad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv! Fast jag måste medge att det kändes väldigt märkligt och konstigt. Redan innan jag fick min diagnos hade jag läst på litegrann och det var som att jag läste exakt om mig själv, men jag ville inte ha för stora förhoppningar ifall det inte skulle vara något. Den enda känslan då skulle bli besvikelse. Från att gå till att ha skickats runt inom sjukvården hade jag nu plötsligt en diagnos. Många skulle nog se detta som skrämmande men för mig är det en sådan enorm lättnad. Nu när jag vet vad det är kan jag äntligen också få den hjälp jag behöver. Stöd i skolan, medicin och mycket mer. Lättnaden går inte ens beskriva. Så himla underbart!

Ni som har orkat läst ända hit, grattis! Haha.

· Svårt att uppfatta instruktioner

· Inre rastlöshet

· Man blir lätt uttråkad

· Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång

· Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor

· Svårt att bibehålla uppmärksamhet

· Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs

· Tendens att tappa bort nödvändiga saker

· Svårt att organisera målinriktade aktiviteter

· Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

· Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter

· Klarar inte av stress eller press.

· Svårt att hålla tider

· Antingen ger jag 110% eller ingenting alls.

· Dagdrömmer

Något jag tycker om är att läsa men jag har aldrig lyckats läsa en hel bok. Jag börjar, läser 10 sidor och blir sedan uttråkad. Samtidigt minns jag inte vad som

Nu hoppar jag igen.

Nu blickar jag framåt på ett liv där inget kan stå i min väg. Inte ens mina tankar.

2010-10-23 @ 13:44:55 ADD Permalink

Kommentarer

♥ Anonym

Oj, bra skrivet tjejen. Fortsätt kämpa som du alltid verkar ha gjort, du är stark. Kram :)

2010-10-23 @ 14:20:34

♥ DAISY

Tack så mycket!

Gud vad fint att dela med sig av allt det här, starkt av dig!

2010-10-23 @ 14:53:14
URL: http://daisykewk.blogg.se/

♥ amanda

du är otroligt duktig på att skriva. jag är glad för din skull, du är så himla stark! kram på dig

2010-10-23 @ 16:37:16
URL: http://vannersokes.blogg.se/

♥ ida

så starkt av dig tjejen att orka skriva ut !! , ja visst e den fin =)

2010-10-23 @ 16:59:56
URL: http://idacharlottepettersen.blogg.se/

♥ malin

Alltså micaela :D blir så glad!!!!!! så skönt att du äntligen fått veta vad det är, vilken lättnad för dig. så himla glad för dig!!!

2010-10-23 @ 17:03:23
URL: http://malintaflins.blogg.se/

♥ helene

tack, detsamma micaela! och fint skrivet, kämpa på!

2010-10-23 @ 18:00:36
URL: http://maljadeed.blogg.se/

♥ Emmelist

en polare till mig har också add... tycker du kämpar på bra micaela. lägg inte för stora krav på dig själv bara.

2010-10-23 @ 18:13:10
URL: http://emmelist.blogg.se/

♥ Anonym

Starkt gjort att dela med dig av allt vännen, det var riktigt bra skrivet!

Kramar

2010-10-23 @ 19:20:37
URL: http://lillannaa.blogg.se/

♥ Madde

Tro det eller ej men jag kämpade mig igenom hela den här novellen ;) hihi. Men jag måste säga att du gör det bra och, ärligt, så känns det som att många kan ha en liten ADD diagnos. Fortsätt kämpa bara!

2010-10-23 @ 19:39:39
URL: http://madeleinesandberg.webblogg.se/

♥ Sara

Bara sanningen fina du! Så starkt gjort att skriva allt det här, det är precis såna som du som jag beundrar. Starka tjejer med båda fötterna på jorden, du är nog en förebild för många tjejer kan jag säga. Ta hand om dig! Stor kram :)

2010-10-23 @ 20:40:06
URL: http://frookensara.blogg.se/

♥ Olivia

Fint skrivet Mickan! Blir till och med lite rörd...!

KRAMKRAM

2010-10-23 @ 21:51:22
URL: http://oliviaspudlar.blogg.se/

♥ Ida

Läste varje ord. Du vet att du kan prata med mig eller komma och va med mig när du vill! Kram! Love u!

2010-10-23 @ 22:32:17
URL: http://idapson.blogg.se/

♥ Parvin

jag läste allt! yey! haha, jag kände igen mig iallt det där med koncentration när dte är ljud och så, för så är det för mig hela tiden på grund av mitt öra du vet, eftersom jag inte kan filtrera allt ljud hör jag allt samtidigt, så jag vet! men jag tänkte på en sak, du vet dina svimatacker, har de med det här att göra också? eller? :) aja pussis

2010-10-24 @ 00:05:06
URL: http://paarvinjabbari.blogg.se/

♥ Anonym

oj vad bra skrivet och vad stark du är som vågar dela med dig och kämpa på så mycket som du gör. du är verkligen en stark person/ clara

2010-10-24 @ 14:38:49

♥ Malin

Shit! Blir verkligen rörd, så starkt skrivet av dig Mican!!

2010-10-24 @ 14:56:32
URL: http://malinamandaolofsson.blogg.se/

♥ Anonym

Väldigt bra skrivet. Du är en riktig kämpe, man förstår verkligen att du haft det svårt. Nu är det bara att blicka framåt.

Hoppas du haft en jätte bra helg.

2010-10-24 @ 15:23:05

♥ Anonym

Hej Micaela, läser det du skrivit och sitter här och tårarna rinner. Tårarna är för att jag har världens modigaste, finaste, raraste,m.m.....DOTTER. Till råga på allt "är du min". Jag VET hur du kämpat och jag hoppas du känner jag varit med dig under alla dessa år. Stor kram // Mamma

2010-10-25 @ 09:33:20

♥ olivia

Gumman, du är så himla stark! Världens fighter.. Jag beundrar dig så himla mycket för din kämpaglöd ! Du vet att jag alltid finns här . Vi ses snart! Puss och kram :)

2010-10-26 @ 06:33:27
URL: http://www.oliviaolsen.se

♥ Anonym

mkt bra skrivet! ta hand om dig Kram evy=)

2010-10-27 @ 00:42:32

♥ Emma

Micaela, sa skont for dig att fa veta! Vetskap leder verkligen till ett inre lugn som gor att man kan borja leva pa riktigt. Inte bara kampa pa i blindo utan forsta varfor man reagerar och kanner som man gor. Det leder till att det ar lattare att vara lite snallare och mer forstaende mot sig sjalv, och inte doma sa hart nar man tappat bort nycklarna for 5:e gangen pa en vecka :P Sa grattis till all sjalvinsikt du vunnit, det lyser verkligen igenom i det du skriver. Som sa manga andra kommenterat sa skriver du valdigt bra, lattlast och fangslande, vilken gava. Lycka till med allt och tack for att du delade med dig av detta.

Massor med kramar!

2010-10-29 @ 03:25:52
URL: http://pocketfulofdreams.blogg.se/

♥ Victor

Hej kussen! Sitter på middag med din mor och moster och läser detta för första gången. Får klumpen i halsen och vattniga ögon av detta inlägg. Så stolt jag blir över dig, stark och modig som få..

Längtar ihjäl mig till julafton då vi får ses. Vi får ta ett snack då:)

En stor kram från en mycket stolt kusin:)

2010-12-10 @ 18:30:50

♥ Lars

Tack Micaela!

Jag har ett motto: varje dag man lär sig något nytt är en vunnen dag! Idag har jag lärt mig att det finns något som heter ADD och vad det innebär. ADHD känner man ju till, men ADD var nytt för mig.

Erkänner villigt att halsen snörpte ihop sig och den där nästan-gråten av rörelse dök upp när jag läste avsnittet om hur din mamma kämpat för dig och du slutligen fick en diagnos.

Var stolt över dig själv, likväl som över din mor. Det var en stark text.

Önskar dig all lycka i livet!

2011-01-09 @ 01:27:21

♥ Hannah

Tack för att jag fick ta del av detta! Du verkar starkt :) Önskar dig allt gott :) Kram

2011-03-04 @ 21:59:47
URL: http://hannaherikssonengman.webblogg.se/

Trackback