Bad day.
Egentligen orkar jag inte skriva men ibland brukar det mot förmodan kännas pyttelite bättre, om inte lättare. Vi har alla våra dåliga dagar och just idag är en sådan för mig. Morgonen började helt okej men fram mot lunch började nervositeten samt oron krypa sig på. Resultatet av detta brukar aningen bli ångest eller gråtattacker. Det sistnämnda har jag just haft. Även om jag så gärna vill styra undan alla tankar är min vilja inte tillräckligt stark. Å andra sidan är det inte alla tankar som är jobbiga idag, det är alla måsten. Fast allting jag måste göra förvandlas automatiskt till en tanke - därav tusen tankar. Ofta när jag väl fått bort en utav alla saker dyker det alltid upp något nytt. Jag vet vad det kallas, livet. Det är oundvikligt vilket jag självklart förstår men lika jobbigt är känslan för det.
Till att börja med hatar jag papper. Lösa papper är det värsta som finns. Trots allt har jag ändå lyckats göra ordning bland alla mina papper vilket är väldigt skönt. Nästa dag då posten kommer ska det bli rörigt igen. Inte bland alla papper utan i mitt huvud. Så fort jag har hyffsat kontroll blir det kaos när minsta lilla sak dyker upp. Det behöver inte vara något stort, det kan vara ett brev som kommer med posten. På tal om kontroll så handlar det mesta om just det. Har jag inte kontroll har det mesta en tendens att bli fel och det är där skon klämmer. Jag vill ha det på mitt vis, göra det när jag vill och veta exakt vad som pågår varje sekund. Men så har jag alltid varit så någon gång tror man att jag ska lära mig men hur ska det gå när man tappar kontrollen stup i kvarten?
Märkligt minst sagt. Hur jag kan gå från att haft en rätt lugn morgon till hjärtklappning, oro, ångest och tankar, till gråtattack för att sedan sätta mig och skriva detta. Inte konstigt att humöret flyger åt höger och vänster när känslorna gör desamma. Kanske kommer vi tillbaka till kontrollen. Jag vill bestämma hur jag ska må just denna sekund, inte vara ett oförutsägbart moln som ena sekunden är vitt för att på mindre än ett ögonblick bli svart med blixtrar och störtregn. En ganska bra beskrivning på mig.
Sedan kan jag ju såklart alltid låtsas som jag gjort sedan jag var liten. Eller förresten, jag ska nog inte kalla det låtsas.. dölja är ett bättre ord. Vi med ADD är experter på att inte synas eller höras. Sitter längst bak i klassrummet och ler även om insidan är en annan verklighet. Troligtvis är det även därför det brister ganska ofta. När man hela tiden ska sätta på sitt smile trots att det inte finns där, bara så att ingen ska se. Förut, eller fortfarande faktiskt, är det ingenting som jag gör medvetet. Precis som allt annat som hör till min diagnos är det så skönt att veta att jag inte är konstig, annorlunda eller något sådant för hur jag är, jag är jag. Sanningen nu är bara att jag förstår varför.
Sådär. Som jag visste när jag började skriva detta inlägg känns det pyttelite bättre, om inte lättare. Att skriva har alltid varit något jag tycker om, skillnaden nu är bara att jag delar allt med er samtidigt som jag får läsa era fina kommentarer. ♥ Ni ska veta att det inte alltid är lätt att skriva exakt hur man känner, speciellt när man inte är som "alla andra". Det kan misstolkas eller så förstår inte människor på rätt sätt. Dock har jag haft turen att de flesta, i princip alla, utav er faktiskt försöker förstå mig så gott ni kan samtidigt som ni visar ert stöd. Vad som får mig att fortsätta? Ni.
Kommentarer
♥ LouiseMonica
Nice blogg! Titta gärna in hos mig och säg vad du tycker! kramkram
♥ hanna
sv. jag förstår det! drygt att bara gå och vänta :) jaaa, verkligen! vi borde styra ihop en utgång snart tillsammans :):)
♥ Anonym
Bamsekram från mamma.
♥ O
Tackar!
Och någon till som är duktig och kämpar på - DU! ;)
Massor av kramar till dig!
♥ Olivia
Ojoj, lite väl snabb att trycka enter... hehe :P
Kram igen
Trackback
