Stunder som dessa vet jag inte ens vad jag ska börja med att säga. Inget speciellt har hänt förutom att jag tagit medicin. Har hoppat över några dagar på rad och kanske är det därför det blir såhär. Det stavas kaos. Dagarna innan idag har varit väldigt bra, dvs, inte tänkt så mycket, kunnat bara vara och slappnat av. Har inte tagit medicinen för två anledningar, antingen har jag glömt och kommit på det för sent eller så har jag sovit för länge. Måste ju ta den tidigt på morgonen.
Det kommer som ett slag i magen fast uttrycket en bomb i huvudet som exploderar skulle passa mig bättre. Verkligheten kommer ikapp och jag tror att det är det som blir jobbigt. Fast å andra sidan är det allt som känns jobbigt när jag har dagar som dessa. Det är svårt att förklara för andra exakt hur det känns när jag knappt vet själv varför det blir såhär. Huvudet är en enda röra och det enda som hjälper är att gråta ett skvätt och vänta tills nästa dag. I samma sekund som jag skriver detta har jag just legat i sängen några minuter under täcket. Bara för att få slappna för en stund. Andas är något jag brukar glömma bort allt för ofta så tog ett par djupa andetag. Fryser gör jag också. Sitter här i tjocksockar och stickad tröja. Inte för att ni kanske ville veta men sådan är jag, tänker på en sak för att i nästa tänka på något helt annat. När jag skriver texter som denna är det rakt från hjärtat, lite från huvudet också. Jag tänker att allt jag skriver just nu bara är en enda röra och har inget sammanhang, men när jag ibland kollar tillbaka förstår jag exakt vad jag menade. Vid närmare eftertanke kanske det bara är jag som förstår mig själv och därför förstår vad jag skriver. Äh, jag vet inte. Tankar.
Visst är det lustigt hur man kan gå från att vara oerhört glad till att känna allt och inget på samma gång. Tankarna samt känslorna bara snurrar i en enda stor cirkel som aldrig tar slut. Eller så känns det just nu. Nog vet jag att det kommer kännas bättre, men vad hjälper det i denna stund. Ingenting. Kanske en smula eller två. Helst av allt skulle jag föredra att lägga mig och sova tills morgondagen gryr men mitt förnuft vet att jag borde försöka tänka på annat, göra annat. Jag försökte vila en stund men tankarna blir bara värre då. Man tycker jag borde vara van eller har lärt mig men dagar som dessa förstår man ingenting - varför man är som man är eller gör som man gör. Alla har ett val hur dom ska vara eller vill göra, det är sant. Sanningen är dock att alla dagar på året bestämmer inte jag, det är mitt huvud som bestämmer åt mig. Kanske är det som två olika världar, jag och mitt huvud. För att få allt att fungera måste jag samarbeta med mitt huvud, min hjärna skulle man kunna säga istället. En vacker dag skulle jag vilja att mitt huvud byttes ut eller började fungera "normalt".
På tal om normalt. Ett ord som jag avskyr mer än allt annat. Det finns ingen som är normal, alla är olika. För vad skulle i så fall normal betyda? En vanlig svensson utan problem? Inte vet jag men jag vet att det inte finns en enda människa på denna jord som är normal. Många utomstående som inte har en enda inblick alls hur jag fungerar skulle kalla mig normal tror jag. I andras ögon är jag normal. Normal är man nog om man inte har något som syns, så uppfattar jag det. Mitt kaos i huvudet och allt som hör därtill går under namnet ADD som hör till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vem ser på mig att jag har svårigheter? Ingen. Ingen som inte hör till mina vänner eller familj. Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns. Varje dag får jag kämpa men vissa dagar är lättare än andra. Det är bara några månader sedan jag fick min diagnos och jag försöker fortfarande lära mig leva med det. Jag är inte "konstig" eller "onormal" bara för att jag inte är som alla andra. För när dagen är slut, vem är som alla andra?
Det är inte jag som inte passar in i världen, det är världen som inte passar för mig. Om jag lärt mig något hittills måste det vara meningen innan denna. Jag måste försöka komma ihåg att trots mina svårigheter har jag även möjligheter som alla andra. Ingenting är omöjligt och jag låter inte något stoppa mig. Ibland måste jag bara få ha mina dåliga dagar. Ibland måste jag bara låta allt vara kaos. Ibland måste jag bara vara jag och inte kämpa. Imorgon är en bättre dag.
