De flesta dagar försöker jag vara så som samhället förväntar sig att en 20årig tjej ska vara. Givetvis är det individuellt och skiftar från person till person men några saker finns där trots allt. De som inte känner mig eller vet om mina svårigheter skulle förmodligen tro att jag har stått på studentflaket och skrikit mig hes. Dansat hela natten lång för att sedan gå hem längs gatan. Jublat över friheten. Spenderat hela sommaren till att göra saker jag endast drömt om. Flyttat till en annan stad. Rest utomlands med mina vänner. Fått för sig att ta en roadtrip där slutdestinationen är okänd. Överlevt sommaren för att sedan ta steget till hösten. Fått heltidsjobb. Älskar jobbet. Umgås med vänner. Inga bekymmer. Det är nu livet är som bäst.

Jag önskar att ovanstående meningar var min sanning men att säga det vore att ljuga, både för andra och mig själv. Istället sitter jag här med ett knä som jag opererade för exakt en vecka sedan. Varit sjukskriven sedan november då skadan skedde. Gått om 8an på högstadiet. Hoppade av skolan sista året på gymnasiet. Söker jobb som en galning. I många ögon skulle detta kallas misslyckande, jag har misslyckats. Ni tror säkert att detta inlägg handlar om att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller något i den stilen. Om så är fallet, låt mig tala om att min mening är exakt tvärtom.

För alla där ute som inte har någon aning om vad dom talar om. Har ni aldrig hört talas om ADD eller inte vet vad det innebär – då har ni kommit rätt. För alla er där ute som känner sig misslyckade – då har ni kommit rätt. För alla er där ute som har någon i sin närhet med ADD – då har ni kommit rätt. För alla er där ute som är som jag – ni har definitivt kommit rätt. Jag vill skapa det jag hade behövt både innan och efter jag fick min diagnos. I många situationer är det tabu att prata öppet om ett neuropsykiatriskt funktionshinder. I min värld är det mer än välkommet. Berätta, diskutera och kanske träffa andra som är exakt som DU. Synen som idag finns på npf är inte rättvis. Här vill jag dock förtydliga att jag vill inte dra alla över en kam. Jag menar bara att det är många där ute som inte har erfarenhet eller kunskap gällande npf, speciellt ADD och det vill jag ändra på.

Om vi backar bandet till där inlägget började. De flesta dagar försöker jag vara så som samhället förväntar sig att en 20årig tjej ska vara. Exemplet jag beskrev i första stycket var någon annans sanning. Min egen sanning skiljer sig från mängden. Egentligen skulle jag stått på det omtalade studentflaket i juni -10. I 8an gick jag om ett år så då blev ju även studenten ett år längre bort. Egentligen skulle jag stå där om 3 månader. I 2an fick jag veta att jag skulle behöva gå ett fjärde år på gymnasiet men skulle ändå få ta studenten med min klass och sedan börja till hösten igen för att gå de kurser jag inte klarat eller inte gjort. Hoppade av skolan i 3an i mitten av höstterminen, samtidigt som jag fick min diagnos. Jag har haft magproblem, två olika problem dessutom. Jag har haft anfall. Jag har gått om 8an. Jag har hoppat av gymnasiet. Jag har inte tagit studenten. Jag är sjukskriven för att jag skadade mitt knä. Jag har just opererat mitt knä. Jag fick min diagnos för 6 månader sedan. Jag äter medicin. Men vet ni vad? Jag har inte misslyckats. Det är skillnad mellan att ge upp och att fortsätta kämpa.

Mina svårigheter är något jag alltid kommer bära med mig men det betyder inte att hela livet kommer bestå av svårigheter. För min egen skull är det dags att inse allting jag redan har åstadkommit och se ljust på det som komma skall. Självklart har jag mina dåliga dagar, stunder jag inte orkar någonting, motivation som tar slut innan den ens börjat, ångest, trötthet och slut på energi. Jag låter mig själv ha dessa dagar för jag vet att morgondagen är bättre. Istället för att tänka på allt jag inte har gjort som många andra har ska jag tänka på allting jag faktiskt har gjort.

Flyttat hemifrån vid 18 års ålder till en annan stad. Lyckats pendla 28 mil tur och retur i ett år under gymnasietiden. Haft 3 olika jobb under mina 20 år. Äldreboende, lokalvårdare och personlig assistent som är mitt nuvarande sedan ett år tillbaka. Jag vågar ta för mig saker jag aldrig tidigare ens vågat tänka en tanke på. Bor centralt i en 2a tillsammans med min sambo som jag varit tillsammans med i 2,5 år. Har en fantastisk mamma som alltid funnits vid min sida och kämpat med mig men ofta även för mig de stunder jag själv inte orkat. Skulle kunna räkna upp tusentals saker till men detta får räcka för denna stund. Plus allt detta är nog min största bedrift mig själv. Hur jag har utvecklats som person är tack vare allting jag gått igenom. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv och tänker aldrig göra det heller. Om det inte vore för allt detta skulle jag inte vara den jag är.

På tal om det jag skrev i början tänker jag inte se det som något negativt utan istället vända det till något positivt. En dag kommer jag sätta mig i skolbänken igen för att plugga så jag får alla gymnasiebetyg. Till sommaren väntar en resa till turkiet med min familj. Sommaren kanske även bjuder på en familjemedlem.. och nej ni behöver inte oroa er, det är ingen bebis utan en hund! I december kanske det blir en Thailandsresa. Jobb har jag redan men söker även fler. Kanske drar iväg som au-pair framöver. Kanske flyttar till Göteborg. Det jag vill komma fram till är att mitt liv är så mycket mer än skola och alla måsten. Dock är det här misslyckanden skapas. Har man inte en gymnasieutbildning som man har tagit examen i räknas det inte. Det spelar ingen roll hur duktig du är i något, chansen att få jobb är liten, speciellt om du nämner att du är annorlunda. Jag vänder trenden. Jag har jobb. Jag har en sambo, familj, släkt och vänner som är helt underbara. Jag kan göra vad jag vill i denna stund och vill jag resa, jobba eller plugga så tänker jag göra det! Har jag tagit mig såhär långt kan jag inte ge upp, det finns inte i min värld.

Det är nu livet är som bäst. Jag måste bara inse det själv.