Egentligen känner jag mig inte så väldans trött även fast klockan närmar sig midnatt. Om jag känner mig själv, vilket jag gör väldigt bra, kommer jag ändå somna ganska direkt då jag lagt mig. Datorn och tvn kan spela en ett spratt om man blir alldeles för inne i det. För att kunna få en god natts sömn borde man stänga av allting 30-60 minuter innan man lägger sig/somnar så man slappnar av. Fast när jag tänker efter kanske det inte gäller alla, för vi är ju alla olika.

Min hjärna är konstant på högvarv vilket leder till att jag har väldigt svårt för att slappna av. Även om jag ligger och vilar eller försöker sova blir jag rastlös efter bara några sekunder. Betydelsen utav detta är inte att jag springer runt helt hysteriskt (även om det också kan hända, såklart) utan istället är det som att min hjärna springer omkring inuti mitt huvud. I och med att jag blir rastlös tänker jag därav också mer och mer. Ibland känns det hopplöst att förklara för er hur det är för mig, men någonstans vill jag bara få människor att förstå hur det kan vara för oss som har diagnosen ADD. Givetvis finns det säkert många som känner igen sig i det jag skriver som inte har en diagnos och kanske vissa som har samma diagnos som mig fast inte känner igen sig så mycket. Även vi som har samma diagnoser har ju olika personligheter, det får inte heller glömmas. Vi är alla lika men ändå så olika. Precis som du & jag.

Något som vi trots allt har gemensamt är detta kaos inombords. För mig leder alla tankar till ångest. Oron finns ofta, nästan alltid, inom mig. Men när tankarna börjar snurra helt okontrollerat är stunden då världen brakar samman. Egentligen är det inte så illa men för mig känns det så. Önskar jag kunde förklara på ett bättre sätt, för hur jag än skriver eller säger det är det omöjligt att beskriva känslan inombords. Även där har vi något att spinna vidare på - att alltid vilja vara bättre. Hur mycket jag än försöker, kämpar och lyckas med saker och ting känns det alltid som jag kan göra något bättre. Kunde gjort si eller så. Varför ska just jag tycka detta är svårt när andra tycker det är lätt. Om jag ändrade på detta skulle det varit bättre. Den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd.

Ni som känner mig eller läser denna blogg vet att jag har en tendens till att bara skriva saker helt oplanerat. Detta inlägg skulle egentligen bara handla om att jag ville säga god natt eftersom jag har tänkt sova. Antar att mina oplanerade texter blir som bäst. Som alltid är det rakt från hjärtat. Ärligt. Jag bryr mig för mycket om andra för att sluta skriva, det kommer jag aldrig att göra. Så länge någon där ute uppskattar eller känner igen sig i det jag skriver så är det värt varenda sekund och bokstav. Bokstavsbarn - vi är speciella på alla bra sätt som finns. Det är inget negativt så länge man vänder sina svårigheter till lättheter.