Jag blev väckt av jobbet 06.50 som frågade om jag kunde jobba 07-12 på min lediga dag. Tackade ja.

Åt glass, maränger och chockladsås med en utav mina närmsta vänner.

Cyklade i solskenet.

Min sambo lagade middag så jag fick komma till ett dukat bord och färdig mat.

Slappade lite tillsammans med Johanna efter hon slutat jobbet.

Förut hade jag sovit bort förmiddagen. Suttit vid datorn allt för länge. Inte orkat vara med någon vän. Varit stressad 99,9% av dagen. Tänkt på allt jag "måste göra". Virrat runt för att sedan vara helt slut. Idag är första gången på riktigt länge som jag känner.. jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda. Lycklig på riktigt tror jag. Skillnaden är bara att jag inser att jag är så jävla lycklig. Visst, jag dammsugade, bäddade och diskade på eftermiddagen men inte för att jag "måste" utan helt enkelt för att jag hade lust att göra fint. Då slipper jag göra det senare. Skillnaden mellan den gamla Mickan och den nya? Mitt nya jag tar tag i saker. Vågar mer. Lever livet.

Imorgon kanske är sämre, kanske bättre. Allt jag vet i denna stund är att jag är så fruktansvärt glad. Värmen och glädjen känns ända in i själen, ända in i hjärtat. Om alla år jag har kämpat var för denna dag var det verkligen värt det. Ärligt. Det var värt det. Johanna sa idag "efter regn kommer solsken". Hur många gånger man än har hört det har jag aldrig riktigt kunnat lita på det, för det har alltid varit det ena efter det andra. Givetvis består livet av både med och motgångar men det är inte förrän idag jag inser att allting löser sig. Hur jävligt det än kan vara kommer en bättre idag. Idag är min dag.

Frågan är varför just idag skulle komma att bli en utav de mest underbara dagar i mitt liv. Troligtvis för att jag inser hur mycket jag har att glädjas åt. Flyttat hemifrån när jag var 18 år. Bodde med en tjejkompis 1 år. Blev sambo med min pojkvän för drygt 6 månader sedan. Flyttade till en annan stad första gången jag flyttade hemifrån. Har lyckats haft 4 jobb under mitt 20-åriga liv. Gick om 8an men fortsatte kämpa på. Slutade gymnasiet under hösterminen i 3an. Fick min diagnos ADD i höstas. Började äta medicin. Mådde skit, för att sedan må mycket bättre. Sedan alla mina vänner, släkt och familj. Finns inte ord.

När jag nu har skrivit allt detta har jag faktiskt kommit fram till en viktig sak. Vill ni veta vad som är den verkliga skillnaden? Jag har utvecklats. Jag har alltid varit smart, kreativ, öppen och ödmjuk men det räcker tyvärr inte verkligheten. Hemligheten heter mod. Istället för att låta folk trampa på mig, köra över mig eller bara se på har jag tagit tag i saker. I flera år flöt jag bara på längs livets gång för det var det enda jag kunde göra. Aldrig förstod jag varför jag inte klarade saker. Varför jag alltif låg efter i skolan. Varför jag var trött. Varför jag var stressad. Förut var jag, idag lever jag. Det är skillnaden. Man måste våga för att vinna, äntligen var det min tur att vinna. Jag vann allt jag någonsin bara tidigare drömt om. Känslan av att jag duger. Till alla er där ute vill jag säga samma sak - ni duger precis som ni är!! Det spelar ingen roll vilken ålder ni är, vilket land ni kommer från, vilket kön ni är, vilken sexuell läggning ni har, vilken vikt eller längd ni har, vilken diagnos eller inte ni har. Ni duger alla precis som ni är just nu. Vars ni än är i livet har ni klarat er såhär långt. Det gäller bara att aldrig ge upp. Ibland orkar man inte, och då får man har någon som bär en på sina axlar. Tacksamheten att jag hade min mamma hela min uppväxt tog mig genom alla dagar då jag inte orkade. Hon orkade åt mig. Idag orkar jag själv, på egen hand.

För bara en månad sedan fick jag mitt nuvarande jobb, gissa vad som hände idag? Fick äntligen besked om ett jobb som jag var på intervju på för ett tag sedan. Jag fick det!!! Hur underbart är inte det. Att det dessutom är en fast tjänst är ju bara helt galet. Jag sa ju det, allting ordnar sig. Förr eller senare, jag lovar. Jag är ett levande exempel.