I samma stund som jag knappar på tangentbordet visas Sofias Änglar på kanal 5. Såg det även förra veckan, så otroligt - vackert, sorgligt, roligt, värmande, älskvärt, klokt, stärkande, hoppfullt, tragiskt och en massa andra ord som jag skulle klämma in. Man inser hur bra man har det. Även om alla har svåra stunder samt situationer ger det perspektiv på hur verkligheten skulle kunna vara för en själv. Sina egna bekymmer är bara en millimeter i rymden jämfört med hur vissa andra har det.
Jag är en person som har väldigt lätt för att gråta. Så länge jag kan minnas har jag gråtit för vad som ibland inte tycks vara mycket för världen. Det finns två saker som får mig att gråta extra lätt. Den första är när något/någon sårar mig. Det kanske är ganska uppenbart men många har ju svårt för att gråta, jag hör inte dit när det gäller detta. Den andra är filmer, dokumentärer och sådant. Är det något fint eller sorgligt på en film eller tvn kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Det behövs inte mycket, kan vara både en reklam om fadderbarn till filmen Shrek.
Som avslutning på detta är kan jag säga att jag gråter ganska ofta. När livet känns jobbigt och jag inte orkar kommer tårarna mer oftare än jag ibland önskar. Fast sedan jag har börjat med medicinen har jag faktiskt märkt att jag inte gråter lika ofta.. troligtvis för att medicinen gör mig starkare och mer uthållig. Saker börjar falla på plats och allt kaos i mitt huvud börjar på något sätt sorteras. Men ångesten, oron och stressen finns alltid kvar, bara att den kommer mer sällan. Jag har mer energi och kraft tack vare medicinen så det är nog en stor anledningen till varför jag inte gråter lika ofta nu för tiden. Livet känns helt enkelt mer möjligt.
Kramar. Fina ord. Leenden. Kärlek. När man känner värme ända in i hjärtat. Familj. Vänner. Goda gärningar. One Tree Hill. Tända ljus. Foton. Minnen. Vacker musik. Fint väder. Roliga youtube-klipp. Framgångar. En dag i backen med slalomskidorna på fötterna. Skvallertidningar. Träning. Varma och soliga sommardagar. Fotografering. Promenader med musik i öronen. Stunder när man inser att världen ligger framför ens fötter. Bumbibjörnarna. Livet. Drömmar. Första mjuklassen för i år med tuttu-frutti strössel. Sömn. Att få vakna upp bredvid den jag älskar. Ordning och reda. Grillade marshmallows. Världen.
Men det som får mig att må bättre av allt här i hela världen är att inse vilka man älskar villkorslöst och att de människorna älskar en lika villkorslöst tillbaka.
I morse när jag loggade in på facebook hade jag fått ett meddelande av min moster. Hon bor i New York sedan ett tag tillbaka och befinner sig just nu i Dominikanska Republiken. I meddelandet stod det att hon har förlovat sig och att hennes pojkvän (nu blivande man) har friat till henne i månskenet på en strand i DR! Hon svarade JA. Är så glad för deras skull och det bästa av allt? Det kanske blir tre bröllop, ett i Sverie, DR och NY. Givetvis kommer jag gå på det här i Sverige men tänk om jag skulle få fara iväg på bröllop i NY eller DR? Guuuuud, hade varit mer än underbart.
Då var det dags att berätta något för er som ni inte vet om mig. Hm, svårt! Finns säkert tusentals saker jag skulle kunna skriva men försöker komma på något otippat. Tänker på en sak jag kan berätta men vet inte om det är så intressant eller något ni ens vill veta. I brist på annat som jag inte lyckas komma på tar jag det första jag tänkte på.
När jag var liten, vet inte exakt vilken ålder men troligtvis redan när jag var runt ett år(?), hade jag magproblem. Det låter väl inte speciellt vackert ifall jag säger att jag känner mig "hemma" på sjukhus men så är sanningen. Från så länge jag kan minnas har jag varit in och ut på sjukhus. På senare år för andra besvär men hur som helst. Hade magproblem ända tills jag var ungefär 14 år. Var även till sjukhuset i Linköping 2 gånger och till sjukhuset i Huddinge 1 gång. Lekterapin och Ulla som jobbade där blev som att gå till dagis eller skolan. Sjuksköterskorna och läkarna kändes som vänner och bekanta. Självklart vill väl inte något barn spendera så fruktansvärt mycket tid som jag gjorde på sjukhuset men när jag sitter här idag förstår jag hur mycket nytta och gott det har gjort mig trots allt. Jag är nästan inte rädd för någonting inom sjukvården då jag har varit med om så mycket där. Går helst inte in på allt jag gjort men låt oss säga att det är många saker de flesta inte ens skulle våga göra en gång. Men vad hade jag för val?
Idag har mina magproblem försvunnit/gått över vilket jag är otroligt glad över. Att slippa spendera all tid på sjukhuset är en stor lättnad, men ibland kan jag komma på mig själv att sakna det. Inte all smärta, undersökningar och allt sådant utan då menar jag alla fina människor som jobbade där och fanns för mig och allting bra jag fick uppleva. När jag nu ser tillbaka på alla de åren jag gick igenom förstår jag inte hur vissa saker gick till som dom gjorde men jag tänker inte sitta här och beklaga mig över det. Jag har tagit med mig erfarenheter från alla de åren, stoppat i en liten ficka och är tacksam över allt jag fick uppleva som har lärt mig något som jag kommer ha nytta av i framtiden.
Kärlek måste vara det svåraste man kan sätta ord på. Kärleken är något vi andas och känner. Kärlek kommer i alla former och storlekar. Jag känner en sorts kärlek till min familj, en annan till mina vänner och ytterligare en till min pojkvän. Någon som dock har lyckats sätta ord på vad kärlek egentligen är, är vår älskade Björn Gustafsson.
När det bubblar i kroppen som en kolsyrad dricka när du fnissar som en liten flicka När man känner något man can't deny when the eagles fly over mountain high När all oro är som bortblåst och förvunnen när simba återvänder i lejonkungen
Detta skulle kunna bli världens längsta inlägg. Mina drömmar är många, stora som små. Att skriva exakt alla drömmar skulle ta en evighet men tänkte nämna några stycken i alla fall. De drömmar som står högst upp på listan.
Resa
Nu menar jag inte ”bara” åka iväg 1-2 veckor på semester även om jag också tänker göra det ett flertal gånger under min livstid. Med resa menar jag att resa iväg en längre tid, ungefär ett år. Jag skulle vilja ägna ett helt år till att resa runt i världen. Upptäcka allt vad världen ha att erbjuda. Gå på kinesiska muren. Bada i kristallklart vatten. Hoppa bungyjump. Jobba på något café någonstans. Dyka i korallrev. Åka slalom i alperna. Hoppa fallskärm. Disney world. Walk of fame. Broadway. Grand Canyon. Niagarafallen. Volontär arbete. Jobba som Au-pair. Givetvis en massa annat än detta, men dessa saker är några.
Drömyrket
I dagsläget har jag ingen aning om vad jag vill jobba med. När man var liten hade man alltid något man ville ”bli när man blir stor”. Självklart har jag mina funderingar men ingenting jag känner mig direkt säker på. Så en utav mina drömmar är att jag en dag får jobba med något jag älskar.
Familj
Självklart är en av mina drömmar att alla mina nära och kära får vara friska och lyckliga. När det gäller mig själv vill jag bilda familj i framtiden. Mamma, du kan vara lugnt, inte än. ; ) Haha. När jag blir äldre vill jag bo i ett fint hus, skaffa barn och gifta mig. Detta känns verkligen långt borta men i framtiden är det en annan av mina drömmar.
Engelsk Bulldog
Här förstår ni säkert att jag vill ha en engelsk bulldog. Min mammas kompis hade en engelsk bulldog som jag fick träffa för flera år sedan och ända sedan den dagen har det varit min önskan att en dag få ha en egen. Han ska heta King Edward, haha. Nu hade jag även turen att träffa en pojkvän som också vill ha en engelsk bulldog! Så en dag hoppas jag Edward blir min.
Förutom dessa drömmar har jag hur många som helst. Tänkte bara kort nämna ytterligare några.
Vill bara börja med att säga att det finns personer som har det tusen gånger värre än mig. Det är något som alltid finns i mitt huvud om jag klagar eller är less på saker och ting. Men jag är en person som måste få skriva av mig, ord är något jag känner mig trygg med. Att få uttrycka sig är något alla personer måste få göra och borde ha rätt till.
Det är 1,5 månad sedan jag skadade mitt knä. Blev akuten samma kväll och sedan har jag varit på 3 läkarbesök och en magnetröntgenundersökning. På sista läkarbesöket som var bara några dagar innan jul konstaterade dom att jag har skadat menisken, en så kallad meniskruptur. Jag fick se bilden från magnetröntgen och inte för att jag är någon läkare men då förstod jag att det inte är så konstigt att jag har så ont som jag har. Givetvis är det inte alls roligt att jag har en skada men å andra sidan är jag glad över att de hittade något eftersom det då går att åtgärda.
Men det värsta? Att jag inte kan jobba. Kan väl lika gärna berätta en till sak som många av er inte vet. Jag har slutat skolan. Sista året på gymnasiet. Valde att ta ett studieuppehåll efter höstlovet. Men vi behöver inte gå in mer på det just nu, det är en annan historia. Så för er som inte listat ut det blir man ganska ledsen när man precis har slutat skolan och börjat jobba istället men sedan skadar sig i samma veva vilket gör att jag inte kan jobba. I 1,5 månad har jag nu suttit hemma. Visst, jag kan gå på stan, träffa vänner, äta lunch ute, göra ärenden, göra vad jag vill när jag känner för det. Vissa skulle säkert tycka det var skönt och härligt till en början men redan efter några dagar blir man fruktansvärt rastlös. De flesta av mina vänner går skola eller jobbar på dagarna. Sedan går jag ju på kryckor och ni kan ju tänka er att det inte är det lättaste att göra saker då. Bara att ta bussen in till stan och gå omkring några minuter är ju ansträngande. Dels för att jag har ont i knät hela tiden men även dels för att hoppa på kryckor är jobbigt. Ni som har gjort det vet vad jag talar om. Man får träningsvärk i muskler man inte visste man hade och händerna tar lite stryk, beroende på hur mycket man hoppar runt.
Känner att min klagan är lite tjatig i detta inlägg men det är fasen inte roligt! För att inte tala om att inte tjäna pengar eftersom jag inte jobbar.. när man har hyra, mat och annat att betala. Tur att jag har sparat lite i alla fall men jag vill ju inte att alla mina sparpengar ska försvinna bara för att jag har oturen att skada mig och inte kan jobba. Aja. Ska väl inte berätta så mycket mer, pengar och sådant är vanligtvis inte något jag pratar om. Det är privat.
En sista sak. Efter flera dagar fick jag idag äntligen tag på ortopeden. Operationsplanerarna eller vad det nu var jag kom till? Hon sa att det tidigast blir i februari/mars jag får operera mig. Kom ihåg att efter operationen kommer jag vara hemma antingen 2-3 veckor eller upp till 6 veckor ifall de måste sy fast menisken.. usch. Typ 2-3 månader till här hemma?! Näe fy. Det var väl det negativa, men en liten positiv sak finns det faktiskt. Hon berättade att nästa vecka är veckan då folk börjar göra av/ombokningar och frågade om jag kan komma med kort varsel? ”JAAA! Jag kan inte jobba pga. skadan så jag är bara hemma så kan komma när som helst!” Så hon skrev upp mig på någon lista eller liknande så det kan hända att jag får komma innan februari-mars!
Ni får hålla alla tummar och tår! Sedan får ni alltid skriva någon rolig kommentar, skicka ett roligt youtubeklipp eller berättar något om er själva. Behöver något att sysselsätta mig med när jag är hemma. Puss på er!
Känner att jag kastar in handduken för ikväll. Är rätt så less och negativa besked var väl det sista jag behövde just nu. Ja jag vet, det kommer lösa sig. Allting kommer bli bra. Men det är jobbigt när man gång på gång får någonting som är negativt. Ska väl försöka vara lika positiva som alla andra i min omgivning.. det löser sig säkert.
Återkommer imorgon när jag känner mig bättre. Är bara så himla trött och slut i huvudet.
Något utav det viktigaste i livet är att skratta. Att känna glädje och lycka är oslagbart. Det kan vara allt från en pytteliten sak till något mäktigt. Vad som får oss att le är inte det viktiga utan att vi faktiskt ler. I vår allt för stressiga vardag kan det vara lätt hänt att man glömmer bort att stanna upp en sekund och tänka på alla saker som gör en lycklig. Våga även visa din lycka. Sprider vi ett skratt eller glädje får vi så otroligt mycket tillbaka. Det är ovärderligt.
Jag vet av egen erfarenhet att livet inte alltid är lätt. Längs vägens gång snubblar vi på rötter mer än vad vi kan räkna. Men det är när vi väl börjar vandra igen som vi åter måste komma ihåg att känna den där lyckan i vardagen. Glöm inte bort att mitt bland allting ha roligt. Gör saker du mår bra av som ger just dig ett leende på läpparna.
Julen handlar mycket om gemenskap och att umgås med sina nära & kära. Vi äter alldeles för mycket julmat, ger bort julklappar för summor man inte trodde fanns och många av oss glömmer bort att tänka på alla som inte har någon eller något. Många människor sitter ensam på julafton, andra kan inte mätta sina barn och vissa har verkligen ingenting. Jag tycker det är viktigt att vi aldrig glömmer bort att tänka på andra människor i vår värld. Speciellt nu när det är jul. Vi är många som frågar varandra hur julen var, vad vi fick i julklappar och vars vi firade julen. Tänk på alla barn som inte fick en enda julklapp. Tänk på alla som inte har någon som bryr sig om dom. Tänk dom som är hemlösa. Tänk dom som inte ens har råd att köpa en skinka på julafton.
Som ni förstår skulle jag nog kunna skriva en bok om allt detta, men ni förstår säkert min poäng. Det gör ont ända in i hjärtat när man tänker på dom som inget eller väldigt lite har. Jag är lyckligt lottad som har en fin familj och släkt som bryr sig om mig. Jag har mat på bordet. Jag har varma kläder. Jag har ett hem. Tänk på alla dom som ofta glöms bort i all julhysteri. Det skadar inte att tänka en tanke eller att ge en slant om du kan. Tänk.
På förmiddagen har jag suttit med telefonen fastklistrat i örat. Eftersom jag har skadat knät och väntar på operation är det givetvis mycket man måste ordna, ha koll på och veta hur det fungerar. Som ung, eller givetvis i alla åldrar är det många som inte vet vad som gäller om man blir sjuk och allt som hör därtill. Själv hade jag verkligen inte någon vidare klarhet. Jag har själv varit ute mycket på internet för att läsa hur allt fungerar. En smula klokare blev jag men att säga att jag förstod helt skulle vara att ljuga. Därför ringde jag flera samtal så jag skulle få en översikt över vad som ska göras framöver.
För er som inte vet något om försäkringskassan, arbetsförmedlingen, a-kassa, socialtjänsten, anställning, sjukdom m.m. rekommenderar jag verkligen att ni ska slå en signal dit ni undrar över något. För även om det mesta finns på nätet har ju alla människor olika situationer.
Igår kände jag mig väldigt förvirrad när det kom till skola, jobb, pengar, försäkringskassan, vad som gäller och sådant. Känns skönt att jag nu vet mer om vad som gäller för min egen del.
Begav mig hem från skogarna 14 mil söderut till min bästa famn. Med andra ord är jag hemma i lägenheten i Umeå igen. Det är lusigt det där med hem. Hemma hos mamma känns det verkligen som hemma, kanske inte så konstigt när man har bott där de första 18 åren av sitt liv. Samtidigt känner jag mig hemma i min & Petters lägenhet. Men det är väl tur det. Man ska prova på, testa nytt och ge sig ut i världen. Skulle nog inte vara en toppenidé att bo i Skellefteå i hela sitt liv. Man måste använda sina vingar. Just nu är mitt hem min & Petters lägenhet som jag trivs förbaskat bra i. Men nog är det minsann mysigt att komma hem till mamma ibland.
Jag saknar er. Jag saknar att skriva. Era fina kommentarer. Att få uttrycka sig.
Med det vill jag bara meddela er att jag är tillbaka. Får dock se hur uppdateringen den närmsta tiden kommer vara. Just nu är det mycket som händer i mitt liv och det är som en berg- och dalbana minst sagt. Det har gått 2,5 veckor sedan jag fick min diagnos. Mitt huvud snurrar av tankar. Många saker börjar falla på plats. Sedan får man tydligen mer tillgång till sina känslor vilket betyder att jag har börjat inse saker som jag förut inte kunde. En helt ny värld har öppnat sig för mig, vilket jag givetvis är så glad & tacksam för, men det blir samtidigt väldigt mycket på en gång.
Framöver lär jag skriva mer om både mina känslor och min diagnos. Dels för att jag vet att många av mina vänner läser detta men även för att någon kanske känner igen sig, undrar hur det går för mig eller helt enkelt bara tycker det är intressant. Självklart kommer mina "vanliga" inlägg också att finnas, men jag tänkte bara så ni vet. Nu när jag väl vet själv så blir det så mycket lättare att sätta ord på hur jag mår. Sedan var det otroligt få som visste hur jag egentligen mådde så ingen har liksom vetat allt detta förut, för bara några veckor sedan.
Så, vad har ni missat senaste veckan? Inget speciellt tror jag, allt och inget på samma gång. Hela förra helgen jobbade jag så hade inte mycket tid till annat. Tappade min stenåldersmobil i golvet för 75389 gången, så det var väl inte så konstigt att den inte fungerade efteråt, haha. Så en ny mobil har införskaffats! I tisdags åkte jag till min mamma i Skellefteå där jag fortfarande befinner mig. Varit hos tandläkaren. Varit hos mormor. Bara varit mestadels.
Trots att det är fredag ska jag nog försöka sova snart. Har inte somnat förrän 04.30 vissa dagar i veckan.. mer om det senare. Hoppas ni alla mår bra, stor kram! ♥
Mina tankar vill skrivas ner och jag vill att alla ska förstå. Det kliar i mina fingrar. En vecka har gått sedan jag bestämde mig för att ta en liten paus från bloggen. Den var mer än väl behövd, minst sagt. Funderar på att komma igång igen. Vad tycker ni? Tips på vad jag kan skriva om eller vad som helst? Låt mig få veta era tankar och åsikter.
Ibland önskar jag att mina tankar och känslor kom ut ur mig likt en skrivmaskin. Ett klick och hela världen skulle förstå. När man en dag inte orkar längre önskar man att alla bara visste, att jag själv visste. Öppna ögonen och vi inser att verkligheten inte fungerar så. Livet ska vara mer komplicerat än så. För vad vore vi utan det negativa? Skulle det finnas något positivt, skulle vi uppskatta små saker i vår vardag? Ta allting för givet ett är misstag. Livet ska vara roligt och härligt. Var glad för varenda dag och lev ditt eget liv.
Stadsfesten pågår för fullt nere i centrum och så kommer det vara ända till söndag. Jag var ju ner en sväng igår och kommer även gå dit på lördag. Dock känner jag inte för att betala in mig på kvällarna. Ärligt talat tycker jag det är för dyrt, jag lägger hellre pengarna på något annat - som att spara till en resa.
Men stadsfesten kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat. Festivalen startade redan 1994 när jag endast var 3 år gammal och kan därför, mer eller mindre, säga att jag är uppvuxen med det. Fram till och med 2005 hade den namnet Skellefteåfestivalen men jag börjar vänja mig vid det nya namnet Stadsfesten, haha.
Jag minns när jag fick börja åka alla de "stora" karusellerna vilket var en mäktig upplevelse när man var mindre. Jag älskar det lika mycket fortfarande. Karuseller är så himla kul! Sedan var det givetvis en häftig upplevelse när jag och mina vänner fick börja gå in själv på kvällarna utan föräldrar. Det var en höjdpunkt. Ytterligare ett minne är när Aqua var stora och spelade festivalen. Jag, mina två bästa vänner och mamma stod i regnet som öste ner som sjutton - men jag hade dittills aldrig varit så glad som när jag såg dom.
Förra året när jag och Lina var på väg ner till stadsfesten.
Nu tänkte jag vara en sådan människa som låter tankarna vara fria och säga precis vad min hjärna och mitt hjärta tycker och känner.
Jag såg nämligen en dokumentär på kanal 5 ikväll om en kille som har en muskelsjukdom. En dödlig sjukdom. Att se något som detta gör verkligen att man uppskattar minsta lilla i livet och man inser hur bra man ofta har det. När vi klagar över att skolan är så jobbig. Tänk på alla människor som inget hellre än gå i skolan vill. Skulle kunna ge flera exempel men ni förstår nog vad jag menar. Denna kille sa något om att vi alla föds och vi kommer alla att dö. Men däremellan då? Livet. Hur väljer vi att leva? Vi har alla våra drömmar & mål. Istället för att lida kan vi leva.
Eftersom jag själv har "anfall" så känner jag igen mig i lite utav allting han sa. Att ibland kan man känna sig ensam. Jag vet ingen som har det som mig. Att svimma och vara medvetslös i 10 - 60 minuter är ingenting normalt. Men vad är normalt vid närmare eftertanke? Jag vill inte ha medlidande, det enda jag vill är att kunna nå ut till folk som denna kille gjorde. Även om jag har människor i min närhet som jag älskar så himla mycket känner jag mig trots allt ensam när det gäller min "sjukdom". Har levt med detta i fyra år och det är ingen lätt match. Det finns dagar som jag klagar över att det är jobbigt, för varje dag kämpar jag. Men att ha drömmar, mål och se en framtid utan anfall gör att man håller hoppet uppe. Till skillnad från denna kille kommer jag leva. Han dör vid 20 årsåldern, men jag får leva. Livet är inte rättvist, tvärtom. Men tack vare att jag trots allt inte har något farligt eller dödligt tänker jag leva varje dag och känna att varje dag räknas. Denna otroliga kille ville göra ett avtryck, och jag lovar er - det gjorde han på mig.
För vem kan tro att jag har det jobbigt och kämpar när det inte syns på mig att jag har en "sjukdom". Skriver citationstecken eftersom ingen vet vad jag har.
När jag läste DENNA artikel i aftonbladet nu på morgonen blev jag bara arg och irriterad. Alla tjatar om att man duger som man är och att hur man än ser ut är alla lika mycket värda. Det håller jag absolut med om. Storlek, utseende eller vad som helst spelar ingen roll. Alla ser olika ut och det måste vi väl för tusan acceptera men framför allt respektera.
Enligt många kommentarer är Elin för smal och Molly "överviktig". URSÄKTA? Antingen är man för smal eller för rund i dagens samhälle. Hur man än ser ut är finns det alltid någon som ska klaga. Dags att säga ifrån och faktiskt acceptera sin kropp och andras, på riktigt.
