När jag var liten, vet inte exakt vilken ålder men troligtvis redan när jag var runt ett år(?), hade jag magproblem. Det låter väl inte speciellt vackert ifall jag säger att jag känner mig "hemma" på sjukhus men så är sanningen. Från så länge jag kan minnas har jag varit in och ut på sjukhus. På senare år för andra besvär men hur som helst. Hade magproblem ända tills jag var ungefär 14 år. Var även till sjukhuset i Linköping 2 gånger och till sjukhuset i Huddinge 1 gång. Lekterapin och Ulla som jobbade där blev som att gå till dagis eller skolan. Sjuksköterskorna och läkarna kändes som vänner och bekanta. Självklart vill väl inte något barn spendera så fruktansvärt mycket tid som jag gjorde på sjukhuset men när jag sitter här idag förstår jag hur mycket nytta och gott det har gjort mig trots allt. Jag är nästan inte rädd för någonting inom sjukvården då jag har varit med om så mycket där. Går helst inte in på allt jag gjort men låt oss säga att det är många saker de flesta inte ens skulle våga göra en gång. Men vad hade jag för val?

Idag har mina magproblem försvunnit/gått över vilket jag är otroligt glad över. Att slippa spendera all tid på sjukhuset är en stor lättnad, men ibland kan jag komma på mig själv att sakna det. Inte all smärta, undersökningar och allt sådant utan då menar jag alla fina människor som jobbade där och fanns för mig och allting bra jag fick uppleva. När jag nu ser tillbaka på alla de åren jag gick igenom förstår jag inte hur vissa saker gick till som dom gjorde men jag tänker inte sitta här och beklaga mig över det. Jag har tagit med mig erfarenheter från alla de åren, stoppat i en liten ficka och är tacksam över allt jag fick uppleva som har lärt mig något som jag kommer ha nytta av i framtiden.