När jag & Petter först var tillsammans bodde vi i olika städer. Först 14 mil ifrån varandra, sedan ökade avståndet till 18 mil. Efter 1 år flyttade jag till Umeå, 6 månader senare flyttade även han till stan. Vi bodde dock i varsin lägenhet vilket jag är stolt över. Man behöver klara sig själv innan man tar steget att flytta ihop. 6 månader senare gick flyttlasset för mig till honom. Nu har vi bott tillsammans i drygt 8 månader. Anledningen varför det fungerar så bra är troligtvis för att vi redan från början av vårat förhållande bodde långt ifrån varandra. Vi hade en vana av att inte ses jätteofta eftersom vi båda pluggade. Det var på helgerna främst som vi kunde ses. Så detta med att ha sitt eget liv även fast man har ett liv tillsammans är viktigt för mig. Nu har vi varit ifrån varandra under helgen så att ses ikväll blir extra kul!

BAJS. Typ så känner jag just nu.

Vad är oddsen?! Inte på min sida i alla fall. Självklart tar jag tiden på onsdag eftersom det inte fanns någon annan, inte ens nästa vecka fanns det en enda ledig tid. Tackar och tar emot. Men visst sjutton blir jag ledsen när det handlar om några enstaka timmar. Ett halvt dygn tidigare och jag hade följt till Norge. Istället ska jag sitta hemma som jag ändå gjort sedan november? Ja, jag vet.. borde vara glad över att få en tid så snabbt eftersom jag var hos läkaren i torsdags men ibland måste man få klaga. Resan till norge är något jag såg fram emot mitt bland allt som har med mitt dumma knä att göra.

Både på för och eftermiddagen har jag gjort något som inte alls är likt mig. VILAT! Visst, jag sitter hemma med ett trasigt (?) knä och kan inte göra allt här i världen så därför blir det mycket tid i soffan men idag har jag vilat i sängen. Hade supersvårt att somna igår. När jag väl lyckades besöka John Blund vaknade jag stup i kvarten. Inget lyckat besök där inte. Får jag inte min sömn blir jag helt ur balans - vilket jag ser resultatet av idag. Huvudvärk och energikontot står på noll. Sedan är det väl inte så konstigt att jag ibland inte har någon ork eller känner någon motivation med tanke på mina svårigheter. Ibland måste jag stanna upp och lyssna på min kropp. Det är precis vad jag har gjort idag. Dock blir jag så himla rastlös när jag vilar för jag vet att jag har saker som "måste" göras.

Ska försöka ta tag i några saker nu trots tröttheten. Vi får väl se hur långt jag kommer.

Happ, då var läkarbesöket äntligen gjort. Hade tid kl 13 så jag var där ca 12.40. Fick inte komma in förrän 13.45....... det var mindre kul! Mindre kul är det också att det blir ännu mer väntan för min del. Ortopeden undersökte knät och frågade en massa. Han berättade sedan att det blir en magnetröntgen. Frågan är bara när den blir av. Snart är det sommar och vi vet ju alla att sjukhuset inte alls har lika många i personalen då. Förhoppningsvis får jag komma så snart som möjligt men har ingen aning om det är imorgon, en månad eller två. Kan blir när som helst, suck.

Efter magnetröntgen blir det en läkartid igen för att då få veta om dom såg något på röntgen. Om dom ser att något är trasigt måste dom förmodligen gå in i knät igen för att fixa det. Om dom inte hittar något blir det sjukgymnastik. Men om jag själv får tycka till tror jag det är menisken igen. Det är lika ont, samma ställe och det klickar, precis som då. Blääääääääääääää för denna väntan. Usch för kryckor! Bajs för alla läkarbesök. Fy för att sitta hemma. Tusan att inte kunna jobba och tjäna pengar. Nä, ja ä int bitter. Ba lite! Men det får man vara ibland. Snart är det bättre tider, typ ikväll.

Ungefär såhär less var jag på eftermiddagen idag, haha. Har tvättat, diskat x3, dammtorkat, bytt sängkläder, duschat, lagat mat x2 och lite annat pyssel. Låter kanske inte så ansträngande då mycket av sakerna är vardagliga sysslor. Men (jo, det finns ofta ett men) tack vare att mitt älskade knä gillar att retas med mig blir sådana saker extra jobbiga. Som att springa, okej inte springa för det kan jag inte.. gå sakta som en snigel upp och ner i trapporna känns som ett maraton. Att jag sedan har stått upp mestadels av dagen har jag mig själv att skylla. Gotta do what u gotta do, GIRL.

Sådär, nu har jag fått skriva av mig lite. Känns alltid lite bättre av någon anledning. Resten av kvällen kommer spenderas i soffan. Om jag själv fick välja hade jag helst suttit på balkongen med en filt, mysigt sällskap och ett glas cider. Men det mina vänner får bli en annan kväll. Just denna kväll bestämmer mitt knä, och han vill vila efter dagens 10 maratonlopp.
Imorgon väntar andra bullar. Den som väntar på något gott!

Förresten. När jag kom ner till tvättstugan vid 12 var det en maskin som var på med kläder i. Personen som hade tvättid innan mig var alltså inte klar. Tur att det finns två tvättmaskiner men man har ändå bokat en tid. Kul för mig att behöva springa en extra gång bara för att den personen inte kan sköta tider. Bara en sak jag irriterar mig på............ nu ska jag ner i tvättis igen. Hoppas för guds skull att att någon annans tvätt inte är kvar!

Med blandade känslor välkomnar jag en ny vecka.

Vid första tanken känns det skönt med en ny dag men framförallt en ny vecka. Å andra sidan känns det tungt. Jag vägrar komma in i en svacka men det är svårt att hålla hoppet uppe. När man suttit sjukskriven 15 november till 18 mars. Jobbat 18 mars till slutet av april. Historien upprepar sig. Hur dramatiskt det än låter. Skillnaden denna gång är att jag inte tänker det låta gå så långt som under vintern. Denna gång vet jag vad som krävs.

Jag känner mig själv väldigt bra, ibland nästan för väl. Denna vecka är precis då jag kommer börja känna mig rastlös. Nej, jag tar tillbaka det. Denna vecka är precis då jag skulle ha kännt mig rastlös. Vilja och val är något jag tror stenhårt på. Viljan har alltid funnits inom mig. Ända sedan jag drog min barndomskompis Olivia några kilometer i en pulka när vi var 3-4 år. Tror mamma har berättat den historien 845935 gånger.. haha. Poängen med detta är att jag vet att jag har viljan inom mig. Vill jag, så kan jag. Valen finns alltid framför näsan på oss. Vi kan välja om vi vill gå höger eller vänster. Klättra upp eller ner.

Jag kan inte göra något åt mitt knä, endast läkaren kan. Istället för att sitta som en bitter tant och låta ångesten komma tänker jag acceptera allt som det är. Jaha, mitt knä sätter stopp för mig ännu en gång. So what? Kanske är det någon som säger åt mig att detta är en tid jag ska vila upp mig. Fundera över val som komma skall. Acceptera, låta tiden ha sin gång och sedan är jag tillbaka på benen - igen.

3:e plats för Eric Saade! Självklart hoppades jag in i det sista att vi skulle ta hem segern men en tredje plats är ruskigt bra. Jag kan inte annat än vara stolt och glad! Eric och dansarna gjorde ett grymt framträdande ikväll. Bara att gratulera! Speciellt när Sverige har hamnat i botten senaste åren.

Hatten av för Saade!! Snacka om popular.

Fick så ont i magen att jag fick halsbränna - allt för att jag var så nervös. Satan i gatan vad jag är glad i detta läge. Sverige är i finalen i ESC med Eric Saade i spetsen!! Att dom dessutom läste upp Sverige sist var toppen på allt, men glädjen blev nästan bara ännu större då.

Eric Saade blev tydligen bland det mest 10 twittrande ämnet på några sekunder. Tycker det talar för sig själv. Nu är det bara att vänta två dagar till för på lördag smäller det. Förhoppningsvis vinst såklart men att han ens tog sig till final är en vinst i sig. Och ja, jag är en liten nörd när det gäller ESC. Nu kommer jag somna som ett litet barn.

Önskar att jag var på jobbet. Önskar att jag inte hade ont. Önskar att jag slapp ringa hela dagarna. Önskar att jag får komma tidigare till ortopeden. Önskar att det var fredag. Önskar att knät blir bra imorgon. Önskar att jag var utomlands. Önskar att jag slapp detta elände.

Det är mycket man önskar här i världen. Istället för att önska får man ta tag i saker. Hålla hoppet uppe samtidigt som man ordnar allt som behövs. Försöker göra det lilla jag kan. Bara att diska är i princip omöjligt men jag gör det ändå. Rastlös är något jag inte alls tycker om. Att jag har hamnat i denna situation igen är väl ganska typiskt. Jag väljer att se det från den ljusa sidan istället: Denna gång vet jag hur allting fungerar. Jag vet hur det är att behöva gå på kryckor en längre tid. Jag vet hur det är att vara enormt rastlös. Jag vet hur försäkringskassan fungerar. Jag vet att jag inte kommer sitta här för alltid. Jag vet att imorgon är en bättre dag.

Mörker och tystnad är något jag tycker är lite kusligt. Speciellt mörker. Att vara både lättskrämd och mörkrädd är ingen bra kombination. I skrivande stund sitter jag i vardagsrummet. Filten som är grå med hjärtan på har jag lindat in mig i. Godisskålen och festisen är inom räckhåll. Kuddar i gråskalor finns det gott om. Går fint ihop med filten. Ljusen är tända för att skapa stämning. Lugn & harmoni.

Plötsligt har något främmande och läskigt förvandlats till något mysigt och nödvändigt. Natten är ung.

Det gäller att hitta balansen mellan att göra saker och att ta det lugnt. Jag har blivit mycket bättre på det men har ändå en lång väg kvar. Som person vill jag att alla andra ska må bra och är ofta rädd att göra någon arg, sur besviken eller ledsen vilket resulterar i att jag själv mår sämre. Man måste sätta sig själv i första hand. Jag måste lära mig det. Sluta köra på i 110 och istället varva ner till 50. Då tror jag att jag kommer få fler dagar som blir bra och mindre dagar som är sämre. Men det är klart, vi har alla våra dåliga dagar. Det gäller bara att lära känna sig själv, lyssna på sig själv och följa sitt hjärta.

I höstas tog jag ett utav de största och svåraste beslut jag någonsin tagit. Jag tänkte inte längre stå ut med allting som pågick sedan första dagen av gymnasiet. För en gångs skulle var det min tur att må bra och för att göra det tog jag saken i egna händer. Dagen då jag slutade gymnasiet var en utav de bästa i mitt liv. Äntligen kunde jag börja leva på riktigt och göra saker jag mår bra av. Skolan var inte en av dom. På något sätt fick jag uppleva den där friheten som man gör på studentdagen, antar jag. Skillnaden är bara att jag gjorde det ensam och på ett annat sätt än vad jag föreställt mig. Jag ångrar inte mitt val, jag är stolt över att jag faktiskt valde mig själv i första hand. Känslan jag har idag är bara lite extra tung. Klart det är en sorg och besvikelse att inte få fira med mina klasskamrater det som skulle komma att bli en sådan otrolig upplevelse. Om en vecka åker dom även till Barcelona, det gör ont i mig.

Visst är det konstigt hur man kan känna både lycka och sorg på samma gång. Lyckan över att vara där jag är idag, samtidigt som jag känner sorgen i att inte få uppleva min studentdag. Trots att jag vet att jag inte har samma förutsättningar som många andra känns det så orättvist. Orättvist att inte kunna stå där i juni trots att jag kämpat mer än vad många andra har. Inte för att låta självgod men dagar som dessa kommer verkligheten ikapp mig.

Imorse då jag vaknade och tittade ut genom fönstret var det fullt med snö. Miljontals flingor letade sig ner från himlen till marken. När jag någon minut senaste slog på nyheterna tog jag direkt tillbaka mina tankar om hur jobbigt det var att det kommit lite snö. Japan har drabbats av en jordbävning och en tsunami. Hawaii väntar och förbereder sig för det värsta. Om bara några minuter väntas tsunamin nå ön. Man kan inte ens föreställa sig hur det är att vara med om något sådant förrän man själv står mitt i kaoset.

En påminnelse om hur bra vi har det. Allt för ofta glömmer vi bort att uppskatta både stora men framförallt små saker här i livet.

Jag vet inte om jag blir arg på mig själv eller om jag borde känna mig stolt som tuppen. Snackar givetvis om att jag stiger upp vid 7 de flesta dagar i veckan när jag egentligen kan sova hur länge jag vill. Anledningen till varför jag är vaken så tidigt är för att jag blir på mycket bättre humör under dagen plus piggare! Ifall jag sover till.. låt oss säga 11, visst superskönt men dels är halva dagen borta medans mitt humör svänger mer än vanligt.

Erfarenheten har visat att rutiner är något jag behöver. Egentligen tror jag att alla mår tusen gånger bättre om man har just rutiner i livet. För det behöver inte varenda sekund vara planerad men att planera och göra det man själv mår bäst av vinner man på i längden. Så mycket vet jag är sant.

Det är underskattat att sitta sitta själv på en lördagkväll. Man får laga exakt vilken middag man vill utan invändningar från sambon. Tittat på melodifestivalen med hög volym och trallat med i låtarna. Hällt upp godis i en skål. Har en massa ljus tända som ger mysfaktor. Dricker coca-cola som inte tar slut (vilket den gör om Petter är hemma, haha). Skrivit klart mitt CV samt skickat in. Något jag däremot inte har gjort ännu men ska göra om några minuter är att se filmen Trassel, den verkar mysig och rolig.

Kanske låter som att jag inte tycker om att ha min sambo hemma eller någon vän som sällskap eller vara hos min familj men jag tycker bara det är riktigt skönt att vara ensam ibland. Ganska ofta för att vara ärlig. Imorgon kommer min Petter hem, till veckan ska jag umgås med vänner och någon/några dagar innan nästa helg far jag till Skellefteå! Lite lugn måste man ju ha innan stormen så man orkar det som komma skall. Eller hur?

Envis som jag varit sedan barnsben skulle jag givetvis fara och storhandla idag. Petter sa att vi kan ju fara en annan dag men inte icket. Det är ju trots allt bara 3 dagar sedan operationen. Lätt att vara efterklok brukar det sägas, så sant som sagt. Härdade mig igenom hela ICA MAXI och nu sitter jag hemma i soffan med benet i högläge. Måste intala mig själv att jag inte har något val - det är soffläge som gäller tills det börjar bli bättre. Tog nyss en stark smärtstillande tablett som förhoppningsvis ska ta bort smärtan. Blir arg på mig själv att jag tvingade mig ut när jag, eller snarare mitt knä, inte alls är redo för det. Nu måste jag ta det lugnt helt enkelt och där med basta!

Har beslutsångest om hur jag ska göra med mitt hår. Bilderna längst ner är ungefär hur långt det är just nu men det är väldigt jobbigt, speciellt när jag har så TJOCKT hår. Dessutom går det inte göra så mycket med det. Ska jag ha en svans måste jag ha 3-4 snoddar. Lockar jag håret så är det rakt en stund senare. Ni förstår hur jag menar. Dock trivs jag bäst i långt hår men är så sugen på att klippa kort till sommaren. Ungefär längden mellan bildrad 2 & 3 tänkte jag. Problemet är bara att alltid när jag klippt mig kort låter jag det växa ut till långt..

Help me! Nu vill jag höra vad ALLA ni tycker. Färga brunt? Klippa kort? Sidecut? Raka av allt? Spara ännu längre? Klippa upp det? Lugg? Haha, skulle nog aldrig raka av det eller sådant men bara fantasin sätter gränser. Låt mig höra era åsikter!