Med blandade känslor välkomnar jag en ny vecka.

Vid första tanken känns det skönt med en ny dag men framförallt en ny vecka. Å andra sidan känns det tungt. Jag vägrar komma in i en svacka men det är svårt att hålla hoppet uppe. När man suttit sjukskriven 15 november till 18 mars. Jobbat 18 mars till slutet av april. Historien upprepar sig. Hur dramatiskt det än låter. Skillnaden denna gång är att jag inte tänker det låta gå så långt som under vintern. Denna gång vet jag vad som krävs.

Jag känner mig själv väldigt bra, ibland nästan för väl. Denna vecka är precis då jag kommer börja känna mig rastlös. Nej, jag tar tillbaka det. Denna vecka är precis då jag skulle ha kännt mig rastlös. Vilja och val är något jag tror stenhårt på. Viljan har alltid funnits inom mig. Ända sedan jag drog min barndomskompis Olivia några kilometer i en pulka när vi var 3-4 år. Tror mamma har berättat den historien 845935 gånger.. haha. Poängen med detta är att jag vet att jag har viljan inom mig. Vill jag, så kan jag. Valen finns alltid framför näsan på oss. Vi kan välja om vi vill gå höger eller vänster. Klättra upp eller ner.

Jag kan inte göra något åt mitt knä, endast läkaren kan. Istället för att sitta som en bitter tant och låta ångesten komma tänker jag acceptera allt som det är. Jaha, mitt knä sätter stopp för mig ännu en gång. So what? Kanske är det någon som säger åt mig att detta är en tid jag ska vila upp mig. Fundera över val som komma skall. Acceptera, låta tiden ha sin gång och sedan är jag tillbaka på benen - igen.