Efter min andra operation fick jag sjukgymnastik och rehabprogram. Kontaktade min sjukgymnast för någon månad sedan igen (hade inte varit där sedan andra operationen, i sept) eftersom jag hade så ont i knät fortfarande. Hon bokade en tid hos henne och när jag väl var där ledde det till ett läkarbesök några dagar senare. Besöket hos min läkare var väl varken eller. Fick veta att min menisk (det lilla som är kvar) fortfarande har en spricka genom sig och därav smärtan. Även att det klickar och har sig samt känns ostabilt beror såklart på det. Tyvärr är rehab och träning det enda som kan hjälpa, sa läkaren. Men han sa även "har du fortfarande ont inom 6 månader får du höra av dig igen.. och du vet vad som väntar om vi gör en magnetröntgen". Han syftade på en tredje operation. Fy, vill inte ens tänka tanken. Det som är mest drygt är att rehab och träning inte verkar hjälpa men att en operation inte kan garantera att det heller blir bättre? Vilket dilemma. Nåja, det var bara att fara hem och fortsätta som vanligt trots smärta osv. 

Vad tror ni inte jag gör idag?
Halkar när jag är ute på morgonpromenaden med Otis!! Förbannadejävlahelvetesskit. Ursäkta mitt ordförråd men i den situationen finns bara sådana tankar i huvudet. Såklart behövdes extremt lite för att knät ska kunna bli skadat igen så jag är ju alltid försiktig vad jag än gör, speciellt när jag är ute och går. Och ja, jag borde väl ha broddar (stavning?) men nu har jag inte det. Kan inte gå tillbaka och ändra något. Läget är som det är men jag är förbannad, så jäkla arg. Dels på min klantighet men även på sjukhuset. Visst, jag vet att dom gör allt dom kan men det finns ändå en besvikelse inom mig när jag tänker på att dom kunde tagit bort mer av min trasiga menisk under min första operation för då kanske min andra operation aldrig hänt? Och om min andra operation aldrig hänt hade jag inte behövt gå så länge på kryckor och få alla mina muskler i mitt vänstra ben att försvinna vilket gjort att jag inte behövt träna lika hårt och länge varje jäkla dag. Nä, en tanke leder till en annan. Nu är det som det är och jag kan inte göra något åt saken annat än att hoppas på det bästa och försöka tänka positivt.

Tänkte förklara det hela ytterligare (haha, hoppas ni orkar läsa..). Kan tänka mig att några av er undrar saker nu och för att underlätta för er svarar jag nu på mina "egna" frågor som jag kan tänka mig att ni funderar över. Men ni får självklart ställa en fråga eller skriva en kommentar ändå! Inte bara till detta inlägg heller, för min blogg är ju så mycket mer än mitt knä.

Knät är rätt så svullet, vilket det även var båda perioderna jag var sjukskriven. Jag var inte så jätteklantig när jag ramlade imorse. Det var inte is, trodde jag.. det såg ut som snö förutom att snön hade frusit till is, därav halkan. Kan inte sträcka ut benet helt, men kan böja det lite mer än det är böjt i alla fall.  Har riktigt ont i knävecket, troligtvis för att meniskskadan går ända dit. 

Detta kan ju gå över på en dag eller två, eller en vecka. Förhoppningsvis är det bara en rejäl smäll som gör att jag har tillfällit ont. Ni får gärna skicka positiv energi till mig! Eftersom jag ändå inte kan låta bli att tänka på hela cirkusen det var förra året med operationer, f-kassan, kryckor, VÄNTAN, läkarbesök, smärta mm. Sanningen? Jag är rädd, så fruktansvärt rädd över att vara med om det igen.
Inte en tredje gång. Jag vägrar.