Nyss hemkommen från finaste Anna.L. Alltid mysigt att besöka henne! Och vad John vuxit sen sist jag såg honom. Vilket mirakel. 

 

Just nu väntar jag på att batteriet till kameran ska ladda färdigt. För om en stund ska jag möta upp Beatrice för en fotografering! Jag brukar inte, har aldrig är väl ett bättre ordval... fotat människor enskilt. Ser fota som en rolig grej, en hobby. Kommer nog aldrig bli en fotograf men jag tycker det är roligt att jag hittat något jag tycker om och är hyffsat bra på. Kul att Bea frågade om jag ville fota henne. Underlättar ju att vi är vänner och bor på samma gata. ;) Detta blir kul, ni får säkert se bilder sen!

 

Morgonpromenad med Otis - check. Frukost - check. Nu är det bara allt annat jag ska göra, dvs. fixa mig, innan jag åker iväg.

Ska till Anna och hennes bebis John! Längtar efter att få se dom båda. Vi hörs senare, ha en fin dag. ❤

 

Känslan av att en av dina närmsta vänner är på hemmaplan igen efter 1,5 år i norr är tusan underbar. Även om det bara är för en termin eller så. Spelar ingen roll, just nu är jag bara glad över att kunna cykla till henne när jag vill. Ringa kan jag alltid göra men som för några veckor sedan... var ganska ledsen så jag ringde Emelie, hon satt i bilen. Vem tror ni knackar på några få minuter senare? Världens bästa.

 

Tack vare det fantastiskt fina vädret vi haft i Umeå idag kunde dagen spenderas utomhus. Cyklade till Emelie. Vi låg i varsin solstol ett bra tag, pratade om allt och ingenting som vanligt. Sjukt vad tiden flyter på när vi ses. Hem för middag osv. men tog ju bara några timmar innan vi sågs igen, haha. 19.40 hade jag henne knackandes på min dörr. Blev en powerwalk i kvällssolen. 5 km blev det. (haha, Emelie du fattar... )

 

Tog lite ledigt från bloggen under helgen. Kände att det var nödvändigt för att få inspirationen tillbaka. 

 

Har inte sådär jättemycket intressant att berätta. Det skulle i sådana fall vara om Otis, vår stjärna! För er som är intresserade - fortsätt läs.

I onsdags var vi som ni vet hos Otis uppfödare (läs några inlägg ner) vilket gick superbra. Över förväntan faktiskt. Bestämdes då att han ska på utställning för första gången 2 september i Vännäs. I förrgår, lördags med andra ord, åkte vi ut till hans uppfödare ännu en gång. Denna gång för att dom skulle visa oss hur vi ska göra. Vem som ska springa med Otis i ringen osv? Petter. Främst för att jag inte kan springa pga. mitt knä. Kan och kan... kan väl om jag vill men då får jag dras med smärta och andra otrevligheter. En annan del som även gör att Petter kommer vara den som springer med Otis är min brist på koncentration. Tänk er att vara på utställning för första gången. Massa hundar, mycket folk, information och nya intryck hela tiden. Jag skulle bli så förvirrad att jag inte skulle veta vad jag skulle göra. Hjärnan får helt enkelt för många intryck för att jag ska kunna sortera dom. Därför känns det bäst att Petter får börja. Om kanske några gånger eller något år att jag vill prova men inte just nu. Vill hellre vara med och se hur det går till så jag kanske en dag också kan vara med i ringen.

 

Men det betyder inte att det bara är Petter och Otis som tävlar. Jag kommer självklart träna Otis här hemma eftersom jag ofta är hemma på dagarna. Uppfödaren sa att vi ska träna 3 minuter varje dag fram tills utställningen. Vi fick även låna ett utsällningskoppel och en sak där man her fast nummerlappen. Så snällt!

Det vi måste öva på mest är att Otis inte får sätta sig. Han har alltid gjort det när han tror han ska få något/ska få något/får mat osv. Så det måste vi träna bort. Men redan i lördags såg vi förbättring efter bara några få minuter.

 

Något som var väldigt roligt att få höra var att uppfödarna tycker han springer/travar (vad säger man?) väldigt fint. Han har jättebra linjer och bra benstomme men kan lägga på sig något kg till. "Räkna med 10 kg till" sa de. Haha ja, så det är bara vänta sig att vår kille kommer väga 10 kg till. Men det hade jag förväntat mig då han inte ens är ett år och absolut inte växt klart som man ser. Mest glad och lycklig blev jag när mannen sa "Han är nog den snyggaste svarta hanen vi fått!". What! Jag fick minst sagt en liten chock. Även om jag och alla tycker han är jättesnygg och fin så betyder det ju extra mycket när uppfödarna säger så. Dom har haft uppfödning i 42 år så ni kan ju bara föreställa er hur många svarta hanar dom fött upp... otroligt.

 

Är så enormt glad och tacksam över att hans uppfödare vill hjälpa oss. Vi hade inte förväntat oss något sådant men för dom är det är självklarhet. Utan att ens behöva fråga är dom villig att hjälpa. Berättar hur en utställning går till, berömmer Otis, tycker vi har skött Otis hur bra som helst. Just det. Hon frågade oss om han alltid varit såhär harmonisk? Ja... det har han nog, svarade vi. Vi som tycker han kan vara lite vild ibland men jämfört med andra labbar är han nog inte så vild, haha. Han är helt enkelt en tonåring! Hon sa även att han har en gammal själ. Åh. Gubben våran. Det tycker jag stämmer. Sen att dom redan nämde att han borde få para sig med en av deras hundar som är från USA och champion är en annan historia som kommer längre fram....... ;)

 

 

Slutade jobba kl 07 så känner mig en aning seg. Men såhär mitt i veckan tänkte jag ändra på det. Måste tusan komma igång med träningen igen. Framför allt för mitt knä men även för mitt välmående. Har ett gymkort som bara står och drar pengar utan att jag ens går dit. Fy.

 

Så ja. Gissa vad jag ska göra om nån timme? JAPP, gymmet here I come!

 

Vilket lyckorus jag känner. Har varit hos Anna & Patrik idag och fått träffa deras lilla son för första gången. ♥ Underbart söt! Tror aldrig jag träffat en bebis som är så lugn heller, jordens snällaste. Anna & Patrik kommer bli (är) världens bästa föräldrar.

 

När jag kom hem höll Petter på med tvätten och jag hjälper nu till samtidigt som jag kikar in här. Känns som updateringen blir sisådär på sommaren, speciellt nu. Nu när tvätten börjar vara klar kan jag ÄNTLIGEN börja packa. Har ställt fram saker som ska med men har inte packat ner något än, vill ju börja med kläderna tack. Ska väl göra någon nytta nu, hörs senare. 

 

Fy sjutton vad det regnar. Aldrig verkar det ge med sig heller. Vad annat att göra än att gilla läget?

 

 

 

Gick en förmiddagspromenad. Går inte att gå (haha) mitt på dagen, skulle dö av värmeslag tror jag. Speciellt en dag som denna då det är strålande sol och jag inte har någon vattenflaska hemma. Men klunkade massa vatten när jag kom hem igen.

 

När jag åter var hemma satt jag i solen en pyttestund innan det var dags för Otis att gå ut. Blev bara en kort sväng. Tänk er själva att ha svart tät päls en sommardag. Får bli en längre promenad ikväll då det är svalare. Lämnade Otis hemma, tog väskan och gick över vägen sen 2 minuter bort. Vips så var jag framme på expo! Farligt att bo så nära men oh så praktiskt många gånger. Köpte mig en solstol! Haha nej det var inte direkt ett impulsköp. Jag gick dit för att köpa en sådan, ingenting annat fick följa med hem även om jag ville. 149:- för en svart, nedfällbar strandstol. Hur bra?! Mycket skönare än stolarna vi har på balkongen... så nu kommer jag sola som en, som en... ja jag vet inte. Gudinna? 

 

Har suttit ute en stund men gick nu in ett tag, annars lär man får ångra ikväll att man satt ute så länge. Tänker inte bränna mig! Fast jag har såklart smörjt in mig också. Men bra att gå in i skuggan lite då och då. Nä, om man kanske skulle ta sig en piggelin!

Blir allt från förvånad till arg när jag läser kommentarerna på blondinbellas blogg.

Hon berättade igår på sin blogg att hon i nuläget håller på att göra en utredning för ADHD. 

 

Jag vet inte ens vars jag ska börja, har en massa tankar som snurrar i huvudet. För det första blir jag bara så besviken när så många personer visar deras okunskap i ämnet. Jag vet mycket väl att det finns en sida som är emot diagnosen och en sida som är för. Jag själv? Såklart sidan som är för. Att myter som "prova lchf, det hjälper!!" eller "sluta äta choklad så försvinner det". Eller värst av allt, sådana människor som helt enkelt inte tror det existerar och att alla har en släng av det. Haha ursäkta. Har en släng av det? Ja visst kan väl alla vara stressade ibland, tappa humöret, känns sig rastlös, inte kunna koncentrera sig osv. Men vad folk inte förstår är det handlar om flera olika saker. Det är inte bara att man inte kan koncentrera sig.

Något som däremot gör mig glad och lycklig ända in i hjärteroten är alla kommentarer på hennes blogg som är positiva och som det ligger en sanning i. Personer som står upp för sig själv. Inte låter sig tryckas ner av andra personers okunskap. 

 

När det gäller diagnos vs. ej diagnos är det i slutändan ens eget val. Många säger att det är en modediagnos. So what? Låt vissa kalla det vad dom vill. Vad jag vet är att jag alltid haft ADD och alltid kommer ha. Bara för att jag fick min diagnos när jag var 19 år betyder det inte att jag helt plötsligt fick den! Inte heller är det en peronlighet eller ett beteende som många även verkar tro. Det finns flera typer av ADHD. Vi är alla olika med olika personligheter, förmågor och framför allt - individer. Men när diagnosen tar över vardagen så den inte fungerar handlar det om så mycket mer än lite spring i benen eller lite rastlöshet.

 

 

Börjar denna vecka med jobb i 24 timmar. 07-07. Man har ju i alla fall gjort bort en halv arbetsvecka på bara ett pass. Underbart!

 

Ville bara tala om att jag är tillbaka i Umeå efter en supermysig helg hos mami. ♥

I nuläget kikar jag och Petter givetvis på fotbollen. Bra slut på veckan!

 

Bild från juli 2011.

 

Juni har redan passerat. Dags att välkomna juli!!!! Efterlängtade månad, äntligen är du här. 

 

Ikväll ska jag och mamma äta tacos. Galet gott!!

 

 

På bilderna är Otis helt fokuserad på en boll, som ni kanske ser... haha. Han älskar att leka, busa och springa omrking.

Bäst av allt är ju när han får springa lös, man riktigt ser hur hela han lyser upp av lycka.

 

Tyvärr är det med en klump i magen jag skriver nu. Ingen rolig dag. Allt började igår eftermiddag när Otis helt plötsligt haltade när jag gick ut med honom. Hade inte lagt märke till något tidigare på dagen och jag hade inte heller sett att han gjort illa sig. Han fick bara göra sina behov innan vi gick in igen. Ville såklart undersökta hans tass om det kunde vara något han fått där. När jag tog av honom kopplet i hallen ser jag hur han håller upp benet (höger bak). Då förstår jag att det inte alls är okej. 

 

Kvällen gick och vi höll ett extra öga på honom. Nu på morgonen hoppades vi såklart att det skulle vara bättre men icket, snarare tvärtom. Han kan gå fast han stödjer knappt på benet. När han står stilla så håller han upp tassen hela tiden, till och med när han dricker vatten. Usch, det gör riktigt ont i hjärtat att se. Petter ringde 2 olika veterinärer på förmiddagen. Båda gav samma råd. Vi får vänta tills helgen är över, är han inte bättre till början av veckan får vi kolla upp det. För det kan ju bara vara en sträckning och det går i sådana fall över. Både jag och Petter har verkligen kollat så det inte är något med klorna eller tassen. Både igår och flera gånger idag har jag försökt känna om det han har ont någonstans när man trycker på benet... men han reagerar inte vars man än tar på det haltande benet. Det kanske är ett bra tecken, jag har ingen aning?

 

Vad jag vet är att veterinären sa att han ska VILA. Hur lätt är det för en hund som är 9 månader tänkte jag. Där hade jag fel än så länge. Otis har vilat/sovit/legat ner hela dagen. Tror han blir trött om han har smärta och eftersom han haltar och håller upp tassen är det klart det inte är roligt att gå ens inomhus för honom. För ca en timme sedan var jag ut med honom, bara så han får göra sina behov. Gick max 100 meter och när vi är 20 meter från ytterdörren sätter han sig ner. Mitt på asfalten där han stod. Fy. Då känner man sig inte speciellt snäll. Han brukar aldrig sätta sig sådär, då förstår man att det gör ont. 

Vi (jag, Petter & Otis) hade planerat att åka hem till min mamma i Skellefteå under helgen. Vi skulle fara nu på eftermiddagen när Petter slutar jobbet och fara hem på söndag förmiddag. För vad är det då om inte spår/sök på valpkursen som vi går. ÅH. Så himla typiskt. Men det viktigaste just nu är självklart att mattes ögonsten blir bra. Då spelar inte Skellefteå eller valpkursen någon roll. Vill bara att Otis ska mår bra.

 

Blir i alla fall att jag åker till Skellefteå ensam. Världens bästa sambo tycker jag givetvis ska åka så tar han hand om Otis här hemma. Kärlek. ♥ Känns jobbigt att åka bort men jag vet att jag inte kan göra något och att Petter kommer ha det bra med Otis. 

 

 

Cyklade till jobbet 14.30 och fick något i ögat. Inge mer med det tänkte väl jag, det får man ju lite nu och då när man cyklar. Sköljde ögat med vatten och det kändes bättre efter en stund, som att skräpet var borta. Några timmar senare skavde det som sjutton och inte blev det bättre, snarare tvärtom. Fick lov att ringa in någon som kunde jobba istället för mig. För att klara av att jobba till 07 skulle inte gå. Ögat bara rann, gjorde ont och såg suddigt. Kändes precis som det var en sticka i ögat... så ni kan ju tänka er.

 

Väl på primärdvårdsjouren gjorde läkaren några undersökningar. Han konstaterade att jag inte hade kvar något skräp i ögat men vad det än var som hade varit där hade gjort skada. Med andra ord har jag fått ett sår på hornhinnan. Aj aj! Han la en salva i ögat och fick med mig en engångssalva som jag skulle ta innan jag la mig.

 

Har inte sovit något vidare under natten. Ringde vårdcentralen nu på förmiddagen eftersom jag skulle ringa dit ifall det inte var bättre. Hon jag pratade med tyckte det var väldigt märkligt att jag inte ens hade fått ett recept på en salva eftersom det tar MINST några dagar innan det har läkt. Hon tyckte det lät lite konstigt att läkaren gjorde som han gjorde, så hon bokade in mig på en akuttid kl 11.15 vilket är snart. Tur jag bara har 200 meter till hälsocentralen! Så vi får se vad som händer när jag kommer dit.

 

 

 

 

Det är helt otroligt att Otis bara har bott med oss i 7 månader. Känns som flera år.

 

Tänk vad mycket vi har fått vara med om under dessa månader. Från att han var en valp. Visa honom sitt nya hem, springa ut och in dagarna lång för att han skulle bli rumsren, lära honom sitt namn mm. Till att han nu är 9 månader. Tycker senaste 2 dagarna att han börjat bli mer "tonåring" vilket även innebär könsmogen. Testar mer och mer vars gränserna går. Hans favorit senaste dagarna har dock varit att ta allt han inte får... handdukar (även kökshandduken kan vi inte längre ha hängandes på spisen), täcken, filtar, kuddar. Men det handlar såklart om uppmärksamhet också. Liksom "titta på mig, jag har tagit ditt täcke". Han är smart, ibland lite för smart. För är bara jag hemma (oftast är jag hemma på dagarna med honom) tar han bara mitt täcke, inte Petters. Haha lite rolig är han. Säger till honom och försöker istället busa med honom eller aktivera honom psykiskt, inte bara fysiskt. För han behöver ju bli trött i hjärnan också. Men han är för övrigt världens snällaste! Skulle aldrig vara elak eller skada någon. Skäller aldrig och har i princip aldrig tuggat på något förutom skostället när han var valp. Till och med skorna har aldrig blivit tuggade på. Toppen! 

 

Lär nog alltid hålla fast vid labradorer. Nästa gång blir det en brun!! (haha ja vi har redan bestämt det, fast det är flera år bort). 

 

Fick sovmorgon ända till 08.45 idag!! Haha, vet inte när det hände sist. Senaste tiden har jag antingen jobbat så jag slutar 07 på morgonen eller blivit väckt av Otis vid 07-tiden när Petter far till jobbet. Men denna morgon var han snäll med matte. 

 

Dagens planer är lite småfix. Som att städa lite... vi badade Otis igår så nu är det ännu mer hår än vanligt på golvet. Vattna blommor, stöka undan lite, boka tvättis mm. Sen får vi se om jag orkar fara en sväng till stan. Vill hitta en jeansjacka! Ni kan väl hojta till om ni vet var man kan hitta en här i Umeå? 

 

 

 

 

 

Några foton från midsommarafton! 

 

Och ja, jag är i alla fall med på första bilden av dessa. Annars finns det bara några enstaka på mig. Jag agerade fotograf som vanligt. ;)

Finaste vovven i mina ögon.

Möttes av denna gladskit när jag kom hem från jobbet nu på morgonen. Lycka! På bilden här ovan ser han dock ganska trött ut vilket han även var, tog den när han låg ute på balkongen för någon vecka sedan. Han är ganska rolig min Otis. Uttrycken han kan få... han kan se ut hur som helst. Förvånad, glad, lekfull, sur, trött, hoppfull. Med andra ord är han lik vi människor - kan säga så mycket med bara en blick. ;)

 

Senare idag tänkte jag göra ett kollage med bilder på Otis från valp tills nu, månad för månad. Roligt att se hur stor han blivit!