Skratta eller gråta?

Blir allt från förvånad till arg när jag läser kommentarerna på blondinbellas blogg.
Hon berättade igår på sin blogg att hon i nuläget håller på att göra en utredning för ADHD. 
 
Jag vet inte ens vars jag ska börja, har en massa tankar som snurrar i huvudet. För det första blir jag bara så besviken när så många personer visar deras okunskap i ämnet. Jag vet mycket väl att det finns en sida som är emot diagnosen och en sida som är för. Jag själv? Såklart sidan som är för. Att myter som "prova lchf, det hjälper!!" eller "sluta äta choklad så försvinner det". Eller värst av allt, sådana människor som helt enkelt inte tror det existerar och att alla har en släng av det. Haha ursäkta. Har en släng av det? Ja visst kan väl alla vara stressade ibland, tappa humöret, känns sig rastlös, inte kunna koncentrera sig osv. Men vad folk inte förstår är det handlar om flera olika saker. Det är inte bara att man inte kan koncentrera sig.
Något som däremot gör mig glad och lycklig ända in i hjärteroten är alla kommentarer på hennes blogg som är positiva och som det ligger en sanning i. Personer som står upp för sig själv. Inte låter sig tryckas ner av andra personers okunskap. 
 
När det gäller diagnos vs. ej diagnos är det i slutändan ens eget val. Många säger att det är en modediagnos. So what? Låt vissa kalla det vad dom vill. Vad jag vet är att jag alltid haft ADD och alltid kommer ha. Bara för att jag fick min diagnos när jag var 19 år betyder det inte att jag helt plötsligt fick den! Inte heller är det en peronlighet eller ett beteende som många även verkar tro. Det finns flera typer av ADHD. Vi är alla olika med olika personligheter, förmågor och framför allt - individer. Men när diagnosen tar över vardagen så den inte fungerar handlar det om så mycket mer än lite spring i benen eller lite rastlöshet.
 
Jag skulle kunna fortsätta skriva i evigheter då detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Kanske för att jag själv har det, men även för att jag vet att få min diagnos är det bästa som har hänt mig. Från och med den dagen inte bara ändrades mitt liv. Det förändrades - till något bättre. Jag kunde se mig själv med andra ögon. Förstå varför det mesta bara slutade i misslyckanden. Varför allt rasade utan att inte kunna göra något. Från och med den dagen handlade det inte längre om att överleva, utan att leva.

Kommentarer
♥ Elin (adhd gruppen)

Håller med dig till 110% . Även om man inte haft diagnosen på papper hela livet så har man ju som ändå levt hela livet med det. Kanske blev lite suddigt men du förstår kanske vad jag menar. För mig blev diagnosen som en lättnad då man kunde sätta ord på det samt att man fick ett helt annat stöd och en helt annan hjälp.

2012-07-05 @ 12:20:02
URL: http://www.alltidoavsett.blogg.se
♥ Anna

Så bra skrivet vännen! Kram

2012-07-05 @ 13:16:43
URL: http://www.lillannaa.blogg.se

Lämna en kommentar här:

Ditt namn
Kom ihåg mig?

Mail (publiceras ej)

Har du en blogg?

Vad har du på hjärtat?

Trackback
RSS 2.0