På bilderna är Otis helt fokuserad på en boll, som ni kanske ser... haha. Han älskar att leka, busa och springa omrking.

Bäst av allt är ju när han får springa lös, man riktigt ser hur hela han lyser upp av lycka.

 

Tyvärr är det med en klump i magen jag skriver nu. Ingen rolig dag. Allt började igår eftermiddag när Otis helt plötsligt haltade när jag gick ut med honom. Hade inte lagt märke till något tidigare på dagen och jag hade inte heller sett att han gjort illa sig. Han fick bara göra sina behov innan vi gick in igen. Ville såklart undersökta hans tass om det kunde vara något han fått där. När jag tog av honom kopplet i hallen ser jag hur han håller upp benet (höger bak). Då förstår jag att det inte alls är okej. 

 

Kvällen gick och vi höll ett extra öga på honom. Nu på morgonen hoppades vi såklart att det skulle vara bättre men icket, snarare tvärtom. Han kan gå fast han stödjer knappt på benet. När han står stilla så håller han upp tassen hela tiden, till och med när han dricker vatten. Usch, det gör riktigt ont i hjärtat att se. Petter ringde 2 olika veterinärer på förmiddagen. Båda gav samma råd. Vi får vänta tills helgen är över, är han inte bättre till början av veckan får vi kolla upp det. För det kan ju bara vara en sträckning och det går i sådana fall över. Både jag och Petter har verkligen kollat så det inte är något med klorna eller tassen. Både igår och flera gånger idag har jag försökt känna om det han har ont någonstans när man trycker på benet... men han reagerar inte vars man än tar på det haltande benet. Det kanske är ett bra tecken, jag har ingen aning?

 

Vad jag vet är att veterinären sa att han ska VILA. Hur lätt är det för en hund som är 9 månader tänkte jag. Där hade jag fel än så länge. Otis har vilat/sovit/legat ner hela dagen. Tror han blir trött om han har smärta och eftersom han haltar och håller upp tassen är det klart det inte är roligt att gå ens inomhus för honom. För ca en timme sedan var jag ut med honom, bara så han får göra sina behov. Gick max 100 meter och när vi är 20 meter från ytterdörren sätter han sig ner. Mitt på asfalten där han stod. Fy. Då känner man sig inte speciellt snäll. Han brukar aldrig sätta sig sådär, då förstår man att det gör ont. 

Vi (jag, Petter & Otis) hade planerat att åka hem till min mamma i Skellefteå under helgen. Vi skulle fara nu på eftermiddagen när Petter slutar jobbet och fara hem på söndag förmiddag. För vad är det då om inte spår/sök på valpkursen som vi går. ÅH. Så himla typiskt. Men det viktigaste just nu är självklart att mattes ögonsten blir bra. Då spelar inte Skellefteå eller valpkursen någon roll. Vill bara att Otis ska mår bra.

 

Blir i alla fall att jag åker till Skellefteå ensam. Världens bästa sambo tycker jag givetvis ska åka så tar han hand om Otis här hemma. Kärlek. ♥ Känns jobbigt att åka bort men jag vet att jag inte kan göra något och att Petter kommer ha det bra med Otis.