Snacka om att jag känner mig som en soffpotatis. Försöker göra så mycket jag kan men det är inte lätt med ett skadat knä. Det krävs styrka, envishet och en bunt jävlar anamma! Vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade min fantastiska sambo. Just nu är han och storhandlar + hämtar ut medicin åt mig. Haha jag känner honom väldigt väl.. nu hade han sagt "vad har jag för val?".

Nämen det betyder otroligt mycket att jag har en sådan underbar pojkvän i alla lägen. Att han funnits vid min sida sedan september -08 visar vilken klippa han är för mig. Genom långdistansförhållande, flytt, sjukskrivning, diagnos, medicinering, tjafs, skolavhopp - genom allt har han stått bredvid mig. Trots motgångar och nedgångar har vi mest av allt haft en fin tid tillsammans. Genom skratt, glädje, lycka, knasigheter, myskvällar, cykelturer, resor, promenader - genom allt. Lyckan är enorm.

Det känns som solens strålar lyser på mig igen
Och säger att dom funnit mig på nytt
Och vinden blåser vindar som leder mig
Mot det håll som jag vill gå

Kan ett hav
Fullt av möjligheter bli en bro
Som leder mig fram

Jag vågar
Ta steget ut och gro
Jag önskar
Att jag funnit min tro
Att jag klarar allt
Som den långsamma blomman
Som äntligen slagit ut

Det känns som livet har en mening med allt igen
Och säger föll med mig du blir nåt stort
Dina färger målar bladen och leder dig
Till allt du önskar du redan har gjort

Som den långsamma blomman
Som äntligen slagit ut

Känner mig typ såhär snygg just nu.....

Bloggen har stått lite stilla senaste dygnen men det är inte så konstigt med tanke på mitt knä. Tänkte ta en liten kort sammanfattning av det som hände för er som undrar. Allting började i lördags, dvs valborgs, när vi kom hem från några vänner vid 23-tiden. Tog av mig ena skon och sedan skulle jag ta av vänsterskon. Satt på köksstolen, böjde mig ner för att jag skulle remma upp skon samtidigt som jag böjde ut smalbenet åt vänster. Då hände det! Det knakade/klickade/knäppte till vid sidan av knät och sedan låste det sig och jag fick verkligen PANIK. Skrek som bara den samtidigt som jag på något vis tryckte tillbaka knät!! Fast det var inte knät som hoppade ur led, det var vid sidan av knät något hände.

Hur som helst satt jag och grät på stolen i köket. Petter som satt i vardagsrummet kom givetvis springades, han trodde väl jag höll på dö eftersom jag i princip skrek. Satt och höll ena handen på  låret och andra på smalbenet.. det kändes som att benet skulle fara iväg annars. Väldigt svårt att förklara men det gjorde så jäkla ont. Efter 30 minuter hade jag lyckats få mig 1 meter framåt till diskbänken där jag tvättade bort sminket. Petter ringde sjukvårdsupplysningen som frågade en massa frågor och sedan sa att vi absolut inte kan ta en taxi till sjukhuset utan att vi skulle ringa 112. Sagt och gjort ringde vi dit. Efter ett tag kom ambulansen och jag fick morfin. Resan till sjukhuset var inte alls rolig med tanke på hur mycket bilen svängde och guppade. Bara jag rör benet någon cm gör det fruktansvärt ont. När vi kom in till akuten fick jag ännu mer morfin men det hjälpte knappt heller. Det enda morfinet gjorde var att jag började må illa. På akuten blev det röntgen och sedan undersökning av knät. Pga att jag hade så ont var det svårt för läkaren att undersöka knät så han beslutade att skicka hem mig med smärtstillande tabletter och väntan att få komma till ortopeden.

15 november skadade jag knät. For till akuten. Besökte läkare. Magnetröntgen. Menisken var trasig. Väntade på operation som inte blev av förrän 25 februari. När väl knät började bli bra och jag kunde gå, cykla, fått jobb - 2 dessutom så ska det börja jävlas igen. Orkar inte med smärtan, försäkringskassan, sjukhusbesök, väntan, tabletter, operation och allt vad det innebär en gång till. Jag vet att jag inte ska ta ut något i förskott eftersom dom inte vet vad det är ännu, men klart jag är orolig. Att sitta sjukskriven hela vintern var tusan det värsta jag gjort!! Det blir verkligen psykiskt då man inte kan gå ut på en promenad, gå på stan, diska, städa, jobba eller vad som helst. Fy och fan för detta.

Då är jag tillbaka i soffan. Tillbaka till smärta. Tillbaka på kryckor.

Frågan denna gång är bara hur länge jag kommer sitta här. Men jag ska tänka positivt. Måste.

Gissa vad det är för dag idag? Förutom långfredag, haha. Min blogg firar 3 år!! Hur galet är inte det. Kan inte förstå att jag skrivit här i hela 3 år. Tiden går snabbt, ibland alldeles för snabbt. Gjorde 3 stycken collage här ovanför. Lite kul att se hur mycket som har förändrats. Både positivt och negativt!

Vem hade kunnat ana att så mycket kunde hända på 3 år? Flyttat hemifrån. Fyttat till en annan stad. Bott med en tjejkompis. Bor nu med min pojkvän. Vi har varit tillsammans sedan september -08 och håller fortfarande ihop. Nya vänner har blivit funna. Gamla har trillat bort, men dom närmaste finns alltid kvar. Fått min diagnos som gjort att jag kunnat börja leva på riktigt. Fått en fast tjänst som personlig assistent plus att jag jobbar på hemtjänsten. Tjänar mina egna pengar. Ser livet på ett annat sätt än för 3 år sedan.

Idag är en sådan dag. Att säga att oron och ångesten inte finns där vore en lögn men idag är en fantastisk dag och jag tänker inte låta negativa tankar bryta ner allt positivt. Igår gjorde jag ett val. För de flesta kanske det inte låter som något storartat men för min del var det en lättnad. I höstas valde jag att sluta gymnasiet, sedan dess har jag insett att jag själv gör alla mina val. Från och med i höstas gör jag bara val som känns rätt och bäst för mig själv. Struntar i vad andra tycker, jag kommer i första hand. Mitt liv, mina val. Ringde två samtal idag och plötsligt känns livet väldigt underbart. Tänk att det behövs så lite för att känna sådan stor lycka.

Jag & Petter kom nyss hem från bion där vi såg "Hur många lingon finns det i världen". Utan tvekan är detta den bästa film jag sett! Finns några andra som delar första platsen, men denna är så underbar. En helt fantastisk film i mina ögon. Så många skratt som brast ut och så många tårar som fälldes har jag nog aldrig varit med om under en och samma film.

Något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat är att vi alla har olika talanger och lättheter men trots allt samma möjligheter. Att vara speciell och unik är varenda en på denna jord men ibland är det samtidigt svårt. Vi har alla våra med och motgångar, det gäller bara att fortsätta. Med ett stort och varmt hjärta kan man klara av vad som helst. Det enda hindret är en själv. Svårare än så är det inte.

Gammal bild, men vill bara att ni ska lägga märke till Skellefteå AIK tröjan.

SKELLEFTEÅ AIK har precis vunnit 6:e semifinalmatchen mot Luleå! Luleå vann de första två matcherna, sedan vann SAIK 4 matcher på rad vilket betyder att dom är i final!!!!!!!!! Det är helt sjukt. Jag är helt överlycklig! 33 år sedan, så många år har passerat sedan SAIK var i final i elitserien i hockey. Äntligen!!

Exakt i denna sekund släpps pucken!! Nu gäller det, HEJA SKELLEFTEÅ AIK! Om vi vinner denna match är vi i final!

Fredag, älskade fredag. Medans många snart tar helg gör jag tvärtom. Mötet jag nyss var på gick toppen. Ska börja min inskolning redan idag kl 14-18! Sedan blir det även inskolning imorgon och på söndag. Gissa vad som händer på måndag? Min första dag på jobbet!!!!!

Känslan då jag tog bort bandaget var riktigt skönt! Bra att huden får andas igen efter flera dagar. I knävecket hade jag dessutom nästan fått sår av bandaget så det var nog bra att det åkte av. Det läskigaste av allt? Att jag i princip inte har några muskler. Haha, givetvis HAR jag muskler men kan inte ens spänna min lårmuskel. Bandaget gjorde ju att knät fick stöd men när jag jag nu väl ska till toan, sängen eller något och använder kryckorna släpas typ benet efter min kropp.. okej kanske inte riktigt så illa som det där lät. Kan inte med ord förklara hur det känns men för att göra en liknelse skulle jag säga att det känns som att benet hänger i en tråd.

Smärtan och värken är i alla fall bättre vilket jag är mycket glad över. Fick ju ett rehabprogram som jag ska göra utifrån svullnad/smärta/stelhet. Körde lite utav det ikväll men hur fasen ska jag kunna spänna lårmuskeln då det inte går? Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Haha/Buhu. Ska försöka köra rehab så mycket som möjligt men får ju heller inte anstränga mig för mycket nu när det är svullet och ont. Innerst inne vet jag att det kommer ta tid att träna upp musklerna i benet samt balansen men jag vill kunna gå NU. Men har jag gått på kryckor sedan november ska jag nog klara ett litet tag till.

Försökte ta några bilder för att ni ska få se hur det ser ut nu efter operationen men det var väldigt svårt att fånga det på bild. Knät och området runtomkring är verkligen jättesvullet. Kanske inte syns så bra på bild men jag ser inte ens min egen knäskål.. sedan är mitt lår helt platt om man jämför med det högra som är friskt och har muskler. Ser helt sjukt ut i verkligheten. Tusan vilken lång text det blev..

Egentligen skulle jag vilja skriva att min dag har varit effektiv, rolig och aktiv men det vore en lögn. De senaste 3 månaderna har innehållit många dagar då jag placerat rumpan i soffan större delen av dagen. Första veckan var det skönt att bara ta det lugnt. Andra veckan var helt okej. Tredje veckan blev jag rastlös. Efter 3 månader kan ni bara föreställa er hur det är att sitta hemma dag ut och dag in. Let me tell you - it sucks!

Att vara sjukskriven är självklart inte alls roligt och det är något jag inte önskar någon, inte ens min värsta fiende. Personer som själv inte har varit sjukskriven har ofta en tendens till att tro att det är slappt. Mina vänner, låt mig säga er att det är allt annat än slappt. Förutom alla papper man ska fylla i som ska skickas fram och tillbaka tusen gånger och alla dessa telefonsamtal man ska sitta i mår kroppen samt knoppen inte bättre av att sitta hemma. Nu beror det givetvis på anledningen till varför man är sjukskriven och jag kan bara tala för mig själv. All denna press och stress man tvingas leva i blir en ond cirkel som aldrig tycks ta slut. Känslan är svår att beskriva men det är som att bara finnas utan att leva.

Nu är det bara 4 dagar kvar till min operation och jag kan äntligen börja känna doften av en väg tillbaka. En väg tillbaka, till vadå?

• Promenader
• Jobb
• Utekvällar
• Shopping i stan
• Fritid
• Träning
• Vänner

YEEEEEEEEEEEES! Idag fick jag äntligen ett minst sagt efterlängtat brev på posten. Det var från sjukhuset, har fått en tid för min operation!! Nästa fredag, dvs 25 feb, klockan 07.30 befinner jag mig på NUS. Känns så himla underbart att det äntligen blir av. Lite nervös är jag men mestadels otroligt glad!

Men mest av allt ser jag fram emot alla äventyr och utmaningar som väntar!