Har varit vaken flera timmar dock. Hade börjat må bättre av medicinen men tidigt i morse kom illamåendet igen. Har huvudvärk till och från varje dag men vet att det kommer gå över, hoppas på snart!

Igår var jag inte hemma förrän vid kl 19 därav ingen uppdatering, ifall nu undrade. Åt middag, pluggade lite och umgicks med min pojkvän. Åt lunch på stan med Malin igår och kikade runt lite, kom hem med 2 par leggings. For sedan till fina Johanna där jag spenderade några timmar.

Jag undrar om denna snö kommer försvinna eller om den är här för att stanna? Hoppas på det senast nämnda!

Igår åkte jag och Petter till hans familj. Hade lite myskväll men slocknade redan vid 23. Idag blev det en långpromenad i det underbara vädret, god middag och lite födelsedagsfirande. Mycket trevligt! Är åter hemma i lägenheten. Känns ju också rätt så fantastiskt att börja kl 15 imorgon! Hoppas ni har haft en fin helg.

tänker jag berätta för er om min diagnos. Trots att det är privat och personligt så är det en sådan stor del av mig att jag vill dela med mig till er. Dels för att mina nära och kära ska förstå sig på mig och veta hur jag fungerar. Samtidigt är det rätt så jobbigt att behöva berätta för så många olika personer tusen gånger om. Så istället för att behöva berätta och förklara tänker jag en gång för alla skriva ner hur jag har mått/mår samt hur allting har varit/är.

Givetviär det svårt att veta vars jag ska börja min historia. Lättast är nog om ni först får veta vad ADD står för och vad det är för något. Säkert alla av er har någon gång hört talas om ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Skillnaden mellan ADHD och ADD är ganska logisk, ADD har helt enkelt inte h:et som står för hyperaktivitet. Jag tänker inte uttala mig så mycket som ADHD eftersom det inte är den diagnosen jag har fått och det är trots allt stor skillnad mellan ADHD och ADD, enda likheten är att man har svårt att koncentrera sig. Det enda jag vet något om är ADD eftersom jag lever med det varje dag. På grund av att ADD är den inåtvända formen av ADHD finns det inte allt för mycket fakta och forskning om det, tyvärr. Dock har jag tagit reda på mycket fakta och tack vare de personer jag mötte när jag fick min diagnos vet jag nu mycket väl vad det är. ADD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket betyder att de personer som lever med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Enligt forskning anses ärftlighet och gener vara den största orsaken varför man får ADD, men även erfarenheter och upplevelser påverkar ju hjärnan. Det sägs även att en orsak också kan vara en svår förlossning.

Istället för fakta tänkte jag istället nu börja berätta min historia. Jag orkar verkligen inte gå in på varenda liten detalj som ni kanske förstår, men i stora drag. Ända sedan jag var liten har jag varit lite ”annorlunda” så att säga. Fysiska besvär, reagerat märligt i olika situationer och varit känslomässig. Det är inte förrän nu när jag har fått min diagnos som jag verkligen har tittat tillbaka på mitt liv. Äntligen faller alla bitar på plats och saker jag inte har förstått förut är nu glasklart. I lågstadiet älskade jag skolan, speciellt matte. Var alltid långt före dom andra i klassen och hade inga större problem (som jag minns). Det var i högstadiet det börjades förändras. Jag var borta ganska mycket från skolan pga. mina fysiska besvär vilket i sin tur ledde till stor frånvaro och när jag väl var i skolan hängde jag inte alls med. Vill bara säga till er som inte vet att ADD har inte något med intelligens att göra, tvärtom. Personer med ADD är ofta väldigt kreativa och smarta. Hur som helst hade jag en väldigt bra person vid min sida från skolan(tror hon var specialpedagog, något liknande i alla fall) som hjälpte mig och under en tid kom hem till mig för hjälp med läxor och skolarbete. Hade även några lärare som kom. När jag ändå var i skolan fick jag också extra hjälp men det räckte inte. Jag var borta mestadels av tiden i åttan så på vårterminen i april (ungefär) valde jag faktiskt att gå om. Det är nog ett av de mest kloka beslut jag tagit och ångrar det inte en sekund. Det var det som kändes bäst för mig, jag behövde göra det för min egen skull. Hoppade då ner till sjuan och tog examen med dom och började sedan åttan igen. Åttan och nian var jobbiga år. Jag fick verkligen kämpa för att orka med och idag förstår jag inte hur jag egentligen orkade? Men jag är glad över att jag inte gav upp. Både jag och alla runt om mig visste att jag hade haft mycket bättre betyg än vad jag gick ut med om jag hade varit mer i skolan och fått mer hjälp. Därför fick jag en specialgrej när jag skulle söka till gymnasiet. Vet inte vad det kallas men det gick i alla fall ut på att man inte söker på sina betyg för man har haft omständigheter som gör att de hade varit bättre ifall allting inte varit som det var.

Jag ångrar inte mycket i mitt liv men gymnasiet är faktiskt ett av dom. Inte att jag går det, men valet av program och skola. Idag står jag här med fakta som jag inte visste då. Känns orättvist på något sätt men jag måste acceptera valet jag gjorde då och leva med det. Jag fick välja vad jag ville. Mitt val föll på Thoren Business School med linjen Business Program. Med facit i hand var det inte något bra beslut, men så blev det i alla fall. Började på Thoren Business School i Skellefteå hösten -08. Det var några från min gamla klass i högstadiet som började samma skola och samma klass, men inga som jag brukade umgås med. Jag hade turen att bli vän med en jättefin tjej vid namn Emma. Hon kände inte någon och vi satt ihop efter några dagar. Var glad över att vi funnit varandra, dock skulle det inte sluta lika bra. Vi kände likadant. Vi trivdes inte på skolan men framför allt inte i klassen. Hon bytte och jag klarade inte av att vara själv.

Innan jag valde att berätta för min mamma hur jag kände hade jag tänkt på mitt beslut flera veckor. När jag var helt säker berättade jag. Vi satt och åt middag då allting bara brast. Tårarna rann, jag berättade och mitt hjärta kändes tusen gånger lättare. Efter det tog livet en vändning. Jag valde att gå samma skola fast i Umeå. Jag hade i princip halva mitt liv där och jag trivdes så bra när jag väl var där. Hade många vänner samt min pojkvän där. Även min pappa bor en bit utanför. 3 november började jag i Umeå. Trivdes direkt i min klass och allting kändes toppen. Jag pendlade 26 mil tur & retur dagligen från november till juni. 4 timmars bussresa varje dag. Bussen gick kl 06 och jag var ofta hemma vid 18.30. Vilket liv. Gjorde inte mycket annat än att vara i skolan, plugga och åkte buss. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Jag är envis, så jävla envis.

När jag gick ut ettan var inte allting så bra som jag trodde. När jag fick mina betyg stod det IG på alla ämnen. ALLA! Detta är något jag inte berättat för många eftersom de inte förstått varför. Döm mig inte förrän ni har läst vidare. Så hur kunde det blivit såhär? Jag fick endast en IG-varning på vårterminen så ni kan ju förstå vilken chock man får när man väl står där och får de betygen jag fick. Inte så konstigt med tanke på att jag var borta mycket samt pendlade till skolan varje dag. Men de orsakerna kan väl inte vara det enda som ligger bakom detta? Förutom att skolan hade gjort ett fruktansvärt grovt misstag kändes det som att något mer fattades. Jag visste bara inte vad.

I tvåan behövde det ske en förändring. Jag fick en ny mentor som helt enkelt är världsbäst. Men samtidigt som jag skulle läsa alla ämnen som vi hade i tvåan skulle jag läsa upp de ämnen jag fick IG i? Det är ju omöjligt. Jag gjorde några uppgifter, prov och liknande så jag fick i alla fall betyg i några få ämnen som vi hade haft under ettans gång. Visst, det var ju en lättnad men jag kunde ändå inte slappna av. Den stressen och pressen jag kände var outhärdlig. Jag förstod inte hur det kunde gå såhär för mig. Hur kunde en duktig tjej som älskade matte och skolan gå från det till att hata matte och knappt ha någon ork till någonting. Bara att kliva ur sängen på morgonen var så jobbigt. Jag ville inte, jag orkade inte, jag hade ingen energi. Till slut började jag såklart tro att jag var knäpp. Det kanske låter konstigt i era öron men så var det. För vad ska man tro på? Något var uppenbarligen fel och någon åtgärd var tvungen att ske. Men vad? Jag behövde få en kartläggning. Någon var tvungen att ta tag i detta. Jag vill inte gå in på hur skolan har reagerat och agerat för det är för privat känner jag. Av respekt mot dom tänker jag inte säga mer än att hur dom har hanterat detta är hemskt, vidrigt. Jag är så besviken, arg och irriterad.I början av tvåan flyttade jag äntligen till Umeå. Flyttade till en tvåa nästan mitt i stan. Jag bodde tillsammans med en tjej vilket fungerade toppen. Jag var bara så glad att flytta. Slippa åka alla mil. Trodde självklart att skolan nu skulle bli lättare då jag bodde 5 minuter från skolan och hade tid till att plugga. Tyvärr, så var inte fallet. Precis som i ettan kämpade jag ärligt arslet av mig genom tvåan. Visst, jag fick något betyg i tvåan men det var också en besvikelse. Vi börjar nu närma oss vars jag befinner mig idag. Sommarlovet kom och jag jobbade hela sommaren. Det gick hur bra som helst och för en gångs skull i mitt liv kände jag att jag lyckades med något. Jag var äntligen bra på något! Men frågan är ju varför det gick så bra för mig att jobba men i skolan gick det bara nedåt även fast jag kämpade varje dag?

Under två år av gymnasiet har vi, det vill säga jag och min mamma, krävt en utredning/kartläggning men ingenting har hänt. Förutom en dag, psykologen på skolan hade bokat en tid hos någon. Men det har gått så långt att jag inte brydde mig. Varför kan dom göra något nu efter all denna tid men inte förr? Det kändes bara onödigt och jag blev knappt glad över att jag skulle få komma någonstans. Bara det visar ju hur jag känner för skolan. Nåja. Det är nu allting skulle börja på riktigt.

Tack vare att min mamma bokstavligen har slitit och kämpat genom eld och vatten kom en dag som skulle bli den bästa i mitt liv. I tisdags, den 19 oktober hade jag äntligen turen att få komma till ett ställe i Skellefteå som heter KKBC (Klockarbergets kris- och behandlingscenter).  Det är en mottagning inom psykiatriska kliniken där människor mellan 18 och 25 år får behandling inom specialiserad psykiatri. Jag träffade både personen som är chef över den mottagningen men även chefsläkaren, och det är minsann inte vanligt att man får träffa båda och speciellt inte med så kort varsel. Egentligen är det väntetid ända till våren. Då jag har gått med detta så fruktansvärt länge ansågs det som akut antar jag. Samtal, frågeformulär och lite tester var några av sakerna jag gjorde under dagen. Ofta går det inte så snabbt och man brukar träffas några gånger men jag fick min diagnos bara efter några timmar. Bara det säger väl hur uppenbart och tydligt mitt fall var. Jag kommer vara evigt tacksam över den snabba hjälp som jag fick, alla har inte den turen så givetvis skattar jag mig lycklig.

Däsatt jag, hemma. Efter 5 timmar hade jag plötsligt en diagnos. Så glad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv! Fast jag måste medge att det kändes väldigt märkligt och konstigt. Redan innan jag fick min diagnos hade jag läst på litegrann och det var som att jag läste exakt om mig själv, men jag ville inte ha för stora förhoppningar ifall det inte skulle vara något. Den enda känslan då skulle bli besvikelse. Från att gå till att ha skickats runt inom sjukvården hade jag nu plötsligt en diagnos. Många skulle nog se detta som skrämmande men för mig är det en sådan enorm lättnad. Nu när jag vet vad det är kan jag äntligen också få den hjälp jag behöver. Stöd i skolan, medicin och mycket mer. Lättnaden går inte ens beskriva. Så himla underbart!

Ni som har orkat läst ända hit, grattis! Haha.

Tänkte övergå till vad det innebär att ha diagnosen ADD och hur det är för mig. Alla personer är olika och kan därför kan ”problemen” och symptomen vara mer eller mindre beroende på vem personen är. Givetvis kommer jag bara berätta hur det är för mig. Det är svårt att veta vars jag ska börja, men att göra en liten lista förenklar nog det hela både för mig och er.

· Svårt att uppfatta instruktioner

· Inre rastlöshet

· Man blir lätt uttråkad

· Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång

· Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor

· Svårt att bibehålla uppmärksamhet

· Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs

· Tendens att tappa bort nödvändiga saker

· Svårt att organisera målinriktade aktiviteter

· Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan

· Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter

· Klarar inte av stress eller press.

· Svårt att hålla tider

· Antingen ger jag 110% eller ingenting alls.

· Dagdrömmer

·

Det syns ofta, nästan aldrig, på mig hur jag mår eftersom allting är inuti min hjärna. Allting är som ett enda kaos och att bara vakna upp på morgonen tar all energi som man egentligen skulle behöva resten av dagen. Har jag vaknat, stigit upp och tagit mig iväg till skolan är det ett riktigt stort steg. Att sedan klara av dagen är som ett enda stort hinder. Om läraren säger något, spelar ingen roll om det är en mening eller en lång genomgång – jag kommer inte ihåg vad som ens var sagt för några sekunder sedan. Givetvis kommer jag ihåg en liten del men det är bara en pytteliten del av all information som fastnar i mitt huvud. Hjärnan arbetar så mycket med att bara orka så att ta in information är svårt. Något annat som är ett av de svåraste sakerna jag har problem med är flera ljud samtidigt. Allt från att flera personer pratar samtidigt till att ha tvn på när min sambo ska säga något. Jag har fullt upp med att koncentrera mig på en sak så två blir ingenting. Bara att någon visslar, knackar i bordet eller lever om förstör min koncentration så illa. Det är väldigt svårt för andra människor att förstå exakt hur det känns för mig, men jag hoppas ni kan i alla fall försöka sätta er in i min situation.

Ett exempel. Just nu sitter jag och Petter i soffan. Han ser tv och jag skriver detta. Flera gånger måste jag ta en paus för att tvn tar upp all min förmåga att koncentrera mig. Tittar upp på tvn i två sekunder och när jag sedan ska fortsätta skriva meningen vet jag inte vad jag skulle skriva. Måste gå tillbaka och verkligen tänka efter, men det kommer ändå inte upp. Detta resulterar i att jag får radera och skriva om meningen med något annat. Så om ni som läser detta tycker att jag skiftar från en sak till en annan lite väl mycket beror det på det. Det är tankar som snurrar i huvudet hela tiden, även om man gör annat så försvinner de inte. Man har mål & viljan finns där men det stannar vid tänkandet. Att gå från tänkande till handling är i princip omöjligt. Om jag trots allt lyckas börja med något går jag från en sak till en annan. Påbörjar flera skolarbeten men avslutar i början eller mitt i för att istället diska, städa eller plocka undan. Jag blir även rastlös och känner därför att jag måste göra någonting. Ja gud, nu blir det sådär rörigt i mitt huvud att jag inte ens vet vars jag vill komma.

Något jag tycker om är att läsa men jag har aldrig lyckats läsa en hel bok. Jag börjar, läser 10 sidor och blir sedan uttråkad. Samtidigt minns jag inte vad som

Ett annat exempel är när mamma ropat ”MAT” så har jag svarat utan att jag ens kom ihåg att hon ropade eller att jag svarade. Mamma fick väl ropa 27 gånger innan jag kom. Sedan äter jag väldigt sakta på grund av att jag tänker på annat och liksom glömmer bort att äta. Jag äter alltid! Men när jag väl äter tar det bara extra lång tid.

Tillbaka till matten som jag skrev om i början. Jag har nu i efterhand kommit på varför jag hade så otroligt lätt för det men att det senare bara gick utför. I mitt huvud kom bara svaret upp och jag hade alltid rätt, men jag visste inte hur jag hade räknat ut det. Så när jag väl började högstadiet och man var tvungen att skriva varje uträkning för att få rätt blev det svårt och jobbigt. Jag visste ju inte hur jag skulle räkna.

Nu hoppar jag igen.

Igår när jag och min sambo satt och åt middag tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att himlen var rosa. Det snöade och var mörkt, alltså är himlen lite rosa i mina ögon. Min sambo svarade ”vaaaa, nej. Den är ju grå/vit!”. Jag ser inte saker på samma sätt som en ”normal” person gör.

Sedan ångest. Den är den värsta. All ångest man får. Minsta lilla sak som är stressande blir till ett världsproblem och ångesten kommer. Som igår. Jag letade min ipod-laddare som var helst spårlöst försvunnen. Blev helt sjukt insnöad på att hitta den och när jag aldrig gjorde det blev jag på dåligt humör. Känns som hela världens rasar och allting förstörs bara för att hjärnan ständigt är på högvarv.

Detta med att tappa bort saker är typiskt för någon med ADD. Visst, personer kan tappa bort saker men att bli stressad och få ångest är inget alla får. Det händer mig hela tiden, dagligen. Jag kan vara övertygad om att jag har mobilen framför mig på bordet men den kan ligga var som helst. I badrumsskåpet, i fickan eller i köket. Mobilen, nycklar och börsen är det som oftast är borta. Jag tappar bort saker som är nödvända med andra ord.

Något jag har märkt med andra som har ADD är kyla och värme. Jag trodde det var jag som person som var så men många med ADD upplever nämligen detta. Antingen är jag som en isbit i fötterna och händerna när det är varmt. Fryser nästan jämt men samtidigt kan jag gå ut mitt i vintern utan mössa, vantar och halsduk. Dels för att jag glömmer, dels för att hjärnan har så mycket annat att fokusera på.

Hm. Känner att jag borde avsluta detta nu. Bara en sista sak. När jag berättar något och blir avbruten eller tar en paus i en sekund minns jag inte vad jag berättade om. Måste börja om från början. Men jobbigaste är skolan. Jag avslutar inte arbeten, kan inte komma ihåg när vi har prov/läxor, lyssnar inte vad läraren säger så när jag ska göra ett arbete vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Nåja, för att göra ett avslut. Kommer berätta mer hur det går för mig, om ni vill såklart? Ni ser hur det är, när jag skriver detta är det så lätt för det är mina tankar och känslor jag skriver ner. Det är inget jag behöver minnas för att skriva hur jag mår. Jag skriver om mig själv.

Jag har ADD och skäms inte ett dugg. Jag är bara glad över att alla bitarna faller på plats och för en gångs skull kan jag förstå varför jag är som jag är. Min diagnos kommer bara kunna hjälpa mig. Men jag är fortfarande samma gamla Micaela. Skillnaden är bara att alla ni, och även jag själv förstår sig på mig. Jag hoppas ni kan respektera att jag har valt att berätta min historia och ta in allting. Bra jobbat ni som orkat läsa hela texten.

Nu blickar jag framåt på ett liv där inget kan stå i min väg. Inte ens mina tankar.

För första gången tänker jag berätta för er om min diagnos. Trots att det är privat och personligt så är det en sådan stor del av mig att jag vill dela med mig till er. Dels för att mina nära och kära ska förstå sig på mig och veta hur jag fungerar. Samtidigt är det rätt så jobbigt att behöva berätta för så många olika personer tusen gånger om. Så istället för att behöva berätta och förklara tänker jag en gång för alla skriva ner hur jag har mått/mår samt hur allting har varit/är.

Givetvis är det svårt att veta vars jag ska börja min historia. Lättast är nog om ni först får veta vad ADD står för och vad det är för något. Säkert alla av er har någon gång hört talas om ADHD som står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Skillnaden mellan ADHD och ADD är ganska logisk, ADD har helt enkelt inte h:et som står för hyperaktivitet. Jag tänker inte uttala mig så mycket som ADHD eftersom det inte är den diagnosen jag har fått och det är trots allt stor skillnad mellan ADHD och ADD, enda likheten är att man har svårt att koncentrera sig. Det enda jag vet något om är ADD eftersom jag lever med det varje dag. På grund av att ADD är den inåtvända formen av ADHD finns det inte allt för mycket fakta och forskning om det, tyvärr. Dock har jag tagit reda på mycket fakta och tack vare de personer jag mötte när jag fick min diagnos vet jag nu mycket väl vad det är. ADD är ett neuropsykiatriskt funktionshinder vilket betyder att de personer som lever med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Enligt forskning anses ärftlighet och gener vara den största orsaken varför man får ADD, men även erfarenheter och upplevelser påverkar ju hjärnan. Det sägs även att en orsak också kan vara en svår förlossning.

Istället för fakta tänkte jag istället nu börja berätta min historia. Jag orkar verkligen inte gå in på varenda liten detalj som ni kanske förstår, men i stora drag. Ända sedan jag var liten har jag varit lite ”annorlunda” så att säga. Fysiska besvär, reagerat märligt i olika situationer och varit känslomässig. Det är inte förrän nu när jag har fått min diagnos som jag verkligen har tittat tillbaka på mitt liv. Äntligen faller alla bitar på plats och saker jag inte har förstått förut är nu glasklart. I lågstadiet älskade jag skolan, speciellt matte. Var alltid långt före dom andra i klassen och hade inga större problem (som jag minns). Det var i högstadiet det börjades förändras. Jag var borta ganska mycket från skolan pga. mina fysiska besvär vilket i sin tur ledde till stor frånvaro och när jag väl var i skolan hängde jag inte alls med. Vill bara säga till er som inte vet att ADD har inte något med intelligens att göra, tvärtom. Personer med ADD är ofta väldigt kreativa och smarta. Hur som helst hade jag en väldigt bra person vid min sida från skolan(tror hon var specialpedagog, något liknande i alla fall) som hjälpte mig och under en tid kom hem till mig för hjälp med läxor och skolarbete. Hade även några lärare som kom. När jag ändå var i skolan fick jag också extra hjälp men det räckte inte. Jag var borta mestadels av tiden i åttan så på vårterminen i april (ungefär) valde jag faktiskt att gå om. Det är nog ett av de mest kloka beslut jag tagit och ångrar det inte en sekund. Det var det som kändes bäst för mig, jag behövde göra det för min egen skull. Hoppade då ner till sjuan och tog examen med dom och började sedan åttan igen. Åttan och nian var jobbiga år. Jag fick verkligen kämpa för att orka med och idag förstår jag inte hur jag egentligen orkade? Men jag är glad över att jag inte gav upp. Både jag och alla runt om mig visste att jag hade haft mycket bättre betyg än vad jag gick ut med om jag hade varit mer i skolan och fått mer hjälp. Därför fick jag en specialgrej när jag skulle söka till gymnasiet. Vet inte vad det kallas men det gick i alla fall ut på att man inte söker på sina betyg för man har haft omständigheter som gör att de hade varit bättre ifall allting inte varit som det var.

Jag ångrar inte mycket i mitt liv men gymnasiet är faktiskt ett av dom. Inte att jag går det, men valet av program och skola. Idag står jag här med fakta som jag inte visste då. Känns orättvist på något sätt men jag måste acceptera valet jag gjorde då och leva med det. Jag fick välja vad jag ville. Mitt val föll på Thoren Business School med linjen Business Program. Med facit i hand var det inte något bra beslut, men så blev det i alla fall. Började på Thoren Business School i Skellefteå hösten -08. Det var några från min gamla klass i högstadiet som började samma skola och samma klass, men inga som jag brukade umgås med. Jag hade turen att bli vän med en jättefin tjej vid namn Emma. Hon kände inte någon och vi satt ihop efter några dagar. Var glad över att vi funnit varandra, dock skulle det inte sluta lika bra. Vi kände likadant. Vi trivdes inte på skolan men framför allt inte i klassen. Hon bytte och jag klarade inte av att vara själv.

Innan jag valde att berätta för min mamma hur jag kände hade jag tänkt på mitt beslut flera veckor. När jag var helt säker berättade jag. Vi satt och åt middag då allting bara brast. Tårarna rann, jag berättade och mitt hjärta kändes tusen gånger lättare. Efter det tog livet en vändning. Jag valde att gå samma skola fast i Umeå. Jag hade i princip halva mitt liv där och jag trivdes så bra när jag väl var där. Hade många vänner samt min pojkvän där. Även min pappa bor en bit utanför. 3 november började jag i Umeå. Trivdes direkt i min klass och allting kändes toppen. Jag pendlade 26 mil tur & retur dagligen från november till juni. 4 timmars bussresa varje dag. Bussen gick kl 06 och jag var ofta hemma vid 18.30. Vilket liv. Gjorde inte mycket annat än att vara i skolan, plugga och åkte buss. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Jag är envis, så jävla envis.

När jag gick ut ettan var inte allting så bra som jag trodde. När jag fick mina betyg stod det IG på alla ämnen. ALLA! Detta är något jag inte berättat för många eftersom de inte förstått varför. Döm mig inte förrän ni har läst vidare. Så hur kunde det blivit såhär? Jag fick endast en IG-varning på vårterminen så ni kan ju förstå vilken chock man får när man väl står där och får de betygen jag fick. Inte så konstigt med tanke på att jag var borta mycket samt pendlade till skolan varje dag. Men de orsakerna kan väl inte vara det enda som ligger bakom detta? Förutom att skolan hade gjort ett fruktansvärt grovt misstag kändes det som att något mer fattades. Jag visste bara inte vad.

I tvåan behövde det ske en förändring. Jag fick en ny mentor som helt enkelt är världsbäst. Men samtidigt som jag skulle läsa alla ämnen som vi hade i tvåan skulle jag läsa upp de ämnen jag fick IG i? Det är ju omöjligt. Jag gjorde några uppgifter, prov och liknande så jag fick i alla fall betyg i några få ämnen som vi hade haft under ettans gång. Visst, det var ju en lättnad men jag kunde ändå inte slappna av. Den stressen och pressen jag kände var outhärdlig. Jag förstod inte hur det kunde gå såhär för mig. Hur kunde en duktig tjej som älskade matte och skolan gå från det till att hata matte och knappt ha någon ork till någonting. Bara att kliva ur sängen på morgonen var så jobbigt. Jag ville inte, jag orkade inte, jag hade ingen energi. Till slut började jag såklart tro att jag var knäpp. Det kanske låter konstigt i era öron men så var det. För vad ska man tro på? Något var uppenbarligen fel och någon åtgärd var tvungen att ske. Men vad? Jag behövde få en kartläggning. Någon var tvungen att ta tag i detta. Jag vill inte gå in på hur skolan har reagerat och agerat för det är för privat känner jag. Av respekt mot dom tänker jag inte säga mer än att hur dom har hanterat detta är hemskt, vidrigt. Jag är så besviken, arg och irriterad.

I början av tvåan flyttade jag äntligen till Umeå. Flyttade till en tvåa nästan mitt i stan. Jag bodde tillsammans med en tjej vilket fungerade toppen. Jag var bara så glad att flytta. Slippa åka alla mil. Trodde självklart att skolan nu skulle bli lättare då jag bodde 5 minuter från skolan och hade tid till att plugga. Tyvärr, så var inte fallet. Precis som i ettan kämpade jag ärligt arslet av mig genom tvåan. Visst, jag fick något betyg i tvåan men det var också en besvikelse. Vi börjar nu närma oss vars jag befinner mig idag. Sommarlovet kom och jag jobbade hela sommaren. Det gick hur bra som helst och för en gångs skull i mitt liv kände jag att jag lyckades med något. Jag var äntligen bra på något! Men frågan är ju varför det gick så bra för mig att jobba men i skolan gick det bara nedåt även fast jag kämpade varje dag?

Under två år av gymnasiet har vi, det vill säga jag och min mamma, krävt en utredning/kartläggning men ingenting har hänt. Förutom en dag, psykologen på skolan hade bokat en tid hos någon. Men det har gått så långt att jag inte brydde mig. Varför kan dom göra något nu efter all denna tid men inte förr? Det kändes bara onödigt och jag blev knappt glad över att jag skulle få komma någonstans. Bara det visar ju hur jag känner för skolan. Nåja. Det är nu allting skulle börja på riktigt.

Tack vare att min mamma bokstavligen har slitit och kämpat genom eld och vatten kom en dag som skulle bli den bästa i mitt liv. I tisdags, den 19 oktober hade jag äntligen turen att få komma till ett ställe i Skellefteå som heter KKBC (Klockarbergets kris- och behandlingscenter).  Det är en mottagning inom psykiatriska kliniken där människor mellan 18 och 25 år får behandling inom specialiserad psykiatri. Jag träffade både personen som är chef över den mottagningen men även chefsläkaren, och det är minsann inte vanligt att man får träffa båda och speciellt inte med så kort varsel. Egentligen är det väntetid ända till våren. Då jag har gått med detta så fruktansvärt länge ansågs det som akut antar jag. Samtal, frågeformulär och lite tester var några av sakerna jag gjorde under dagen. Ofta går det inte så snabbt och man brukar träffas några gånger men jag fick min diagnos bara efter några timmar. Bara det säger väl hur uppenbart och tydligt mitt fall var. Jag kommer vara evigt tacksam över den snabba hjälp som jag fick, alla har inte den turen så givetvis skattar jag mig lycklig.

Där satt jag, hemma. Efter 5 timmar hade jag plötsligt en diagnos. Så glad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv! Fast jag måste medge att det kändes väldigt märkligt och konstigt. Redan innan jag fick min diagnos hade jag läst på litegrann och det var som att jag läste exakt om mig själv, men jag ville inte ha för stora förhoppningar ifall det inte skulle vara något. Den enda känslan då skulle bli besvikelse. Från att gå till att ha skickats runt inom sjukvården hade jag nu plötsligt en diagnos. Många skulle nog se detta som skrämmande men för mig är det en sådan enorm lättnad. Nu när jag vet vad det är kan jag äntligen också få den hjälp jag behöver. Stöd i skolan, medicin och mycket mer. Lättnaden går inte ens beskriva. Så himla underbart!

Ni som har orkat läst ända hit, grattis! Haha.

Tänkte övergå till vad det innebär att ha diagnosen ADD och hur det är för mig. Alla personer är olika och kan därför kan ”problemen” och symptomen vara mer eller mindre beroende på vem personen är. Givetvis kommer jag bara berätta hur det är för mig. Det är svårt att veta vars jag ska börja, men att göra en liten lista förenklar nog det hela både för mig och er.

Det syns ofta, nästan aldrig, på mig hur jag mår eftersom allting är inuti min hjärna. Allting är som ett enda kaos och att bara vakna upp på morgonen tar all energi som man egentligen skulle behöva resten av dagen. Har jag vaknat, stigit upp och tagit mig iväg till skolan är det ett riktigt stort steg. Att sedan klara av dagen är som ett enda stort hinder. Om läraren säger något, spelar ingen roll om det är en mening eller en lång genomgång – jag kommer inte ihåg vad som ens var sagt för några sekunder sedan. Givetvis kommer jag ihåg en liten del men det är bara en pytteliten del av all information som fastnar i mitt huvud. Hjärnan arbetar så mycket med att bara orka så att ta in information är svårt. Något annat som är ett av de svåraste sakerna jag har problem med är flera ljud samtidigt. Allt från att flera personer pratar samtidigt till att ha tvn på när min sambo ska säga något. Jag har fullt upp med att koncentrera mig på en sak så två blir ingenting. Bara att någon visslar, knackar i bordet eller lever om förstör min koncentration så illa. Det är väldigt svårt för andra människor att förstå exakt hur det känns för mig, men jag hoppas ni kan i alla fall försöka sätta er in i min situation.

Ett exempel. Just nu sitter jag och Petter i soffan. Han ser tv och jag skriver detta. Flera gånger måste jag ta en paus för att tvn tar upp all min förmåga att koncentrera mig. Tittar upp på tvn i två sekunder och när jag sedan ska fortsätta skriva meningen vet jag inte vad jag skulle skriva. Måste gå tillbaka och verkligen tänka efter, men det kommer ändå inte upp. Detta resulterar i att jag får radera och skriva om meningen med något annat. Så om ni som läser detta tycker att jag skiftar från en sak till en annan lite väl mycket beror det på det. Det är tankar som snurrar i huvudet hela tiden, även om man gör annat så försvinner de inte. Man har mål & viljan finns där men det stannar vid tänkandet. Att gå från tänkande till handling är i princip omöjligt. Om jag trots allt lyckas börja med något går jag från en sak till en annan. Påbörjar flera skolarbeten men avslutar i början eller mitt i för att istället diska, städa eller plocka undan. Jag blir även rastlös och känner därför att jag måste göra någonting. Ja gud, nu blir det sådär rörigt i mitt huvud att jag inte ens vet vars jag vill komma.

Något jag tycker om är att läsa men jag har aldrig lyckats läsa en hel bok. Jag börjar, läser 10 sidor och blir sedan uttråkad. Samtidigt minns jag inte vad som

Ett annat exempel är när mamma ropat ”MAT” så har jag svarat utan att jag ens kom ihåg att hon ropade eller att jag svarade. Mamma fick väl ropa 27 gånger innan jag kom. Sedan äter jag väldigt sakta på grund av att jag tänker på annat och liksom glömmer bort att äta. Jag äter alltid! Men när jag väl äter tar det bara extra lång tid.

Tillbaka till matten som jag skrev om i början. Jag har nu i efterhand kommit på varför jag hade så otroligt lätt för det men att det senare bara gick utför. I mitt huvud kom bara svaret upp och jag hade alltid rätt, men jag visste inte hur jag hade räknat ut det. Så när jag väl började högstadiet och man var tvungen att skriva varje uträkning för att få rätt blev det svårt och jobbigt. Jag visste ju inte hur jag skulle räkna.

Nu hoppar jag igen.

Igår när jag och min sambo satt och åt middag tittade jag ut genom fönstret och konstaterade att himlen var rosa. Det snöade och var mörkt, alltså är himlen lite rosa i mina ögon. Min sambo svarade ”vaaaa, nej. Den är ju grå/vit!”. Jag ser inte saker på samma sätt som en ”normal” person gör.

Sedan ångest. Den är den värsta. All ångest man får. Minsta lilla sak som är stressande blir till ett världsproblem och ångesten kommer. Som igår. Jag letade min ipod-laddare som var helst spårlöst försvunnen. Blev helt sjukt insnöad på att hitta den och när jag aldrig gjorde det blev jag på dåligt humör. Känns som hela världens rasar och allting förstörs bara för att hjärnan ständigt är på högvarv.

Detta med att tappa bort saker är typiskt för någon med ADD. Visst, personer kan tappa bort saker men att bli stressad och få ångest är inget alla får. Det händer mig hela tiden, dagligen. Jag kan vara övertygad om att jag har mobilen framför mig på bordet men den kan ligga var som helst. I badrumsskåpet, i fickan eller i köket. Mobilen, nycklar och börsen är det som oftast är borta. Jag tappar bort saker som är nödvända med andra ord.

Något jag har märkt med andra som har ADD är kyla och värme. Jag trodde det var jag som person som var så men många med ADD upplever nämligen detta. Antingen är jag som en isbit i fötterna och händerna när det är varmt. Fryser nästan jämt men samtidigt kan jag gå ut mitt i vintern utan mössa, vantar och halsduk. Dels för att jag glömmer, dels för att hjärnan har så mycket annat att fokusera på.

Hm. Känner att jag borde avsluta detta nu. Bara en sista sak. När jag berättar något och blir avbruten eller tar en paus i en sekund minns jag inte vad jag berättade om. Måste börja om från början. Men jobbigaste är skolan. Jag avslutar inte arbeten, kan inte komma ihåg när vi har prov/läxor, lyssnar inte vad läraren säger så när jag ska göra ett arbete vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Nåja, för att göra ett avslut. Kommer berätta mer hur det går för mig, om ni vill såklart? Ni ser hur det är, när jag skriver detta är det så lätt för det är mina tankar och känslor jag skriver ner. Det är inget jag behöver minnas för att skriva hur jag mår. Jag skriver om mig själv.

Jag har ADD och skäms inte ett dugg. Jag är bara glad över att alla bitarna faller på plats och för en gångs skull kan jag förstå varför jag är som jag är. Min diagnos kommer bara kunna hjälpa mig. Men jag är fortfarande samma gamla Micaela. Skillnaden är bara att alla ni, och även jag själv förstår sig på mig. Jag hoppas ni kan respektera att jag har valt att berätta min historia och ta in allting. Bra jobbat ni som orkat läsa hela texten.

Nu blickar jag framåt på ett liv där inget kan stå i min väg. Inte ens mina tankar.

Onsdag. Är fortfarande hemma hos min mamma i Skellefteå. Ska snart åka och hämta ut min medicin och sådär. Efter det tar jag första bästa buss till Umeå. Får se om jag hinner något till skolan, annars åker jag direkt hem. Vid klockan 16 ska jag befinna mig på min andra inskolning på jobbet. Spännande! Som ni förstår blir det inte mycket tid över idag, så vi får höras imorgon. Kram på er.

Från och med idag kommer allting bli annorlunda. Redan i denna sekund känns det som att världsproblemen har löst sig, åtminstone i mitt liv. Det är det som det handlar om, mitt liv. Under alla dessa år med så många saker runtomkring mig så har jag funnit svaret. Som vi har kämpat, minst sagt. Jag & min kära mamma. Skickas hit och dit. Aldrig fått någon hjälp på riktigt. För första gången i mitt liv känner jag idag att någon faktiskt lyssnade. Någon tog sig tid att lyssna på hur jävligt det faktiskt har varit och är. För första gången är det någon som säger stopp "hon ska inte behöva må såhär längre". Att en person inser hur jag mår innerst inne och vill hjälpa mig. Känslan är otrolig och helt obeskrivlig.

Idag tänker jag sluta med att tänka på allt som har varit. Jag stänger alla dörrar till mitt förflutna och öppnar en ny dörr som är mer än välkommen.

Nu i slutändan har det minsann varit värt varenda besök, varje sjukhus, alla tester, allting. Det har varit värt allting. Om det var så många broar jag behövde gå över för att komma till denna dag så har den resan varit värd det. För så glad & lycklig som jag känner mig idag har jag nog aldrig varit. För första gången känns det som att jag har hela mitt liv och hela världen framför mina fötter. För första gången i mitt liv.

Idag fick jag min diagnos. Jag är fortfarande samma människa, förutom att jag kommer börja må mycket bättre. Det viktigaste är att inte glömma bort vem jag är. Jag är fortfarande en vanlig person, men min diagnos är trots allt en del av mig och den jag är. Imorgon börjar jag ta min medicin, detta kan bara bli bra.

För att inte glömma, tack till alla ni som stöttar mig & alltid finns där. Ni vet vilka ni är - tack.

Näe gott folk, vad tror ni om att man skulle göra ett ryck? Istället för att sitta här och nörda, hihi.

De flesta tycker att måndagar är rätt så jobbiga, helgen är över och en vecka med skola/jobb börjar om igen. För mig egen skulle tycker jag måndagar är härliga. Jag har endast en lektion 15-16! Kunde inte bli så mycket bättre. ; )

Tidigare idag fick vi ett telefonsamtal där vi blev bjudna på middag hos Petters familj. Sagt och gjort så cyklade vi dit och blev bortskämda med supergod mat plus efterrätt, inte illa! Så himla skönt att slippa laga mat på en söndag. Blev även lite tv-spel med Petter, hans bror och deras kompis. En supersöndag!

 

 

 

 

 

Detta sköna gäng hängde jag med igår! God mat (inbakad fläskfilé & färsk pasta - bäääästa!), spel, lite pretty women, skratt, musik och snacks stod på schemat. En riktigt bra kväll med andra ord.

Idag då? Söndag. Sov ända till klockan 13, men jag antar att det är så det ska vara. Just nu sitter jag & Petter vid varsin dator, haha vilka nördar. Antar att denna söndag kommer fortsätta vara så slapp som den hittills har varit - och jag älskar det!

Ikväll får jag & Petter finbesök av Emelie & Victor (bilden ovan). Vi ska äta middag tillsammans och ha myskväll. Tror det blir en massa skratt, spel och trevligheter. Hoppas ni får en fin lördag! Kram!

God morgon! ♥

Även om det var ca 2 timmar sedan jag vaknade och klev upp sitter jag fortfarande och myser i soffan. Blev en härlig sovmorgon. Mest pga att mina grannar började spela "skrik-musik" kl 03.30 inatt. Kul att det dunkade just ovanför sovrummet. En liten stund kom Petter och hans bror hem. Då kunde jag i alla fall somna till slut. Är så himla mörkrädd av mig, haha.

Efter en jobbig vecka kunde jag inte tänka mig ett bättre sätt att spendera min fredagskväll. Har nyss duschat, sitter i morgonrocken i soffan med massa kuddar och filt. På tvn visas idol och bredvid mig har jag godis & trocadero. Toppen med andra ord!

(Det, eller ska väl säga den, som saknas är min sambo men han är ute på äventyr. Dock är det väldigt skönt att vara ensam och bara slappa)

Vi är många som fallit för den underbara låten "Just the way you are" med Bruno Mars. Var inne på youtube nyss där jag hittade denna söta video med två syskon. Åh, så himla fint! Kika på den ni med, helt fantastiskt.

Sitter och tittar igenom gamla bilder när denna dök upp. Haha, så himla små vi var, jag & Maria. Runt 13-14? Saknar denna tjej riktigt mycket! Men när jag åker till min hemstad får vi lov att ses. Miss you.

 

 

 

 

 

 

 

Hoppas ni haft en trevlig helg, vi hörs imorgon. Kram

Tycker inte om att jag har denna syn när jag tittar ut genom fönstret. Grått, trist & dimma. Lite solsken skulle ju inte skada!

 

 

 

Fasen vad trött jag är. Jag & Petter har varit flitiga - städat hela lägenheten och gjort fint inför imorgon. Ljuvligt att ha allting så rent och fint. Love it! Funderar starkt på att sova snart så man orkar med morgondagen.

Resten av dagen kommer gå åt till att göra fint här hemma, handla, baka och pyssla lite. Kan inte säga för mycket, en viss person fyller ju år imorgon!

Min kamera dog just, tyvärr är kameraladdaren hemma i Umeå. Här får ni i alla fall en bild på förra gången jag hade färgat mitt hår. Som tur är gjorde mamma inget misstag, färgen blev toppen denna gång. Dock blev jag ju inte så glad när hon råkade kasta en färgklick rakt i mitt öga...... haha. Prova aldrig, det sved som tusiken!

Ett ganska bra exempel på hur jag känner mig idag.

Denna måndag har väl varit allt annat än bra. Snacka om att det inte är min dag!

Äh. Ska väl sluta klaga men det känns som att det negativa överväger det positiva idag.

Om några få minuter börjar filmen "The Guardian" på tv 4. Har sett filmen förut men dock var det väldigt längesedan. Men jag minns att den är väldigt bra och fin, en liten tår här och där kommer ju också.

Jag dör så snygg Olle är!!!!!! Haha, helt ärligt.. satan. Nämen idol 2010 har verkligen dragit igång och nu ser jag fram emot fredagsfinalerna. Ska fortsätta mysa i soffan med cola och godis som är mitt sällskap ikväll.

Har ätit en god middag med min sambo och njuter riktigt mycket av att det är fredag! Efterlängtat utav många kan jag gissa. NU: idol såklart!!

Vilket grå och trist fredag vi har här uppe i norrland idag. Ligger i soffan och ser lite tv samtidigt som jag knappar här. Snart ska jag ta ett skutt till köket för att laga lite lunch. Hörs senare!