Tillbaka till där jag var. Hundarna står uppe på en snöhög men lyssnar inte när vi säger att dom ska komma ner. Provar gå bort ifrån dom, eftersom man inte ska gå emot dom. Båda tittar på oss men står stilla. Tänkte att dom var tjuriga så säger till på skarpen! Inte kommer dom då heller. Istället ignorerar speciellt Åke oss och springer fort som attan bort på ett skoterspår, och Otis hack i häl på Åke. Faaaaaan. Det var här klumpen i magen och paniken kom! Nu är det kört, tänkte jag. Någon av dom eller båda har säkert sprungit ut på isen och farit under.. fy. Hemska tanke!! Dock tror jag aldrig någon av dom skulle göra det. Om vi inte litade på dom hade vi ju aldrig släppt lös dom. Vi provade ropa, vissla, klappa och gud vet allt men inte en skymt av dom. Förstå hjärtslagen jag hade per minut här. Petter hoppade upp på snökanten och sprang på skoterspåret. Jag stannade kvar ifall dom skulle springa runt och komma tillbaka tänkte jag. Några hundrameter bort såg jag att Petter stannade. Ser du dom?! frågade jag. Han svarade då att han hade Otis men Åke var nere vid älvskanten. Han stod någon meter in på land som tur var och var aldrig på väg ut på isen men vart ju ändå orolig. Han hade sprungit ner för en brant backe och när Petter kom tillbaka sa han att han hade aldrig tagit sig ner där. Åke är så jäkla smidig så självklart hoppade han ner för den branten. Otis däremot satt på skoterspåret och tittade ner på Åke. Tur det.. han är ju väldigt stor och lite klumpig så han hade ju lättare gjort hål på isen om han hade ramlat ner för branten. Nä fy, nu ska vi inte prata om det. Dom fick ett ryck helt enkelt och ingen skada skedd. Dom stannade ju när vi kom och försökte inte springa iväg. Antar dom var nyfikna av sig..