I try to take one day at a time, but sometimes several days attack me at once.
Början är alltid svår. Oavsett vad det gäller. Början på detta inlägg likaså. Jag vill inte att detta ska bli ett "deppinlägg" som folk blir trött av att läsa. Hellre ett inlägg där en förståelse växer fram. Kanske även för att jag behöver få ur mig saker som finns inombords. Det finns så mycket inom mig som ofta stannar kvar och sedan kastas ut. Allt på en gång. Allt eller ingenting. Ungefär som jag är ibland kan man säga.
Idag på förmiddagen spenderade jag en timme på psykiatrin hos läkaren. Redan i väntrummet kryper nervositeten fram. Blir lite kallsvettig då jag inte vet vad som väntar. Har aldrig träffat denna person förut men som man plötsligt ska samtala med om personliga saker. Vem som helst skulle kunna tycka det känns lite obekvämt. Väl inne i rummet känns det trots allt bra. Jag är glad över att äntligen få komma dit. Uttrycka hur saker fungerar samt hur det känns. Fast det var ju den där känslan över hur det känns. Hur vet jag det? Hur får man fram en känsla i ord? Försöka är det bästa man kan göra. Så, jag gjorde så gott jag kunde även om det aldrig känns tillräckligt på något sätt. Är i alla fall nöjd över hur jag fick fram saker och ting. Överraskar mig själv ganska ofta på det planet. Sitter inne med mycket mer än vad jag tror. Svarar ganska tydligt på frågorna han ställer. Även om jag ibland behöver tänka en extra stund för att inte nämna hur ofta jag kommer in på andra saker än det jag ska svara på. Men då är det skönt att man pratar med någon som förstår. Inte någon som ställer kluriga följdfrågor utan är rak på sak och nöjd med svaret man ger. Inte någon som tycker man svarar luddigt utan istället förstår hur man menar även om man förklarar på ett annorlunda sätt.
Vad vi pratade om är något jag inte vill gå in på direkt eftersom det är så pass personligt. Men det behöver ni heller inte veta eftersom det inte är syftet med varför jag skriver detta inlägg. Vad som blev mest påtagligt under läkarbesöket är denna verklighet. Jag har ADD. Jag har en diagnos. Jag äter medicin. Jag är på besök hos en läkare. Jag pratar om mina svårigheter och funderingar. Jag får berättat för mig varför vissa saker blir som dom blir. Jag påminns helt enkelt om allt. Ibland förtränger jag själv det mesta som hör diagnosen till, ibland medvetet men oftast omedvetet. Givetvis är det bra eftersom man INTE är sin diagnos, det är bara en del av mig. Men jag måste också komma ihåg att svårigheterna finns kvar.. okej, självklart påminns jag ju om det flera gånger per dag, men det jag menar är att ibland kan jag nästan förneka för mig själv att jag har en diagnos. Äh, nu känns det som detta kom ut fel men jag antar att det är en känsla bara. Eftersom jag själv alltid vet hur jag tänker och hur jag gör/inte gör saker blir det mer en vana utan att jag tänker på det. När jag är på psykiatrin är det som att det jag tänker och känner får bekräftelse. Vissa dagar kan man känns sig så fruktansvärd ensam. Den där ensamheten är ingen rolig plats att befinna sig på, men när man träffar andra som en själv eller åtminstone besöker en plats där diagnoser inte är något konstigt, snarare vanligt, fylls den där ensamheten av att man inte är ensam. Man bara inbillar sig det eftersom varje dag är mer eller mindre jobbig och man inte tror att andra har det så.
Egentligen hände det inte så mycket nytt förutom att jag berättade hur vardagen fungerar. Speciellt medicinen. Jag talade om för honom att det känns lite som att "här får du en diagnos, varsågod och knapra lite medicin. Tack och hej". Givetvis är det inte så eftersom det är några uppföljningar med jämna mellanrum men jag ville i alla fall säga vad jag tyckte vilket han förstod. Gällande medicinen så är det så mycket andra saker som påverkar.. så att säga vad som är vad är verkligen supersvårt. Jag syftar på att jag förra året var sjukskriven sammanlagt 8 månader pga. mitt trasiga knä. Fick diagnos, slutade skolan, skulle börja jobba men i samband med det skadade knät. Kallas kanske otur. Spelar ingen roll, det viktiga är att klura ut vad som är vad och vad som beror på vad. Raslösheten förstärks och blir såklart extra tydlig om någon som mig ska behöva sitta sjukskriven så pass länge. Medicinen hjälper, det gör den. För några dagar sedan tog jag den inte på 2 dagar och var jättetrött båda kvällarna. Andra kvällen somnade jag i soffan kl 20.30 vilket i princip aldrig hänt på flera år. Då ser man skillnaden på att ta medicinen och inte. Men när det gäller koncentration och uppmärksamhet kvarstår dom flesta svårigheterna tycker jag. Men det är som läkaren sa "medicinen är inget mirakelpiller som får allt att försvinna, det enda den kan göra är att hjälpa till en bit på vägen". Förklarade då för honom att många saker har jag fått lära mig själv, på egen hand. Det är väl där jag vill få mer hjälp men måste trots allt inse att allt inte bara kommer försvinna utan att vissa saker måste jag acceptera hur svårt det än är.
Hur som helst står jag i kö för att få börja i en grupp. Min vän Anna har gått den så jag vet lite vad den handlar om vilket jag tror skulle vara bra för mig. Läkaren sa även att det fanns en grupp 2, alltså en grupp man går efter grupp 1. Grupp 1 är mycket information osv. medans grupp 2 är mer hur man får lära sig saker samt vilka saker man måste acceptera. Han berättade att det inte är så många som väljer att fortsätta till grupp 2 men dom som har gjort det tycker den har varit toppen. Den kräver tydligen ganska mycket och att man måste arbeta lite men jag hoppas jag kommer få gå både 1 och 2.
Herregud, jag är mitt vanliga jag. Tänkte egentligen skriva hur fruktansvärt trött i huvudet jag är, likaså kroppen. Istället sätter jag mig och skriver från det ena till det andra. Hoppas det inte blev allt för rörigt eller komplicerat för er att läsa. En sak är säker, jag orkar inte läsa igenom vad jag skrivit. Är det felstavingar så är det. Följer det inte en röd tråd så gör det inte det. Det är som det är. Lika sant som att jag är trött och ska därför sluta skriva.
Hoppas ni alla mår bra. ♥
PS. Ni glömmer väl inte bort att lämna en kommentar? Det är alltid kul då det trillar in ord från er som läser.
Kommentarer
♥ Anna
Du skriver och förklarar på ett sätt som gör att alla förstår. Det är helt otroligt hur du lyckas få ut dina känslor och tankar i ord på det sättet. Finns för dig min fina vän. Kram
♥ Moa & Karro
Fin blogg! :)
♥ Mamma
Skriv en bok. Kram mami
Trackback
