Pirret i magen som jag hade igårkväll var enormt. Vad skulle dom säga? Har vi gjort något fel? Vad tycker dom? Alla möjliga frågor snurrade runt i både mitt och Petters huvud. Vi var i bilen på väg till Otis uppfödare. Tänkte och sa att det kommer säkert kännas jättebra på hemvägen men det hjälper ju inte när man är lite nervös och pirrig inför mötet. Oavsett vad dom skulle säga är han finast i våra ögon.

 

När vi parkerat bilen på gården ser vi en till bil som står där med öppen baklucka. Tänkte inte så mycket på det utan knackade på dörren. Ut kom Otis uppfödare samt en annan labradorägare som visade sig vara ägaren till en av Otis bröder!! Så himla roligt. Hade ingen aning om att han också skulle vara där så det var en rolig överraskning. Innan vi tog ut Otis kikade jag in i ägarens baklucka. OH! Det såg verkligen exakt ut som Otis! Visst att labradorer kan vara lik varandra men man såg verkligen att dom var bröder. Så fruktansvärt lika i ansiktet. När vi sedan tog ut båda hundarna så dom fick hälsa på varandra såg man att dom var ganska olika i kroppen. Otis var lägre jämfört med hans bror och liiite smalare. Svårt att förklara skillnaden men man såg den direkt.

Mötet mellan bröderna gick helt okej. Jag var ju lite nervös innan att Otis skulle vara för lekfull och busig men det är naturligt. Fast ändå kan han vara lite väl framåt ibland men nu fick jag för första gången se Otis lägga sig på marken, undergiven. Eftersom Otis bror direkt flög på Otis och reste ragg blev Otis lite försiktig men absolut inte rädd. Hundarna var ju tvungen att känna av varandra, nosa på varandra och hälsa såklart. Kändes dock skönt att det inte var Otis som var lite "vild" utan att han skötte sig utmärkt. Han var bara glad och ville busa. Hans bror var också glad, viftade på svansen hela tiden men var ändå mer på så att säga. Till slut sa uppfödaren till ägaren hur han skulle säga åt sin hund. 

 

Efter en stund la vi hundarna i bilen medans vi andra satte oss för att fika samt prata. Så trevligt! Dom tyckte verkligen att vi har skött Otis bra och jag tappade till slut räkningen över hur många gånger dom sa positiva saker om honom. Uppfödarna tyckte han var såååå fin. Ja, till och med ordet UTMÄRKT sades. Kändes verkligen som en lättnad på ett sätt. Dom har ju haft uppfödning i 42 (!!) år så dom vet verkligen vad dom håller på med, det märks direkt. Att vi ska ställa ut Otis tyckte dom absolut att vi ska göra. Dock är Otis bror inte redo för det än, men jag hoppas på att få se honom på någon utställning i framtiden också!

 

I bilen på väg hem. Slutade med att vi ska fara till Otis uppfödare 2 gånger i veckan fram till utställningen. Detta eftersom vi aldrig har ställt ut honom förut så både jag och Petter ska få lära oss, och självklart Otis. Så han ska få busa järnet med deras labbar när vi åker dit på lördag så han är trött efteråt när vi ska lära oss och honom hur det går till. Hon skulle även klippa svansen på honom. Så lycklig jag kände mig i bilen på väg hem! Att uppfödarna verkligen vill hjälpa utan att man ens behöver fråga och angangerar sig. Inte nog med det. Vi ska även börja träna viltspår med Otis! Uppfödaren ska ha en grupp och träna med så hon frågade om vi ville vara med, vilket vi självklart ville. Det pratade vi om redan när vi köpte Otis, att viltspår är något vi skulle vara intresserade av. Roligt för Otis också då han är fantastiskt duktig på att använda sin nos.

 

Herregud vad mycket jag har skrivit på bara några få minuter. Nu måste jag sluta, haha.