Ingen vila här inte. Vet inte om det är pga. motionen, rastlösheten eller något annat jag varit effektiv senaste dagarna. Kanske en kombination av båda! Fast jag får ju mina ryck ibland. Gör mer än vad jag hinner bara för att få den där tillfälliga känslan av flitighet och att även jag kan. Bara för att jag ofta fastnar i saker, tar lång tid på mig eller har svårt att avsluta saker försöker jag pusha mig själv. Måste bara se till att jag inte tar mig vatten över huvudet som det så fint heter. För det blir så ibland. Tror jag är en superwomen som kan vara på flera ställen samtidigt, göra alla nöjda samtidigt som jag ska hinna med mitt eget liv. Någonstans måste jag påminna mig själv att man inte kan vara alla till lags. Det är okej att slappa i soffan en solig dag om man känner för det. Det är okej att inte orka. Det är okej att säga nej. Det är okej att våga känna efter.

 

Men just nu är jag inne i något rus. Ett bra rus. Ett rus som får mig att vilja göra roliga saker, inte bara "måsten". För jag har ständigt de där onödiga tankarna om allt som måste fixas, allt som måste hinnas, allt som ska kommas ihåg. Det är skönt att känna "nä, nu skiter jag i det där och gör det när jag kommer hem igen". Ofta kan jag inte släppa saker som dom är, det blir för mycket kaos. Jag gillar ordning, det får mig att må bra. Men nu har jag rätt så bra ordning här hemma och kan därför koncentrera mig på roliga saker. Det är i alla fall min egen teori. Det mesta går ju hand i hand här i livet. Även motsatser.

 

Jag är nöjd med hur jag börjat se på livet. Mycket tack vare Petter, som är motsatsen till mig i många saker. Men ni ser, även vi går hand i hand. Under de (snart) 4 år vi varit tillsammans har han längs vägen visat att allting faktiskt löser sig. Det har tagit några år innan jag börjat förstå det, men jag närmar mig hans tankesätt. Varför oroa sig egentligen? Skit samma om man blir arbetslös. Om livet inte blir som man tänkt. Om man flyttar. Om man förlorar någon. Om man faller. När man som mig, har fallit några gånger, så har man inget annat val än att resa sig. Eller jo, klart man kan ligga där och välja att stanna... men det valet finns inte i min värld. Livet är mer värt än så. Tusen gånger om. Nu när jag rest mig ett par gånger inser jag att min karl har rätt. Det löser sig. Man kanske inte tror på det i situationen man befinner sig just då, men jag lovar er, det löser sig alltid.

 

Jahapp, som så många gånger förut förundrar jag mig själv. Skriver hundra gånger mer än vad jag tänkt mig. Antar att det finns någon charm i det också. Äkta är det i alla fall, och direkt från hjärtat. Och hjärnan, såklart.

 

Det jag egentligen tänkte skriva var vad jag gjort idag, haha. Riktigt så blev det inte. Det kommer nu.

Sötaste Anna.O kom och hämtade mig på förmiddagen sen brummade vi till hennes place. Hon bjöd på lunch och vi pratade om allt som hänt sen sist vi sågs. Alltid lika skönt att vara med Anna, man behöver som inte förklara utan vi förstår varandra utan att behöva säga exakt hur man menar. När Petter slutade jobbet for vi på djuraffären för att köpa hundmat + leksak. Även vi behöver ju äta, haha, så blev ica efter det. Kvällen blev samma som igår, Emelie kom hit och vi gick samma promenad som igår. Härligt! 

 

Ursäkta för mitt babbel, kanske osammanhängande men då får det vara så. Det är okej att vara som man är.