En dag som denna finns inte många ord. Orden som tröstar eller hjälper finns helt enkelt inte. En ringklocka finns plötsligt i varje tankevrå. Livet stannar upp i några sekunder för att sedan andas ut så man inte faller ihop. Först kommer chocken, sedan tårar och sist men inte minst tomheten. Luften går ur en, likt en ballong som töms på luft. Timmarna efteråt är ett enda stort frågetecken. Tänker på alla inblandade. Tänker på livet.

Jag får mig en tankeställare. Utan förvarning spelar allt och ingenting roll. Vad gör det om jag sitter med ett trasigt knä? Det kommer bli bra. Vad gör det om jag inte gått ut gymnasiet? Det kommer en andra chans. Vad gör det om jag behöver vänta till nästa vecka för en läkartid? Nästa vecka kommer ju. Vad gör det om livet inte alltid går som man vill? Livet fortsätter.

Med all anledning känner jag mig idag otroligt tacksam över allting. Min familj och mina vänner. Min sambo. Taket över huvudet och maten på bordet. Fåglarna som kvittrar och vinden som blåser. Regnet och solen. Regnbågen. Kärleken som känns ända in i hjärtat. Lyckan att ha kommit så långt. Musiken som räddar mina dagar. En säng att sova i. Jobb. Resor som väntar.

Men mest av allt är jag tacksam över luften jag andas.