Tanken är både skrämmande och främmande att det ska behövas något så overkligt för att man ska börja förstå. Orden är inte tillräckliga, vare sig i tanke eller tal. Ibland räcker det med en blick eller en känsla, tystaden kan säga så mycket mer.

För att försöka beskriva kvällen så ärligt som möjligt, den har varit bland den värsta och bästa i mitt liv. Värsta på grund av vetenskapen att den man just då pratar med, håller hand och kramas med kan vara borta inom en snar framtid. Dagligen händer olyckor, död, förluster, sorger och allt som hör till. Jag vet att man aldrig vet vad som händer, du eller jag kan lika gärna bli överkörd av en bil imorgon, eller leva tills vi fyller 100 år. Men väntan på att någons låga kommer släckas är fruktansvärd. Speciellt när det handlar om någon som funnits i mitt liv sedan dagen jag föddes. Dagen då jag blev någons 'lilla hjärta'. Det gör ont ända in i själen.

Den bästa på grund av att jag tog vara på tiden. Jag tänker inte sitta där och ångra mig en vacker dag. Tycker man något, säg det. Känner man något, säg även det. Är gråten i halsen, gråt. Dyker minnen upp, berätta. Allt sådant som inte tycks vara viktigt har fått en annan mening. Man blir förändrad som person, men till det bättre. Framtiden kan bara avgöra vilken tid som är kvar. Något jag där emot vet är att jag har börjat ta vara på varje sekund. Plötsligt är gräset grönare. Kärleken mer underbar. Familjen mer viktig. Regnet mer mysigt. Ljuset mer starkt. Vattnet mer gott. Livet mer innehållsrikt. Märkligt hur fort allting runt om en själv kan förändras.

Idag var en bra dag trots allt. Imorgon är en ny dag.