All ord i världen skulle inte räcka till att förklara hur lycklig jag är som har denna fina kille vid min sida. Sedan 5 september 2008 har det var jag & han. Micaela & Petter. Du & jag. Vi. Om 3 dagar har vi varit tillsammans i 2 år och 5 månader. Även fast tiden har gått så himla snabbt känns det som att jag känt honom i hela mitt liv.

Alla dessa känslor jag har fått uppleva med honom är obeskrivliga. Tryggheten i hans famn. Lyckan i att se honom bredvid mig när jag vaknar. Tomheten jag känner då jag saknar honom. Stoltheten när han håller min hand. Tacksamheten då han orkar när jag inte orkar.

För 2,5 år sedan kunde jag inte tro att vi skulle vara där vi är idag. Jag hade precis börjat ettan på gymnasiet och han gick sista året. Jag bodde i Skellefteå och han bodde i Umeå. I november började jag samma skola som jag gick på fast i Umeå. Samtidigt som jag flyttade dit hade han flyttat några mil söder om Umeå. Ordet för detta - typiskt. Nog skulle man kunna tro att det blev lättare att umgås när vi gick skola i samma stad, men icket. Sanningen är den att jag pendlade Nov - Juni. 24 mil tur och retur varje dag. Sommaren spenderade jag hemma i Skellefteå. Hela vårat första år tillsammans innehöll många bussresor, mycket saknad och många utmaningar. Augusti kom vilket betyder att skolan började om. Bara någon vecka efter kom ett glädjande besked, jag flyttade till Umeå! Det dröjde 6 månader till innan Petter också flyttade in till stan men vi bodde i olika lägenheter. Ytterligare ett halvår efter det hände något spännande. Vi blev sambos!

Trots alla de utmaningar vi har gått igenom tillsammans har vi alltid kommit ut starkare. En fördel i vårat förhållande är att redan från början fick vi sakna varandra (ibland lite för mycket) vilket gynnar oss idag. Givetvis har vi vårat gemensamma liv men även varsitt. Något man inte får glömma bort i all kärlek är kärleken till sina vänner, sin familj och de saker man brinner för samt älskar att göra.

Ni som känner mig in på djupet men även ni som bara känner mig genom bloggen vet att det har varit väldigt mycket som kretsat runt mig när det gäller svårigheter. Det ena efter det andra. Under all tid jag & Petter spenderat tillsammans har han aldrig en endaste gång tvekat på oss, inte jag heller för den delen. Jag känner honom så väl och jag litar på honom som ingen annan. Han är min klippa och står vid min sida i alla stormar men även solsken. Tryggheten jag känner med honom är det bästa jag kunde få.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva. Alla känslor jag har för honom tar aldrig slut, men det gör detta inlägg snart. Till sist vill jag bara tillägga att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Störst av allt är kärleken.