Men det finns faktiskt en sak som skrämmer mig mer än något annat, småkryp. Så länge jag minns har jag varit rädd för ormar, myror, skalbaggar och allt sådant men det finns en sak som jag är extra rädd för, spindlar. Nu pratar vi inte bara om att jag är rädd för dom, jag har fobi. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för spindlar och bara att sitta och skriva om det som jag gör nu är inte alls roligt. Klart en bild i huvudet kommer upp på småkryp, usch. Gick på något/några samtal när jag var mindre för att min fobi skulle minska och det hjälpte nog litegrann för stunden men jag minns inte något av den tiden förutom att dom ville att jag skulle sätta mig och titta på en spindel som läxa. Nej fy och blä!

Många är rädda för just spindlar men min rädsla sträcker sig längre än så. Om jag ser en spindel tex ute på sommaren undviker jag den såklart, så länge den inte kommer nära mig så kan jag hålla mig lite lugn i alla fall. Men en vanlig sak som att sätta sig i gräset är jobbigt. Måste hela tiden ha koll så det inte kommer något krypandes.. även om jag sitter på en filt eller solstol. Men värst är det nog om det är en spindel inomhus.. jag får panik. Ett särskilt hemskt minne jag kommer ihåg är från tiden jag bodde hemma, kanske 2 år sedan nu? Jag skulle precis lägga mig i sängen för att sova då en spindel "hoppade" fram! Jag vet inte mycket alls om spindlar men ja, den hoppade faktiskt. Jäklar vad rädd jag blev.. började storgråta, fick panikångest och sprang till mamma. Hon fick he ut sängkläderna på balkongen och bädda med nya sängkläder i sängen, sedan skulle jag såklart kolla extremt länge innan jag la mig att det inte var något där. Detta är bara en av alla gånger jag blivit livrädd. Att inte kunna hämta andan och gråta även fast man vet att det inte är farligt är hemskt. Många förstår inte hur rädd jag egentligen är. Försöker väl bättra mig men det är lättare sagt än gjort.