Som ni säkert märkte i mitt sista inlägg jag skrev igår var jag inte på mitt bästa humör. Givetvis blir man trött och slut när livet inte alltid går i den riktningen som man önskar. Misstag, motgångar och gropar har vi alla längs vägen men när det ena efter det andra dyker upp som är negativt vet man inte vars man ska få kraft eller energi ifrån. Hur ska man orka hålla hoppet uppe när allting ser ut att bara falla mitt framför ögonen?

Det är i dessa stunder man ska komma ihåg att man en dag kommer vara tacksam för allt man fått gå igenom. Vi lär oss mer än vi kan ana av motgångar. För som jag alltid säger - utan motgångar, inga medgångar. Vi människor befinner oss ständigt i nya situationer, bra som dåliga. Vad det än är får vi inte glömma bort att vi kommer ut ur allting som en starkare person. Jag säger inte att det är lätt. Man vill bara sova bort den jobba tiden i livet. Bara lägga sig och gråta en hel dag. Ta bort allt negativt. Blunda för verkligheten. Någonstans har jag trots allt lärt mig allting löser sig. Dels för att jag har min fina mamma som alltid har stått vid min sida. När jag själv inte har orkat har hon någonstans lyckats hämta kraft för att bära både mig och henne på en och samma gång. Dels för att jag har min fina sambo som är min klippa genom allt detta. Han känner mig som ingen annan. Dels för mina vänner, speciellt Emelie. Är det någon jag litar helt och hållet på är det henne. Hon finns alltid där.

Tillbaka till alla fallgropar i livet. Livet är inget drömsenarium för mig just nu (kommer berätta mer för er om någon dag..). Jag söker inte medömkan från någon av er, jag skriver bara detta för min egen skull och för att ni ska förstå. Kanske känner en del av er igen er, kanske inte. Hur som helst så kan jag inte ge upp. Jag vet att något större och bättre väntar på mig där ute, jag vet bara inte vad ännu.

Ni kanske undrar varför jag känner mig så positiv idag till skillnad från igår. Sanningen stavas m-e-d-i-c-i-n. Idag är det precis 10 veckor sedan jag fick min diagnos och imorgon är det 10 veckor sedan jag började äta min medicin. Jag har legat lite lågt när det gäller att skriva om ADD just för att jag knappt själv vet hur jag har orkat de senaste 10 veckorna. Redan första dagen jag tog min medicin började jag få biverkningar som fortsatte några veckor. Vet inte exakt men det pågick ungefär en månad. Hade en grymt hemsk huvudvärk! Går inte ens förklara. Känns som om någon spände ett band runt mitt huvud och drog åt tills jag trodde huvudet skulle sprängas, bokstavligen. Blev även väldigt nedstämd samtidigt som mitt humör gick som en berg- och dalbana. Men jag skulle nog säga att jag mestadels var ledsen och hade ångest under de där veckorna. Min aptit var även något som påverkades väldigt mycket. Det är tydligen en vanlig biverkning. Jag älskar mat så för mig var det jobbigt att inte känna "vanlig" hunger. Jag åt bara för att jag visste det var frukost, lunch och middagstid. Jag fick liksom påminna mig själv att äta. Det var verkligen jobbigt. Illamåendet är något utav den värsta biverkning jag fick. Antog att det var för att jag inte åt precis lika mycket som vanligt men när jag pratade med min sjuksköterska sa hon att det är väldigt vanligt att man blir illamående första tiden. Så jag spydde några dagar på rad.. en morgon trodde jag det hade försvunnit, nästan i alla fall. Mådde illa men skulle ändå äta frukost tänkte jag. Jo tjena. Jag hann bara ta 3 tuggor innan jag satt på badrumsgolvet.

Nu i efterhand är jag trots allt glad att jag stod ut dessa veckor. Ni undrar säkert hur det gick senare? Jag började ju på lägsta dosen av medicinen, det var då jag hade alla biverkningarna. Efter ca 5 veckor höjde de dosen och någon vecka efter det höjde de ännu mer. Jag ligger nu på den rekommenderade högsta dosen. Det kanske låter hemskt eller konstigt i era öron som inte är så insatt men medicin påverkar oss alla olika. En del provar andra mediciner eftersom den första inte hjälpte och alla behöver olika doser. Vi är alla individer och något som fungerar för mig kanske inte fungerar för någon annan.

Anledningen till varför de valde att höja dosen var just alla biverkningar. Även där är det otroligt olika på hur folk reagerar. Vissa får inga biverkningar alls medans andra får jättemånga. Typiskt nog fick jag många biverkningar (fler än jag nämnde ovan) men i samband med att jag höjde dosen började biverkningarna så småningom försvinna. Gissa så UNDERBART det kändes! Idag har jag ändå lite biverkningar till och från men inget som jag mår direkt dåligt eller lider av. Kan få lite hjärtklappning, känna mig varm och sedan bli iskall, huvudvärk, ont i magen och lite utslag. Men de två sistnämnda behöver inte ha något med medicinen att göra. Hoppas ändå att alla biverkningar försvinner helt och hållet men även om de inte skulle det är jag så himla glad. Glad för att biverkningarna blivit färre? Delvis. Men mest för att.. MEDICINEN FUNGERAR! I början mådde jag ju bara dåligt och hade lägsta dosen så jag själv hade svårt att se någon skillnad. Jag kände bara hur dåligt den fick mig att må. Mamma kommenterade dock några enstaka gånger att hon tyckte den verkade vara till nytta på ett positivt sätt. Nu i efterhand hade hon säkert rätt men jag blundade nog mycket för det just då. Det är svårt att se det positiva i saker och ting när man själv är på botten. När dosen höjdes och biverkningarna började klinga av kunde jag känna någon liten skillnad. Att sätta fingret på det är svårt, men det var definitivt något som hade ändrats.

Nu till när jag själv upptäckte att medicinen verkligen fungerar och ger resultat. När jag just hade börjat med den högsta dosen (ca 3 veckor sedan) var det en dag jag glömde att ta medicinen. Eller, glömde var fel ordval. Klockan blev för mycket så jag valde att skippa den och ta nästa dag istället. Den dagen jag inte tog den var inte som vanligt. Jag var trött, orkade inte göra någonting, kände att livet bara var drygt. Jag hade fallit tillbaka till hur mitt liv var innan skulle man kunna säga. Men den verkliga dagen jag kände skillnad var faktiskt.. IDAG! Mamma skulle på jobbet vid 07.30 tiden så hon kom in med ett glas vatten plus medicinen. Tog den och somnade någon sekund efter om igen. Måste här nämna att jag inte tog medicinen igår eller förrgår och jag tror det är därför jag märker vilken påverkan medicinen faktiskt har på mig. Hade ställt alarmet på kl 09.45 men tro det eller ej så vaknade jag av mig själv redan vid 09.00! Okej, visst att jag vaknade då, men jag klev till och med upp! Inte nog med det. Jag i princip hoppade ur sängen och kände mig pigg! För er kanske det låter lite annorlunda. Många är säkert trötta när dom vaknar eller rätt så pigg men detta är på en helt annan nivå. Tänk er att ni har vaknat varje morgon senaste åren och tvingat er själv upp även fast ni inte har något bränsle i kroppen. Sanningen är ju den att jag inte alltid klev upp förut eftersom jag orkade verkligen ingenting. Ville så mycket men jag hade noll. Denna morgonen var den första på flera år som jag kände,

"Jag känner mig utvilad. Wow!! Vilken häftig känsla. Denna dag kommer ju att bli toppen!"

För mig är det helt ofattbart att känna så. Ärligt talat så har jag gått på tomgång en allt för lång tid i mitt liv och äntligen har jag hittat hem. Jag har hittat något som funkar för mig. Från att ha kastats runt inom sjukvården sedan jag var liten. Från att jag har känt mig vilsen på något underligt sätt. Från att jag inte har förstått någonting. Till att gå till detta. Energi. Kraft. Jag har alltid haft min vilja men orken har aldrig funnits där. Givetvis blir det en krock redan där. Men med både vilja och energi ser jag ingen som helst anledning till varför jag inte skulle kunna göra i princip vad som helst. Världen ligger där ute och väntar på mig. Just nu vet jag inte vad jag vill. Vet inte vad jag vill jobba med. Om jag vill plugga vidare. Om jag vill bo i Umeå hela livet.

Allt jag vet är att jag har större drömmar än så och för första gången i mitt känns det som att jag har verktygen för att göra det.