Precis som rubriken avslöjar så har jag nyss sett på spårlöst försvunnen. Jag har alltid tyckt om det. På något sätt blir man så berörd. Men då är jag ju så som person också. Är ganska känslig av mig. Om jag ser någon annan gråta börjar jag själv gråta. Tänk om det var jag som var med i programet. Hade en syster som jag inte visste om. En mamma som jag ville träffa. Två yngre bröder som jag visste fanns men aldrig fått träffa. Tänk om. Med det vill jag säga att jag är tacksam för det jag har. För dom jag har. Mitt liv kunde ha varit så mycket värre. Visst, jag har gått igenom väldigt jobbiga situationer som många andra i livet men jag har tagit mig förbi dom, jag är stark. Det verkar tydligen vara en skam i det här landet att säga att man själv är bra, duktig eller fin. Det borde det absolut inte vara. Tvärtom! Okej, nu följer jag nog ingen röd tråd här märker jag. Har så himla mycket jag vill säga. Så mycket jag vill berätta. Men, jag vill inte bli för personlig. Så det räcker med att säga, var glad för det ni har istället för ledsen för det ni inte har.

Nu till något som händer imorgon! Då är det min första dag på min praktikplats som är en restaurang. Det ska bli väldigt spännande så det ser jag fram emot. Vi hörs imorgon, natti! ♥