Jag har precis sett klart diagnos okänd på tv 3. Det handlade om en man i 50 års åldern som svimmade flera gånger per dag. Det var nog första gången jag kunde känna igen mig i någon. Inte för att jag har samma diagnos som honom men utan för att jag ver hur det är att leva med oro och rädslan för att inte veta. Det värsta är att inte ha något svar. Att inte ha något svar på vad som är fel på en själv.

Jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag kände för 3,5 år sedan. Hur bra jag än skulle försöka skulle ingen förstå. Inte på riktigt. Många i min omgivning ville och vill fortfarande idag försöka förstå hur det är för mig, och det är jag oerhört tacksam för. Men att inte ha någon bredvid sig som inte vet hur det är att leva med det har nog varit det jobbigaste. Under dessa år har jag själv fått lära mig hur jag ska hantera det. Jag har helt enkelt varit tvungen att hitta ett sätt att leva. Ett sätt att klara av vardagen. Jag var tvungen att lära mig för min egen skull. Jag lär mig än idag och det svåraste är att ha rutiner. Rutiner gör inget bättre men det kan göra det lättare.

Jag går inte runt och skryter om det jag har. Det är inget jag är stolt över men samtidigt inget jag skämms för. Hur skulle jag kunna skämmas över något som inte jag kan rå för? Bra fråga, eller hur. Men något jag ibland känner är att det är mitt fel ändå. Visst, som jag sa kan jag inte rå för det men det blir på nåt sätt en skuldkänsla över det hela. Jag har kommit långt på min väg att försöka leva med detta men något jag måste jobba med är att sluta känna skuld. Det är något jag själv måste lära. Precis som allting annat då det gäller detta. Trots att det bara är jag själv som kan lära mig så är min familj, vänner & Petter det största stöd jag har och det är mycket tack vare dom som jag är här där jag är idag.

Har inte velat att mina anfall ska bli den jag är. Jag är Micaela och inte mina anfall.
Många har haft svårt att skilja på dessa, det är också då jag fått veta vilka som finns där för mig.

Jag vet inte vars jag vill komma med det här inlägget, men kanske finns det någon person där ute som känner igen sig i mig. Kanske någon annan bara tyckte om det jag skrev. Eller någon kanske inte orkade läsa. Vad vet jag, men huvudsaken är den att jag vill nå ut till människor, det är vad jag vill.