Precis som det står på rubriken är det. Tänkte berätta lite om hur jag bor, går skolan och sådär för det är många som frågar och vissa förstår helt enkelt. So, here we go.

Jag gick som vanligt i skolan tills 8an men där tog det stopp. 8an var väldigt jobbig för mig eftersom jag hade börjat få mina anfall och var väldigt ofta på sjukhuset pga det. Ja, nu undrar ni säkert vad det är jag har för anfall men det tänker jag berätta en annan gång. Kan i alla fall säga så mycket som att jag svimmar, blir medvetslös i all från 10 minuter till en timme. Ingen vet vad det är och jag får helt enkelt leva med detta.

Fick det bara en vecka efter jag börjat 8an så därför var jag borta väldigt mycket. På vintern började jag fundera på att gå om eftersom det skulle vara jobbigt att ta igen hela 8an samtidigt som jag skulle börja 9an. Sommarskola var heller inte något jag ville. Det lutade mot att jag skulle gå om ett år, eller som jag säger - gå ett extra år. Valet var helt upp till mig så det var jag själv som fick välja hur jag ville ha det. Men jag hade många bra lärare, vänner och familj som ställde upp och det är jag otroligt tacksam över!

Efter en tids tänkande så hade jag bestämt mig, jag ville gå ett extra år i skolan. Så på våren i 8an bytte jag klass till 7an. Jag fick själv välja vilken klass jag skulle börja i vilket var positivt. Det var en klass där jag kände några så självklart blev den mitt val. Gick två år med klassen innan det började lida mot sitt slut och vi stod där en junidag och skulle bege oss ut på nya äventyr, och äventyr är precis vad som skulle komma ske för min del.

Jag hade valt att gå på thoren business school som gymnasium med inrikting business programmet. Ganska fort då jag hade börjat i min nya klass så trivdes jag inte. Skolan var nybyggd och var inte alls klar. Vi åt på en restaurang i stan, vi hade till början inga skåp och allt var bara rörigt. För att vara ärlig hade jag inte så mycket vänner heller, förutom en tjej som jag var med varje dag på skolan. Vi kan kalla henne e. Tänkte att det kanske skulle bli bättre med tiden men det blev bara värre. E berättade en dag för mig att hon tänkte byta skola och då brast det för mig. Då vi hade slutat dagen och jag kom hem berättade jag precis hur jag kännde för min mamma och jag grät floder.

Det fanns ingen annan linje jag ville gå så för mig fanns det bara ett val - flytta till umeå. Detta var ju lättare sagt än gjort. Jag förstod att det skulle ta ett tag och att det skulle bli jobbigt men det gick fortare än väntat. Efter den dagen gick jag aldrig tillbaka till skolan utan började istället pendla dagligen mellan skellefteå och umeå. Det är 13 mil, alltså 26 mil per dag. 4 timmar varje dag. 130 mil pendlade jag varje vecka. Om jag skulle säga att det varit lätt vore det en lögn. Det har varit oerhört jobbigt och svårt men jag har klarat mig trots några hinder längs vägen.

Både jag & min mamma förstod självklart att jag inte kunde hålla på som jag gjorde och därför sökte vi inackorderingsbidrag för våren. Jag väntade några veckor och var så himla spänd och nervös. Då brevet äntligen kom blev jag besviken även fast jag innerst inne visste att jag skulle få avslag. Det som behövdes för att jag skulle få bidraget var intyg. Så jag fortsatte att pendla ända tills vi fick sommarlov. Jag har alltså pendlat från november - juni. Måste säga att jag är stolt över mig själv, att jag klarat det så bra som jag ändå gjort. Trots frånvaro i skolan, trots mina anfall och trots alla mil så är jag nöjd över vad jag gjort.

Nu kommer vi till det roliga och spännande! Häng med nu: min pojkväns brors flickväns bästa kompis. Det låter krångligt men det är inte det. Bästa kompisen har i alla fall en tvåa centralt i umeå som hon vill dela med någon eftersom hyran blir för dyr om hon ska bo där själv. Så hon frågade om jag kunde tänka mig att flytta in där. Självklart var jag tvungen att prata med mamma osv men efter många om och men så for jag och Petter för att kolla på lägenheten i måndags. Den var jättefin och mysig! Helt lagom skulle jag säga. Ett plus är att det tar max 5 minuter till min skola också. Så det som återstår nu är att jag ska söka inackorderingsbidrag igen och jag ber till gud att jag får det. Jag skulle bli så överlycklig att jag inte vet vad jag skulle ta mig till. Förmodligen hoppa och skrika. Sen skulle en och en annan tår säkert leta sig fram. Men jag får inte ta ut något i förskott. Jag har en väntan framför mig, och den kommer kännas lång.

Grattis till er som orkade läsa texten, jag vet att den blev lång.
Nu vet ni i alla fall hur det ligger till. Håll tummarna åt mig är ni snälla, det behövs!

Ni har väl förresten inte glömt min frågestund?

Ställ en fråga där om ni undrar över något.