"Din mamma tänker på dig.
Tank framåt och allt du gjort.
Dröm vad du önskar av livet.
Jobb, resa, kärlek, bulldog.
Jag finns för dig - alltid. Kram"

Fick detta sms alldeles nyss. Jag och min mamma har alltid stått varandra nära. Speciellt eftersom hon inte har några andra barn har det alltid bara varit vi två. Nu då jag flyttat hemifrån saknar jag såklart henne. Ibland önskar jag nästan att jag hade lite mamma-dotter tjafs i vardagen. Bara för att jag är så van det. Jag är van att det står middag på bordet. Att mamma alltid finns där.

Dock måste jag inse att jag har tvingats växa upp. Eller, tvingats är nog fel ordval. Jag gjorde ett val och det ångrar jag inte en sekund. Jag går fortfarande "bara" 2an men bor själv. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Mamma bor 14 mil från mig, men jag vet att hon alltid bara är en bussresa eller ett telefonsamtal bort.